Idéer Krönika
Ingen kunde ta kommando över Dolly
Många som nu hyllar Dolly Parton avfärdade henne som en symbol för unken kvinnosyn och ytlig kommersialism. Men Dolly hade många sidor, och var och en av dem kunde ha gjort henne till stjärna. Det skriver Roland Poirier Martinsson.
Hon var välutrustad, Dolly.
En vanvördig observation? Låt mig förklara.
Vi som beundrade Dolly (ja, hon var en av dem vars förnamn räcker) för länge sedan minns hur hon betraktades i Sverige och av den amerikanska kultureliten: en platinablonderad bimbo med silikoninlägg och fans som vältrade sig i smaklösheter. Den som påstår att hennes bröst inte var hennes mest omtalade företräde bland dem som avfärdade henne som artist är en lögnhals. Berömmet efter hennes död från dem som hoppade på vagnen när hon plötsligt – för hur länge sedan? trettio år? – började framställas som den genuint musikaliska talang hon var, protestsångerska och underhållare, självständig, innovativ och med full kontroll över sin karriär, är en uppvisning i hyckleri eller möjligen, om man vill vara välvillig, en omskrivning av historien.
Kan någon förneka att hon i de sofistikerades ögon slog igenom som symbol för unken kvinnosyn och ytlig kommersialism?
Dolly hade minst tre egenskaper som var och en kunde gjort henne till stjärna.
Nå, själv behöver jag inte skämmas och det finns såklart många som värderade Dolly Parton på hennes egna meriter redan från början. Men något säger det att när man för trettio år sedan lyckades klona det första däggdjuret på Roslininstitutet i Edinburgh, en fårtacka, då döpte man henne till Dolly för att man använt sig av en somatisk cell från en mjölkkörtel. När jag 2003 skrev om de forskarnas unkna humor minns jag inte att någon annan påpekat hur referensen till Dollys mjölkkörtlar var ett pinsamt uttryck för urbilden av den manlige, naturvetenskaplige forskaren: en nörd som är usel på idrott, får handsvett i närheten av kvinnor, fnittrar i labbet åt pubertala skämt om flickors företräden.
Jag menar, bara att föreställa sig hur det gick till när de bestämde sig för att döpa fåret efter Dolly Partons bröst … men själv avväpnade hon såklart fårskocken med sedvanligt självförtroende och syrlighet: ”Om de bara visste hur dyrt det är att se så här billig ut.”
Vem var hon? Dolly hade minst tre egenskaper som var och en kunde gjort henne till stjärna.
Låtskrivaren registrerade flera tusen kompositioner i sitt namn och åtminstone ett tjog var hur bra som helst, några av dem mästerverk. Två av dem, ”Jolene” och ”I Will Always Love You” skrev hon dessutom på samma eftermiddag.
Sångerskan hade en teknisk förmåga och ett omfång som under tiden för hennes karriär placerade henne bland de bästa inom populärmusiken. Förutom färdigheterna sjöng hon med sällsynt inlevelse som hon tagit med sig från sin fattiga barndom i den lilla stugan utanför hålan Pittman Center i Tennessee. Jag vill inte ta något ifrån Whitney Houston, men hennes version av ”I Will Always Love You” på soundtracket till Bodyguard är banal jämfört med Dollys nakna sång. Medan Houston sjöng för branschen sjöng Dolly för hemmafruarna.
Två av mästerverken, ”Jolene” och ”I Will Always Love You” skrev hon dessutom på samma eftermiddag.
Musikern ägde en naturlig talang. Hon tillhörde dem som kunde lyssna på en låt och sedan omedelbart spela den på rent gehör. Hon kunde plocka upp ett instrument hon aldrig tidigare prövat, fingra på det, vända och vrida en stund, och sedan börja spela den melodi som föll henne in.
Direktör Dolly verkade i en bransch som slukar sina utövare, särskilt kvinnor, men ingen tog kommando över hennes beslut. Varje artist, författare, agent och förläggare vet att också de allra bästa, också de som hänger sig åt sitt konstnärliga uttryck, är beroende av den affärsmässiga sidan av verksamheten. Flertalet artister och författare förmår inte eller saknar djärvheten att bestämma över sig själv (och många har gått under på grund av det). Dolly var inte bara sin egen. Hon bildade skola för hur en artist kan kontrollera varje aspekt av sin karriär utan att kompromissa med sitt uttryck. Exempelvis kan man tänka sig att inte många skivbolagsdirektörer fått för sig att hennes sista platta skulle vara en coverplatta på rocklåtar.
Skådespelaren skulle aldrig blivit aktuell för någon Bergman-film (eller?), men hon hade huvudroll eller framträdande biroll i ett tiotal filmer och åtminstone två är klassiker: 9 to 5 och The Best Little Whorehouse in Texas. Varje gång hon ställde sig framför kameran var det med en självklarhet och timing – inte minst för komik – som hon utan vidare kunde ha omsatt i en rik karriär på vita duken. Hon skrev låtar till flera av sina filmer, varav några nominerades till Grammy, Oscar och Golden Globe.
Ja, Dolly var välutrustad, men observationen betyder något annat än vad hon fick höra det första halvseklet av sitt liv från flertalet av dem som idag ger henne de omdömen hon förtjänade. Hon var sällsynt välutrustad med talang, karisma, färdigheter och mod, och hon bar detta med en lycklig ödmjukhet som var oemotståndlig.