Det är marknaden som ger oss julmyset

Det är en utbredd missuppfattning att marknaden bygger på konkurrens och demokrati på gemenskap. Visst finns de som viktiga inslag, men marknadens essens är samarbete och politikens är konflikt. Den som kan samarbeta mest och bäst med andra är också den som drar nytta av marknadens frivillighet, där konkurrensens viktiga inslag är att särskilja vilka som ska få samarbeta. I politiken däremot finns alltid en binär konflikt; för eller emot, ja eller nej, vänster eller höger. Och kompromisserna är ibland en nödvändighet men aldrig utgångspunkten för det demokratiska beslutsfattandet.

Vad har nu detta med julen att göra?

Jo, som andra traditioner är den inte politiskt beslutad utan något som växer fram av miljontals människors agerande och sökande efter det som skänker nöje, trygghet, gemenskap och en känsla av något större. Vi tänker kanske inte på det varje dag, men tack vare helt okända människor har en vanlig familj oändliga möjligheter att antingen hålla fast vid traditioner eller skapa nya. Det är som det ska vara. Och det räcker för att dagens julfirare ska kunna hitta klappar under granen som vida överträffar vad som var fysiskt möjligt för bara tio år sedan.

Vi tänker kanske inte på det varje dag, men tack vare helt okända människor har en vanlig familj oändliga möjligheter att antingen hålla fast vid traditioner eller skapa nya.

Det finns siffror som visar att svenskar lyssnar mest på julmusik. Då är radiokanalernas och butikernas utbud ändå inte medräknat. Kan detta sägas var en del av det svenska musikundret? Kanske, men nog är det så att julmys, alltså de allt mer utvecklade traditionerna inför julen kommit att spela större roll i ett annars hyfsat sekulärt samhälle.

Julen är en gammal tradition, med hedniska anor. Och den fyller helt klart sitt syfte. Familj, släkt, gemenskap, förväntan, lite stress och ångest men ändå så kär.

Jag är i hög grad medskyldig till både julmustens och julmusikens uppsving under december som gör de rika knösarna ännu rikare och oss fattiga bonddrängar lyckligare i ännu högre grad. Det är ju så marknadsekonomin fungerar, den enes förtjänst är den andres glädje eller nytta och båda vinner på samarbetet.

Det är ju så marknadsekonomin fungerar, den enes förtjänst är den andres glädje eller nytta och båda vinner på samarbetet.

Årets ekonomipristagare Richard Thaler tilldelades utmärkelsen för sina insatser inom beteendeekonomin, inte minst begreppet ”nudge”. Och julmusten är tillkommen som en nudge, ett alkoholfritt alternativ till julöl, som i egen rätt blivit en snart hundraårig klassiker. Nykteristen Robert Roberts skickade sin son Harry till Tyskland för att samla inspiration. Resultatet blev ett recept som påminner om tysk ”Malzbier”, men som blev en unik distinkt version.

När det gäller musiken så erbjuder dagens teknik olika typer av personliga spellistor, vilket gör att forna decenniers urval från Absolute Christmas kunnat ersättas av högre variation. Sedan Bob Dylan släppte sin julskiva för ett halvt decennium sedan har ”Must be Santa” varit den oöverträffade stämningshöjaren för att få fart på julstöket hemmavid. Och Jussi Björling i ”O, Helga Natt” är så vackert att den mest förhärdade ateist måste nicka gillande åt julevangeliets narrativ – ”The greatest story ever told”.

Den allra finaste julsången blir ändå ”Twelve Days of Christmas” i familjen Sinatras version från 1968. Denna urgamla folksång med sitt förlängda upprepningstema bottnar både i den äldre traditionen att fira jul från juldagen fram till trettondagsafton, och i hur barn skulle läras att träna sin minnesförmåga i en tid då Wikipedia inte fanns, och uppslagsverk var sällsynta.

I originalet är det en rapphöna i ett päronträd som återkommer i varje vers, men Sinatra har uppdaterat gåvorna till en lång lista över saker som far i huset antogs bli glad av att få av sina barn. Sången inleds alltså med att på julens första dag skänker barnen den mest underbara lavenderfärgade slips (The most lovely lavender tie) och sedan fortsätter det med två sidenhalsdukar, tre golfklubbor, fyra sjöskumspipor, fem elfenbenskammar, sex yllenattskjortor, sju skönlitterära böcker, åtta par manschettknappar, nio spel (Scrabble), tio linnesnäsdukar, elva burkar gelé och tolv kramar och pussar. (Om du googlar kommer du att hitta felaktiga varianter med ”mission lights” och ”golden lighters”. Dessutom sjunger barnen ”silken hankies” första gången den gåvan dyker upp i sången.)

Det är både tidstypiskt med en sådan uppsättning gåvor till ett mansideal som både antas bry sig om sitt utseende, men också tar ansvar och njuter av livets goda. Framför allt finns det ingen rädsla för kommersialism eller att ens en sådan mängd gåvor skulle vara något ytligt, materiellt eller urskuldande. Det är kort sagt underbart!

Framför allt finns det ingen rädsla för kommersialism eller att ens en sådan mängd gåvor skulle vara något ytligt, materiellt eller urskuldande. Det är kort sagt underbart!

Och ändå är det allra bästa ögonblicket i sången när Frankie Boy själv radar upp allting i rask följd och inför den avslutande strofen pustar ut i en djup suck över allt det översvallande som han redan förärats. Först efter denna inkännande och självironiska konstpaus kan hela familjen gemensamt stämma in i avslutningstonerna.

Elfenben är kanske inte det lämpligaste att ge bort, men annars är det bara de två sista dagarnas gåvor som kan tänkas vara hemmagjorda, allt det andra är köpt på en marknad där sådana produkter tillhandahålls. Och på samma sätt som julen är gemenskapens högtid, så är marknadsekonomi alltså den abstraktion i samhället som gör att vi konkret och aktivt söker någon form av gemenskap med personer vi inte alls känner eller ens kanske hade brytt oss om annars.

Den tidiga kritiken mot kapitalism hade materiell otillräcklighet i fokus. Proletariatet var för fattigt för att kunna roa sig och njuta av livet, och det antogs vara kapitalismens fel. Men fattigdom och ojämlikhet var det mer självklara tillståndet under mänsklighetens historia till för ungefär 200 år sedan. Den moderna kritiken mot kapitalism i allmänhet och julfirande i synnerhet riktar in sig på överflödet, att vi ”köper saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att imponera på personer vi inte känner”, som det numera utbyggda citatet från filmen Fight Club gör gällande.

Endast en djupt oempatisk person kan skriva under på ett sådant påstående. Det finns glädje i både julens givande och i förväntningar om julklappar, men inget att skämmas över. Även de mest taffliga av julklappar bygger på ett försök att visa omtanke.

Jag har ännu inte fått just en lavenderfärgad slips i julklapp, och i stället för att känna besvikelse och klaga på min omgivning om det inte blir någon i år heller så betyder det ändå att det går att hålla just den drömmen vid liv. Och en sådan dröm kan bara ha en verklig mening i ett samhälle där man vet att det faktiskt är möjligt att få det man önskar sig. Marknaden ger inte mening åt julmyset, men är själva förutsättningen.