Vad vill Liberalerna med Kulturpolitiken?

Folkpartiet var länge det borgerliga parti som förknippades starkast med kulturpolitik. Kulturpolitiken har alltid varit prioriterad tillsammans med utbildningspolitiken i partiet som är sprunget ur den liberala bildningstraditionen. Under alliansåren kom partiet emellertid att hamna i skuggan av Moderaterna och det var nog många folkpartister som grämde sig över att det gamla högerpartiet intagit kulturdepartementet.

Traditionellt har Folkpartiet drivit en socialliberal kulturpolitisk linje, fördelningspolitiskt ganska nära Socialdemokraterna, men kritiskt till politisk styrning av kulturens innehåll och med fokus på individualism och bildning. Bengt Eliasson är kulturpolitisk talesperson sedan valet 2014.

Varför ska staten bedriva kulturpolitik?

– Det handlar dels om att så stora delar av kulturlivet behöver gemensam finansiering, dels om att det ska vara möjligt att bo och verka överallt i vårt land. För att det skall gå att uppnå det, och inte bara finnas ett kulturutbud där det bor väldigt många människor, det vill säga i städerna, så är det viktigt att staten är med och ser till att det finns en spridning över hela landet.

För vems skull bedrivs kulturpolitiken?

– Framför allt för alla tio miljoner svenskar som konsumerar eller själva utövar konst.

Hur stort ansvar har den offentliga sektorn för kulturlivet i dess helhet?

– Att det ska finnas ett sprudlande aktivt kulturliv i Sverige, det är det offentligas grunduppdrag. Därför anser jag att kulturen är en av hörnstenarna i demokratibygget.

Bör statens kulturbudget öka eller minska?

– Det går inte att sticka under stol med att statens kulturbudget är stor i år. Sen är ju inriktningen och innehållet sådant vi kan diskutera, men storleksmässigt kan jag känna mig lite avundsjuk. Man har prioriterat de här delarna, man har höjt hela statsbudgeten.

Menar du och Liberalerna att den borde vara ännu större eller att den borde vara som den är nu, eller rentav mindre?

– Vi har i vårt budgetförslag en lägre ram än vad regeringen har, därför att vi har lägre intäkter i vår budget och dessutom andra prioriteringar.

Hur bör ansvarsfördelningen mellan kommun, region och stat se ut på det kulturpolitiska området?

– Jag tycker att tyngdpunkten bör ligga på ett lokalt och regionalt plan, men så är jag ju också en varm tillskyndare av Kultursamverkansmodellen. Men jag tycker också att den har förfelat sitt syfte, genom att staten genom åren har dragit tillbaka sitt finansieringsansvar och lagt över det så att regioner och lokala kommuner har höjt ambitionsnivån i stället, samtidigt som staten tagit sig mer och mer utrymme att fara fram med rödpennan i de regionala kulturplanerna. Jag vill att rörelsen skall vara exakt tvärtom. Vi har prioriterat detta i vårt budgetförslag. Vi föreslår 100 miljoner mer än regeringen i kultursamverkansmodellen ut i landet.

Vad är din och Liberalernas uppfattning om filmavtalet som nu har löpt ut?

– Tanken bakom det var väldigt bra. Det filmavtalet tjänade oss mycket väl under väldigt många år. Det nådde också vägs ände, som alla vet. Det slutade ju med att fler och fler lämnade förhandlingsbordet och fler och fler bråkade om sina olika inslag eller inflytande och sina insatser i det. Så att det var klart att det måste till någonting  nytt. Vi vill ha ett helt nytt modernt filmavtal. Med fler parter i och mer inflytande för fler parter och också mer pengar i.

Och den filmpolitiken som förs nu då?

– Jag tycker att den leder helt fel. Dels är den centraliserad. Det är enbart statliga pengar i den, det vill säga staten har all möjlighet att påverka. Så jag är mycket kritisk till hur det här är skött och hur det genomförs.

Varför ska det bedrivas en filmpolitik?

– Sverige är ett väldigt starkt filmland när det gäller produktion och framtagande, från ax till limpa när det gäller film, och det ska vi fortsätta att vara. Och vi ska bli ännu bättre på det. Vi kan bli mycket mycket bättre på det. Jag ser framför mig att med en skarp filmpolitik som innehåller ett produktionsincitament för att få fler att filma i Sverige och bli mycket skarpare på alla nivåer, från första manusidé till slutgiltig produkt, så kan Sverige bli mycket bättre, men då måste alla få vara med och bestämma och det måste in mer pengar i systemet. Alla som tjänar pengar på film i dag måste vara med och bidra.

Vad är viktigast då att filmpolitiken främjar kvalitativ film eller att den säkrar filmskaparnas konstnärliga frihet eller kvantitativa kulturpolitiska mål som till exempel en viss könsfördelning eller det som kallas mångfald?

– Det är viktiga delar alla tre. De två första punkterna, alltså både konstnärlig kvalitet och konstnärlig frihet, det är två synnerligen viktiga delar. Vi ser ju att när den konstnärliga friheten får verka så får vi ju succéer som blir världssuccéer. Det visar vår styrka som filmland. Vi har allt.

Och den sista frågan då, om könskvotering och liknande?

– Det är ju väldigt viktigt, men det får inte enbart vara det som styr. Ingen av de här tre facken du räknar upp får liksom vara det enda saliggörande. Utan det är när de här tre samverkar med varandra, det är då det blir jäkligt bra.

Ska tester som Bechdeltestet inverka på hur medel fördelas?

– Det kan vara värt att testa och pröva. Metoo-kampanjen eller metoo-arbetet, skulle jag vilja kalla det, visar ju att man behöver sådana här vakthundar i form av de här testmodellerna.

Statens kulturråd, har det för mycket makt, för lite makt eller precis lagom med makt i kulturpolitiken?

– I vissa delar tycker jag att det har för mycket makt i dag. Staten har via kulturrådet tagit för många steg framåt för att styra i regional och lokal kultur. När det gäller filmpolitiken skulle kulturrådet kunna vara en av dem som håller samman ett nytt modernt filmavtal i stället för Filminstitutet. Därmed inte sagt att Filminstitutet på något sätt gör ett dåligt jobb, men det är en fristående stiftelse.

Myndigheten för kulturanalys, ska den finnas kvar?

– Jag är väldigt kluven där. Dels läser jag dess rapporter och använder dess material väldigt ofta i mitt arbete. Den gör ett väldigt bra jobb. Samtidigt är frågan om den inte skulle kunna ingå som en enhet i kulturrådets sfär i stället, om man gör om kulturrådet.

Ska de tre medelhavsinstituten i Rom, Alexandria och Istanbul finnas kvar?

– Ja.

Bör statens fastighetsverk fortfarande äga viktiga statliga kulturinstitutioners byggnader?

– Jag är mycket tveksam till det. Staten ger med enda handen och tar tillbaka med den andra i form av hyror. Ska vi fortsätta att äga hus så ska vi också ha ett hyressystem och en hyressättning som baseras på att staten vill ha en viss verksamhet inom de väggarna. Annars ska vi inte vara ägare till dem.

Jag tolkar det som att du inte heller tycker det är rimligt att staten tar ut marknadshyror av sina egna kulturinstitutioner?

– Nej, det tycker jag inte.

Hur ser du på den kulturarvspolitik som den sittande regeringen för?

– Det finns delar i den som är bra, som att man har tagit fram en samlad lagstiftning. Det är vissa delar i den som är mindre bra. Återigen pekar regeringen med hela handen och styr ganska hårt vad man anser att institutionerna och kulturarvsbärarna ska syssla med och vad de ska bevara och inte bevara. Vi vill göra tvärt om. Vi vill ju se en större diversifiering. Statens samlade grepp och regeringens grepp om kulturarvspolitiken är bra men innehållet i den hade vi velat göra om ganska kraftfullt.

Det har förekommit en kritik i museidebatten om att många kulturinstitutioner ersätter akademisk fackkunskap med kommunikatörer och ideologer. Är det en bild som du känner igen och har du någon kommentar till den kritiken?

– Jag har hört kritiken och funderar över hur vi ska skapa utrymme för museerna att själva i högre grad få besluta om sin presentation.

Bör de tre världskulturmuseerna slås ihop till ett enda?

– Nej.

Varför inte?

– Därför att diversifieringen blir mindre, likriktningen blir större och allt det tycker jag är galet. Det är jätteviktigt att alla olika vinklar och berättelser kommer fram. För mig gör det inget om de är motstridiga eller spretar. Det här här är tre välmeriterade institutioner som är unika nästan i världen i sina innehåll och det måste få bli så. Den här sammanslagningen är ju, vad jag förstår, nästan bara ekonomiskt betingad och där är vi är tillbaka på hyresfrågorna.

Bör kulturarvspolitiken fokusera på svensk kultur?

– Nej, vad är svensk kultur, är min motfråga då. Alltsedan Hedenhös så har Sverige varit en smältdegel. Vad är det man kallar svenskt? Börjar man rota i det och putsa av ytorna så är ju det inte det alls svenskt egentligen, utan influenser från alla möjliga håll.

Hur ska kulturarvet, det som är förmäl för politiken, avgränsas?

– Det beror på inom vilken del av kulturarvet det gäller. Står vi till knäna i artefakter från Medelhavsmuseet så är det en sak, står vi på Moderna är det en annan sak. Den avgränsningen måste institutionerna och aktörerna få stå för alldeles själva.

Riksantikvarieämbetet har fått utökade befogenheter, till exempel så lägger man Riksutställningar under deras paraply. Finns det en risk att Riksantikvarieämbetet blir för mäktigt i kulturarvssektorn, att det blir för centraliserat?

– Jag tycker att det är ganska bra att de får ett större ansvar. Sedan återstår att se om de förvaltar det ansvaret på ett bra sätt och inte drar iväg och blir någon ensam solitär, som blir maktfaktor på fel sätt.

Ska kulturpolitiken vara värdeneutral eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar?

– Det enkla svaret är att den ska vara värdeneutral, naturligtvis. Men så enkel är inte världen. Jag har funderat mycket de här dagarna, det här senaste halvåret, om vår frihet inte har en yttre gräns. Och jag tycker att vi måste resonera runt detta. Det här är en grundläggande viktig fråga som alltmer ställs på sin spets. Både i en fake news-kontext, men också när vi har extremister på båda sidor som återigen trampar på våra gator. Har inte våra friheter och kulturens roll då en bortre gräns?

Då kommer ju de två följdfrågorna: dels vilka värderingar och varifrån ska de komma och dels hur ska politiker inom kulturområdet agera för att se till att värderingarna följs i den förda kulturpolitiken?

– Jättesvåra frågor. Först och främst tycker jag att vi behöver ha en grundläggande diskussion om var de där gränserna går. Finns det en bortre gräns i yttrandefriheten? Finns det en bortre gräns i kulturpolitiken, som jag menar tangerar yttrandefrihetslagstiftningen? Och var ska då de korrekta rätta värderingarna komma ifrån? Det här är ohyggligt svåra frågor, speciellt för mig som liberal som står så långt ut på yttersta frihetskanten.

– Men jag har också gjort resor och fascinerats och läser också mycket litteratur, livsöden som det är inte mer än 70, 80, 90 år sen och som nu återupprepas. Då tänker jag på högerextremismen och nazism. Men det finns ju på andra sidan också, på röda sidan, på extremkommunistsidan. Jag kan inte svara ja eller nej. Men jag tror att vi behöver en överlevnadsstrategi för vårt sätt att tänka och vara. Vi behöver ta de här diskussionerna.

Hur väl fungerar principen om armslängds avstånd i den svenska kulturpolitiken i dag?

– Jag sade senast i kulturdebatten i måndags när vi debatterade budgeten att jag tycker att  armarna blir kortare och kortare, och rören för pengaflödena från staten ut i kultursverige blir fler och fler och smalare och smalare. Det vill säga, man styr allt mer. Det håller naturligtvis inte regeringen med om, men jag tycker mig se det. Det betyder att friheten minskar.

Ska pengar fördelas till grupper som gör anspråk på dem för att de har en viss karaktäristiska som kön eller hudfärg?

– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker politiken ska vara ganska neutral till det. Men nu är vi tillbaka till vilka lackmustest vi ska göra på samtiden, och jag tror det är viktigt att vi har både genusglasögon och etniska glasögon på när vi betraktar hur utfallet blir av olika verksamheter som finansieras offentligt. Där måste fördelningssystem hänga med så att man premierar svagare grupper.

Är mångfald av hudfärg viktigare än mångfald av åsikter?

– Nej, det tycker jag inte. Mångfald av åsikter är viktigast.

Är det rimligt att offentliga myndigheter som regeringskansliet och kulturdepartementet samarbetar med privata opinionsbildare som Rättviseförmedlingen?

– Nej, jag har kritiserat det mycket hårt.

Bör det finnas en statligt fastslagen litteraturkanon i skolan?

– Nej, det tycker jag inte.

Var inte det en folkpartistisk profilfråga 2005?

– Vi har väl bytt fot kan man säga. Vi hade en väldigt stor diskussion i partiet. Jag kommer inte ihåg om vi nånsin antog det, på vårt landsmöte, som fastslaget i ett partiprogram. Men vi har bytt fot i den frågan därför att när man tar fram en kanon är det alltid saker som inte kommer med i kanon. Då hamnar man i en debatt om själva kanon i stället för om innehållet. Det viktiga är att barn och ungdomar, ja alla, läser. Att de lär sig kritiskt tänkande och tar del av litteratur på ett bra sätt, det behöver inte alltid vara exakt rätt böcker. Sen tycker jag att det finns en gäng böcker som man bör kunna och läsa, men det är en annan sak.

Biblioteken då? När folkbiblioteken inrättades var böcker svåråtkomliga och dyra. I dag så är både tryckta böcker och e-böcker oerhört billiga, nästan vem som helst kan skaffa sig dem själv och du kan komma över information på internet o s v. Är biblioteken lika viktiga som institutioner som de var för ett antal decennier sen?

– Absolut. Kanske ännu viktigare idag, men på ett annorlunda sätt. Då var det ju att tillhandahålla något som inte var var mans egendom. I dag är det väldigt mycket rörlig bild och sen så är det mycket elektronik, alltså ljudillustrationer av olika sätt.

Ska biblioteken få låna ut e-böcker gratis?

– I grunden tycker jag allt biblioteken gör ska vara gratis. Sedan finns förstås det här med otillbörlig konkurrens. Men jag tycker att de ska få låna ut e-böcker gratis, men därmed inte sagt att de ska profitera på författare, på upphovsrättsägarna.

Är den nya public serviceskatten  bättre eller sämre än den tidigare finansieringsmodellen?

– Mycket bättre och det är ingen skatt. Ja, det är en skatt, rent tekniskt här i huset. Men i den allmänna debatten har det blivit kallat att det är ett nytt skatteuttag. Ja, det kommer att räknas in i den allmänna skattebördan för det är så OECD och andra räknar. Men det är en public serviceavgift, en demokratiavgift som kommer att tas ut av alla, precis som vi betalar en begravningsavgift.

En principiell fråga till en liberal. Är det förenligt med en demokrati att staten driver egna medier?

– Ja, public service tycker jag att staten ska bedriva.

Hur bör public service uppdrag avgränsas? Ska man till exempel producera Melodifestivalen?

– Ja, det är klart. För att vara relevant måste public service finnas där mediekonsumenterna finns och ha ett attraktivt utbud. Det innebär att man också gör den typen av produktioner. Varför ska man annars ha en demokratiavgift om människor inte känner att man får någonting tillbaka?

Är det nya mediestödet bättre eller sämre än det tidigare presstödet?

– Det nya förslaget är betydligt sämre.

Varför?

– Det gör att är man lokal bloggare så är man också utgivare av en media. Mediestödet ska premiera lokal och nationell journalistik av hög kvalitet. Det ska inte finnas ett kommunfullmäktige någonstans i landet som inte är journalistiskt granskat. Och det gör det i dag och det kommer att fortsätta finnas. Därför behöver vi ett mediestöd som premierar journalistiken och inte annat.

Ska staten stödja även medier med antidemokratiska åsikter?

– Nu är vi tillbaka på den där frågan som vi diskuterade för en stund sen. Har yttrandefriheten en bortre gräns?

Vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med kulturpolitiskt?

– Jag skulle nog säga Moderaterna och Centerpartiet. Vi är lite oense om olika finansieringsformer och hur styrsystemen ska se ut, men jag skulle ändå påstå att målsättningarna är ganska lika för oss tre partier. Sen finns det delar i socialdemokratins kulturpolitik som också ligger oss nära.

Vilket eller vilka partier betraktar ni som era huvudmotståndare och varför, kulturpolitiken?

– Det är nästan samma som motståndare som i alla övriga politikområden. Vi har ohyggligt lite gemensamt med Sverigedemokraterna. Vi har väldigt lite gemensamt med Vänsterpartiet. Miljöpartiet är väldigt svårt att bedöma, men just nu är det ju en huvudmotståndare, inte enbart för att ministerposten innehas av dem utan också det är så svårt att avgöra med ett parti som inte ens har ett kulturpolitiskt kapitel i sitt partiprogram.

Vilka är Liberalernas viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Kulturpolitisk spets i hela landet. Kultur- och kvalitetsfrågor. Att premiera kultur med kvalitet överallt. Att förenkla den statliga kulturpolitiken. Det här är ingen valvinnarfråga men det är en jätteviktig fråga tycker jag.

Det låter som en svårkommunicerad linje till väljarna.

– Det är nästan omöjligt att säga. Men om vi kallar det mindre pekpinnar inom kulturpolitiken, eller mer generell eller bredare kulturpolitik i stället för detaljstyrande så blir det lite enklare. Det där kommer att vara en bärande del när vi får kulturministerposten en vacker dag.

---

Fakta: Bengt Eliasson (L)

Ålder: 56
Riksdagsledamot sedan 2014.
Kulturutskottet sedan 2014.
Favoritartist: Rolling Stones
Senaste konsert: Glada änkan på Operan
Favoritkonstnär: Claude Monet