Vad vill Vänsterpartiet med kulturpolitiken?

Vänsterpartiet är det riksdagsparti som har det mest ambitiösa kulturpolitiska programmet. Dokumentet är dock från 2009 och någon större aktivitet på det kulturpolitiska området verkar inte ha ägt rum under den nuvarande mandatperioden. Vänsterpartiet är det riksdagsparti som brukat vilja satsa mest offentliga medel på kultursektorn.

När jag intervjuade dåvarande kulturpolitiske talespersonen Lars Ohly inför riksdagsvalet 2014 hade partiet nyligen genomgått en uppslitande strid om upphovsrätten, då ett antal kulturutövare valde att lämna partiet i protest mot partiets hållning avseende upphovsrätten. I dag är uppovsrättsfrågorna lägre ned på agendan och någon tydlig vänsterpartistisk kulturfråga som skiljer partiet från de övriga Rödgröna partierna är inte helt lätt att hitta.

Vasiliki Tsouplaki har när jag intervjuar henne precis tillträtt posten som riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson, efter att ha arbetat kommunpolitiskt i Västerås.

Varför ska staten bedriva kulturpolitik?

– Staten behövs som en garant för att det ska finnas en kulturpolitik för hela landet. Även om mycket görs på kommunal och regional nivå så tycker jag ändå att det behövs en statlig infrastruktur.

– Dessutom har vi ju vissa institutioner som behöver vara statliga, som större museer och nationalscener, och det ska finnas en statlig politik som gör att vi har en grund att påverka.

För vems skull bedrivs kulturpolitiken?

– För medborgarnas skull.

Hur stort ansvar har den offentliga sektorn för kulturlivet i dess helhet?

– Jag tycker man har ett stort ansvar.

Bör statens kulturbudget öka eller minska jämfört med hur det ser ut i dag?

– Öka, tycker Vänsterpartiet.

Är kulturbudgetens storlek ett bra mått på om man tar kulturen på allvar?

– Till viss del. Sedan är det klart att innehållet måste vara det väsentliga, vad man gör med pengarna. Det kan ju vara så att väldigt mycket landar i administration och att det inte blir någon kulturverksamhet för pengarna. Det måste man vara vaksam på att det inte bara bygga upp liksom stora system som slukar stora resurser. Men att det är ändå en fingervisning hur pass prioriterad kulturen är, när man tittar på storleken.

Hur bör ansvarsfördelningen mellan kommuner, regioner och staten se ut i den offentliga kulturpolitiken?

– Den måste jag nog fundera lite på, om vi har någon officiell ståndpunkt. Men jag tänker att det är ju viktigt att alla tre nivåer finns och att man på kommunal nivå är så nära medborgarna som möjligt.

Vad är vänsterpartiets hållning visavi den nya filmpolitiken?

– Vi är nöjda med den nya politiken så till vida att staten ska ta ett helhetsansvar men samråda med branschen. Lösningen att finansiera modellen med höjd moms var inte vårt förstahandsalternativ, men i förhandlingarna med regeringen ansåg vi att den särskilda satsningen för mindre biografer på små orter skulle avhjälpa en del av problemen som skulle kunna uppstå.

– Det är olyckligt att tonläget har varit högt från både bransch och olika partier innan den nya ordningen satt sig och fått ordentligt genomslag. Skulle det visa sig att det särskilda stödet för mindre biografer inte träffat rätt eller att något i samarbetsmodellen behöver skruvas på är vi öppna för den diskussionen. Men för att kunna dra rätt slutsatser behövs ordentligt underlag.

Vad är bättre med den nya filmpolitiken jämfört med det gamla filmavtalet?

– Den beskrivning många har givit är att man körde fast i den gamla avtalsmodellen och att man inte kom vidare, att man inte kunde enas. Det är ju svårt när det gäller finansieringsfrågor. Det här var ett sätt att plocka hem den frågan till staten och försöka lösa de knutarna.

Finns det inte en risk för alltför långtgående statlig styrning av filmproduktionen i den nya modellen?

– Tanken är att det ska finnas branschinflytande. Vilken typ av filmer som ska göras, det ska ju inte vara politiskt styrt, utan man ger en ekonomisk bas och sedan ska det vara upp till filmskaparna och branschen att styra innehållet.

Vad är viktigast inom filmpolitiken, att den främjar bra film, filmskaparnas frihet eller kvantitativa mål som till exempel representation och mångfald? 

– Kan man inte få allt? Ja, kvalitetsfrågor är ju alltid lite luriga och där ska inte vi som politiker sätta upp några premisser för vad som är bra kvalitet. Men man ska ha ett system som gynnar kvalitetsfilm och inte bara försöka hitta så breda publikgrupper och göra kommersiellt gångbara filmer i alla lägen.

– Det är ändå viktigt att man kan få till både de filmer som miljoner svenskar vill se och de som kanske är lite mer utmanande, som kan upplevas som lite smalare och kanske inte skulle ha lika lätt att få publik. Båda delarna måste ju kunna få produceras.

Bör Statens fastighetsverk fortsätta äga viktiga statliga kulturinstitutioners byggnader?

– Det vet jag faktiskt inte heller om vi har tagit ställning till, men däremot är vi kritiska till den hyresmodell som man har tillämpat de senaste åren, som har inneburit väldigt höga hyreshöjningar.

Med marknadshyror?

– Precis, det blir ju lite konstigt om man ska ha ett system där vi höjer anslagen i ena änden och sedan går det till hyreskostnader i andra änden. Det vill vi att man ska se över, hur den modellen kan göras om.

Hur skulle ni vilja att det ser ut i stället?

– Man måste ha en hyresmodell som tar hänsyn till att det här är väldigt speciella lokaler, ofta byggda för de här ändamålen. Man kan inte prata marknadshyror på det sättet, kan jag tycka, när det inte finns jämförbara objekt. Vilken marknad är det man tittar på? Hur alla de här parametrarna i modellen fungerar, det har jag inte satt mig in i. Men vi är kritiska till att modellen har inneburit väldigt höga hyreshöjningar.

Ska kulturpolitiken vara värdeneutral eller ska den aktivt främja vissa åsikter och värderingar och i så fall vilka?

– Själva grunden för kulturpolitiken måste vara att gynna den fria kulturen, på så sätt att politiken ska inte styra vilka åsikter som ska komma fram. Tvärtom ska den se till att alla åsikter kan komma fram.

Hur åstadkommer man det?

– Genom att inte lägga sig i från politiskt håll. Man gynnar det även genom att ha ett offentligt bidragssystem. Det är ju ett sätt att gynna yttrandefriheten, att göra det möjligt att uttrycka olika åsikter.

Hur väl fungerar principen om armslängds avstånd i kulturpolitiken i dag?

– Jag har hört det här uttrycket kanske femtio gånger kanske på de här veckorna som jag har varit här, så det känns som att det är någonting som är i fokus, både från kulturlivet och från politiskt håll.

Kan en kulturinstitution som finansieras med skattepengar driva en egen politisk agenda?

– Det tror jag är väldigt svårt att komma åt. Kulturen ska ju ändå ifrågasätta och den ska vara fri. Om en institution jättegärna vill lyfta klimatfrågan och alla på institutionen är jätteengagerade i det, så har jag svårt att se vem som skulle säga att nej, det får ni inte.

Finns det en åsiktsmässig slagsida i den offentligt finansierade kultursektorn? Och om det är så, är det ett problem?

– Det tror jag inte att det gör. Men om man säger att kulturen ska ifrågasätta så handlar det ju ofta om att ifrågasätta nuvarande samhällsförhållanden. Det kanske kan uppfattas som att det drar åt ett håll.

På 70-talet så talades det inom vänstern om att det rådde en borgerlig hegemoni i kultursektorn och i dag så hör man oftare att det är borgerliga personer som pratar om att det finns en vänsterdominans i kultursektorn. Hur upplevs den här situationen ur ett vänsterpartistiskt perspektiv?

– Vi är maktkritiska, det är ju vår ideologi. Vi ser strukturer och ifrågasätter maktförhållanden. Det ligger nära många kulturyttringar i det att de känns besläktade, och eftersom vi inte heller är något stort maktparti har vi också lite av en outsiderposition, som man kanske uppfattar att delar av kulturlivet har.

Om vi säger att de borgerliga kritikerna skulle ha rätt, att det finns en vänsterdominans i kultursektorn, skulle det då vara ett problem?

– Inte om det inte är så att Vänsterpartiet har utfärdat något dekret som säger att nu ska alla statliga institutioner uppföra de här pjäserna. Men det där ligger också i tidsandan och i betraktarens ögon. På 70-talet var det en diskurs och sedan kanske det svängde på 80-talet. Det är ju också mycket i kulturpolitiken som hänger ihop med hela samhällsutvecklingen, hela tidsandan.

Ska kulturpolitiken ta hänsyn till gruppintressen baserade på kön, hudfärg, hårfärg och så vidare? Det som brukar kallas identitetspolitik.

– Vänsterpartiets ingång är att vi ska ha en mångfald av uttryck och utövare och att alla ska känna sig välkomna inom kulturpolitiken, som besökare, som utövare, som publik. För att alla ska känna sig välkomna och inkluderade kan man behöva se till att det inte bara är männens historia som berättas i alla utställningar, utan att det också synliggörs att det levde kvinnor på 1700-talet.

– Vi var med utskottet på Vasamuseet, där man berättade att man efterforskat att det varit samiska hantverkare inblandade. Det kan vara jätteintressant information just för den samiska publiken, och den typen av intresse för publikens mångfald tycker jag det är viktigt att man visar. Sedan skulle jag inte säga att det är identitetspolitik.

Jag syftar på representativitet, till exempel att räkna hur många av en viss grupp som finns representerade på en viss institution.

– Det tycker inte jag är det självklart viktigaste. Jag tror att det är fullt möjligt för män att ta fram viktig information om kvinnor. Man måste inte var född i ett annat land för att kunna sätta sig in i hur det är att komma som flykting. Så jag tror inte att kulturpolitiken behöver styra genom att räkna huvuden. Däremot måste man ha ett normkritiskt perspektiv med sig för att kunna se sin egen roll.

Vad är ett normkritiskt perspektiv?

– Att man är medveten om att det finns normer i samhället och att man genomlyser sin egen verksamhet. Är det så att vi bara utgått från oss själva och att vi är normen. Är vi svenskfödda medelålders medelklass här, ja då kanske vi utgör normen för kulturetablissemanget. Är det rimligt att vi bara gör sånt som vi tycker är rimligt hela tiden? Kan det finnas andra berättelser som kan behöva komma fram? Att man har det kritiska förhållningssättet till sig själv och till sin verksamhet.

Är det rimligt att offentliga myndigheter samarbetar med opinionsbildande organisationer som Rättviseförmedlingen?

– Det kan vara bra om man har svårt att hitta kompetensen inom sin egen organisation. Om man ska ha en panel eller om man ska ha vad det nu kan vara ett samtal kring någonting, så måste man ju kunna. Precis som man anlitar en konsult, tänker jag.

Bör det finnas en statligt fastslagen litteraturkanon i skolan?

– Nej.

Varför inte?

– Av jättemånga anledningar. Jag tror att det skulle vara jättebesvärligt att få ihop en sån som alla skulle känna sig bekväma med. Jag är ju gymnasielärare. Jag tror att det är jätteviktigt att man anpassar läsningen utifrån elevernas intresse och nivå, för det viktiga måste vara att fånga dem och göra dem intresserade av läsning till en början.

– Och sen kan man ju, naturligtvis så ska man ju, man läser ju litteraturhistoria. Det ingår ju liksom i kursplanerna, men att man också som lärare känner sin klass och har möjlighet att anpassa utifrån intresse.

Är det lika viktigt med offentliga bibliotek i dag när böcker är billigare och det finns väldigt mycket information att tillgå på nätet?

– Jag tycker biblioteken spelar en jätteviktig roll, både som mötesplats och som demokratiforum. Biblioteken har ju en vidare uppgift än att bara vara utlånare av böcker.

Ska biblioteken få låna ut e-böcker gratis?

– Ja, formen för boken är inte viktig. Däremot måste vi värna att författarna får en rimlig ersättning utan att bibliotekens ekonomi urholkas.

Apropå det, var står Vänsterpartiet idag i upphovsrättsfrågan? 2014 när jag intervjuade Lars Ohly hade partiet precis svängt i frågan om upphovsrätten och flera kulturskapare var väldigt arga och hade lämnat Vänsterpartiet. Så det var mitt i en infekterad strid. Vad är statusen nu?

– Just när det gäller biblioteksfrågorna så har vi drivit på för att biblioteksersättningen ska höjas. Så vi är ju verkligen måna om att man ska få ersättning för det man skapar. Men sen hur det ska fungera i andra ändan för att vi ska kunna tillgängliggöra böcker och konst och verk på olika sätt, där är det säkert så att det är en del kvar och klura ut.

– En del av de frågorna som var aktuella för länge sedan gällde musik. Den illegala nedladdningen av musik har i princip försvunnit när det har dykt upp tjänster som Spotify. Tekniken och människors kulturkonsumtionsmönster förändras ju hela tiden också. Så det är inte konstigt om också partiernas inställning och politik behöver förändras ganska snabbt på det här området.

Är den nya public serviceskatten bättre eller sämre än den tidigare finansieringsmodellen?

– Vi menar att den nya modellen kommer ge public service en tryggare finansiering då inte avgiften längre ska knytas till en specifik teknisk apparat. Tekniken utvecklas så snabbt att det blir tokigt att säga exakt hur folk ska titta på tv. Vi tycker också att det är en mycket positiv effekt att många ensamhushåll får en lägre avgift och att många studenter helt kommer att slippa avgiften om de bara har studiemedel.

Är det förenligt med ett demokratiskt samhälle att staten driver egna medier?

– Ja, det tycker jag. Att garantera att det finns media som är fri från kommersiella intressen och inte behöver styras av den typen av ekonomiska intressen tror jag är en garant för att flera röster ska få höras.

– Vi hade gärna sett att ett ännu starkare grundlagsskydd skulle vara på plats innan de andra delarna i nya public service-modellen införs. Vi har föreslagit att det ska krävas kvalificerad majoritet i riksdagen för att ändra i public services uppdrag. Nu fanns inte möjlighet för kommittén som arbetar med utredningen att föreslå grundlagsändringar men vi hoppas att regeringen återkommer med den frågan så fort som möjligt.

Vad bör vara public-serviceföretagens uppdrag?

– Här måste jag också kolla upp exakt hur vi har formulerat oss.

Ska SVT producera Melodifestivalen?

– Ja, det tycker jag att de kan få göra.

Varför?

– Det är svenskt, det är liksom en viktig del av vår kultur. Det är en del av det svenska kulturarvet kan man väl säga, och då tycker jag att det är viktigt att det finns på kanaler som når alla. Jag tror att människor skulle bli väldigt upprörda om det var så att det hamnade på en betaltjänst någonstans bakom någon vägg.

Det nya mediestödet som har föreslagits av medieutredaren, är det bättre eller sämre än det nuvarande stödet och tidskriftsstödet?

– Vi tror att det nya mediestödet kommer innebära en förbättring. Vi välkomnar att det blir ett nytt stöd för att uppmuntra lokaljournalistik på platser som i dag saknar bevakning. Vi ser också att det är positivt att presstödet kommer höjas med mer än 100 miljoner de kommande åren.

– Det är bra att vi kunde nå en enighet mellan sju av riksdagens partier även om det inte är en hemlighet att Vänsterpartiet gärna hade sett att några fler av Medieutredningens förslag fanns med i det slutgiltiga förslaget.

Skall staten stödja även medier med antidemokratiska åsikter? Var går i så fall gränsen?

– Vi anser att det är mycket vanskligt att börja försöka definiera vad antidemokratiska åsikter kan innebära. Hur kritisk får man vara mot hur demokratin fungerar i dag? Vi tror att det kommer bli svårt att ställa upp objektiva och lättolkade kriterier som inte innebär en politisk styrning av media.

Vilket parti betraktar Vänsterpartiet som huvudmotståndare i kulturpolitiken och varför?

– Jag skulle säga Sverigedemokraterna, som har en mycket snävare syn på vad kultur är och som liksom vill definiera svensk kultur. Vi står ju långt ifrån varandra i väldigt många frågor. Sedan, när det gäller finansieringen, finns det stora skillnader ekonomiskt mellan oss och Moderaterna. Det skiljer 1.2 miljarder mellan våra budgetförslag. Så då måste man väl också säga att vi står väldigt långt ifrån varandra.  

Vilket parti upplever ni att ni har mest gemensamt med i kulturpolitiken?

– Vi har ju lyckats komma bra överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kring budget och delar ju många av deras värderingar, så jag skulle nog säga att vi ligger närmast dem.

Hur har ert partis kulturpolitik förändrats under den senaste mandatperioden?

– Vår politik har inte ändrats i grunden. Vårt kulturpolitiska program Kulturkompassen från 2009 står sig i stora delar fortfarande. Däremot har vi fått ta ställning i delvis nya frågor där teknikutvecklingen skapat nya förutsättningar. Det har till exempel handlat om public service-utredningen och förslagen till nytt mediestöd.

Vilka är ert partis viktigaste kulturpolitiska frågor?

– Den centrala frågan är hur vi ska kunna skapa ett kulturliv för alla. Hur kan vi möjliggöra för människor i hela landet att vara både deltagare och åskådare? Här lägger vi många förslag som rör tillgänglighet på olika sätt. I det här arbetet spelar också de ekonomiska villkoren för föreningslivet en central roll.

– Den andra viktiga frågan för att skapa ett kulturliv för alla är villkoren för kulturskaparna. Hur kan vi se till att underlätta för fler att försörja sig som konstnärer oavsett kulturyttring? Det handlar bland annat om schysstare anställningsvillkor på de offentliga institutionerna och ett bättre anpassat socialförsäkringssystem. Grunden är också att kulturskapare ersätts ekonomiskt på en rimlig nivå när deras verk visas eller spelas.

Hur skiljer sig Vänsterpartiets kulturpolitik från Socialdemokraternas och Miljöpartiets?

– Den stora skillnaden anser jag är hur utvecklad, prioriterad, förankrad och levande kulturpolitiken är i våra partier. När jag söker på de deras hemsidor hittar jag knappt något om kulturen medan vi har ett 64-sidigt program som är det tredje i ordningen för vårt parti, och vi var det första partiet i riksdagen som tog fram ett program.

– Jag uppfattar att Vänsterpartiet och vänsterpartister på alla nivåer i landet är de som lyfter och brinner för kulturfrågorna. Många av våra medlemmar är själva aktiva i kulturlivet på olika sätt och sätter kulturfrågorna högt på agendan. Men våra idéer tas ofta emot väl av både S och MP. Det har gått bra att förhandla kultursatsningar i budgeten och vi har många förslag som ligger nära varandra på nationell nivå.

Vilka kulturpolitiska frågor kommer att bli de viktigaste under valrörelsen?

– Frågan om politisk styrning av kulturpolitiken och identitetspolitik verkar vara det som engagerar journalisterna och debattörer mycket just nu, så vi får se om de frågorna hänger med in i valrörelsen. Jag skulle vilja att debatten snarare handlar om hur vi skapar goda villkor för kultur i hela landet och hur vi kan reformera olika ersättningssystem så att alla människor får en grundtrygghet vid sjukdom, ålderdom eller arbetslöshet, även kulturarbetare.

Vilka är Vänsterpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valrörelsen?

– Prioriterat är bättre villkor för kulturarbetare med en ordentlig översyn av socialförsäkringssystem och andra trygghetssystem. Vi lyfter även upp fortsatt fokus på biblioteken. Där har vi fått till statliga satsningar för att hjälpa kommunerna 2018. Vi vill även fortsätta stärka kulturskolorna i landet då de är en sådan nyckelfaktor för att få fler barn och unga att utveckla sina kreativa sidor.

---

Fakta: Vasiliki Tsouplaki (V)

Ålder: 38
I riksdagen sedan: 2017
I kulturutskottet sedan: 2017
Favoritbok: Theodor Kallifatides serie som handlar om Grekland under andra världskriget
Senast lästa bok: Kallocain av Karin Boye
Favoritartist: Julieta Venegas