Dåliga nyheter för Nationalmuseum
Barakat Ghebrehawariat, som regeringen nyligen utsåg till medlem av Nationalmuseums insynsråd, har både ett identitetspolitiskt bagage och en bakgrund i våldsbejakande miljöer. Utnämningen ligger med andra ord helt i linje med den miljöpartistiska kulturpolitiken.
Svenska museer har ett problem. I kontrast till ett museums verkliga uppgift, att presentera historia och konst för besökarna, vill museernas politiska överbyggnad – från kulturministern till museiledningarna – att de ska fungera som pekpinnar i samhällsdebatten. I stället för att presentera historien, ska de se till att den tolkas på rätt sätt. Som Riksutställningar uttryckte det i rapporten ”Museerna och mångfalden” från 2014:
Museer bör se över vems historia och samtid museet skildrar samt hur och av vem. Detta behöver ofta kompletteras med en större mångfald av berättelser och sätt att berätta (…) En positiv särbehandling kan krävas.
Att Barakat Ghebrehawariat i 1 april tog plats i Nationalmuseums insynsråd är med andra ord ingen överraskning. Det är kulturdepartementet som har utsett honom, samma kulturdepartement som anlitade Rättviseförmedlingen för att ta fram namn på personer som bör sitta i styrelser och insynsråd. Bland annat innehöll listan namn på fem av Rättviseförmedlingens egna, däribland Barakat Ghebrehawariat, styrelseledamot.
Rättviseförmedlingen är inte den första identitetspolitiska organisation Ghebrehawariat har varit engagerad i. Blickar man några år bakåt dyker hans namn upp på flera ställen i det nätverk av bidragsfinansierade organisationer vars agenda ofta glider över i våldsbejakande och extremistiska ställningstaganden.
Exempelvis var Ghebrehawariat kommunikationsansvarig hos Förortens riksdag, Forix, ett projekt som drevs av studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer. Allmänna arvsfonden stod för finansieringen. Ingendera organisationen gör sig särskilt bra i skarp belysning; SUM har ett flertal gånger bjudit in personer med väldigt osympatiska värderingar och Rebecca Weidmo Uvells granskningar har bland annat visat att Ibn Rushd lade 11 miljoner kronor på att köpa ett hotell (!).
Ghebrehawariat menar att medlemmarnas öppna bärande av vapen är ”något vi behöver göra” på grund av kapitalismens och imperialismens mordiska metoder.
Terrorforskaren Magnus Ranstorp har även uppmärksammat kopplingarna till organisationerna Megafonen och Pantrarna. Den förra misstänks ha varit en drivande kraft bakom upploppen i Husby 2013; den senare är öppet inspirerad av den militanta marxistisk-leninistiska organisationen Svarta pantrarna i 60- och 70-talens USA.
Även Ghebrehawariat själv verkar inspireras av den. I Ljusets fiender (Timbro förlag, 2013) återger Johan Lundberg ett möte på Café Pan-Afrika, organiserat av Afrosvenskarnas riksförbund (där Ghebrehawariat har varit kommunikatör). I ett videoklipp som sedermera tagits bort från Youtube hyllar Ghebrehawariat organisationen och menar att medlemmarnas öppna bärande av vapen är ”något vi behöver göra” på grund av kapitalismens och imperialismens mordiska metoder:
Vi blir brutaliserade av polisen och […] våra bruna bröder därute och systrar blir mördade av en kapitalistisk maskin och imperialismen och så vidare…
Medan Ghebrehawariat var kommunikationsansvarig för Forix genomförde organisationen ett samarrangemang med bland andra SUM, Ibn Rushd och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) på temat ”etableringen av terrorindustrin” (tesen: att terrorhotet är överskattat), dit bland andra den brittiska journalisten Yvonne Ridley var inbjuden för att tala. Ridley är en ökänd antisemit och terroristsympatisör, som bland annat uttryckt sitt stöd för Hamas.
I dag driver Ghebrehawariat ”förändringsbyrån” Demokrateam och föreläser för den offentliga sektorn om vithetsnormen, rasifiering och ”att prata demokratiska”. Bland hans kunder återfinns SR, SVT, Kulturrådet, Statens konstråd och Svenska filminstitutet.
Dessa organisationer är alla drabbade av identitetspolitik i linje med ovan nämnda rapport från Riksutställningar. Svenska filminstitutet var exempelvis i hetluften för ett par år sedan, när DN publicerade en serie artiklar om hur institutets kvotering gjort Sverige världsledande i jämställd filmproduktion, ”men i branschen menar många att Svenska Filminstitutets identitetspolitik är ett hot mot både kommers och konstnärlig kvalitet”.
Samhället har tillräckligt med instanser som talar om för människor vad de bör tycka, intressera sig för, engagera sig i och bry sig om.
Ekonomijournalisten Ola Wong har å sin sida uppmärksammat att ledningen för Östasiatiska museet, internationellt berömt för sina samlingar och sin expertis, beslutat att museet nu ska bli ett verktyg för att ”stärka toleransen för mångkultur” – eller ”förvandla våra museer till propagandacentraler”, som Wong uttrycker det:
Redan när kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) tillsatte Ann Follin som chef för statens museer för världskultur förra året [2015] visade hon en häpnadsväckande brist på intresse för, tja, världens kulturer – bortom svensk inrikespolitik. Pressträffen handlade om att använda museerna för att ”stärka toleransen för mångkultur”. Kunskap nämndes inte.
Senare skrev Ann Follin i en rapport till regeringen att museerna ska gå ”från samtidsrelevans till framtidsrelevans” och fokusera på en hållbar global utveckling.
Det löper en röd tråd från Ann Follins nedvärderande av det historiska perspektivet, via Miljöpartiets ökända kulturpolitiska program och den ovannämnda rapporten från Riksutställningar, till Ghebrehawariats placering i Nationalmuseums insynsråd. Svenska museer, eller åtminstone deras politiska överbyggnad, präglas av en respektlös syn på kunskap där en mångfald av perspektiv har blivit viktigare än själva historien eller konsten som ställs ut. Så i stället för att fylla insynsråd med experter på historia, konst eller kulturhistoria, utser kulturdepartementet personer som gjort en karriär på att påstå sig representera förtryckta grupper.
”Oj vad det ska mångfaldigas, inkluderas och normkritiseras”, skrev Barakat Ghebrehawariat när han blivit utsedd till medlem i insynsrådet. I en tid när verklig kunskap värderas allt lägre framstår det snarare som ett hot än ett löfte. Samhället har tillräckligt med instanser som talar om för människor vad de bör tycka, intressera sig för, engagera sig i och bry sig om. Däremot finns det alldeles för få institutioner som värdesätter kunskap, och litar på mottagarens förmåga att självständigt analysera den.