Konsten att luras utan att ljuga

I en grön liten bok, stor nog att få plats i en kappficka, utvecklar filosofen Erik Ryding sina tankar om att luras utan att ljuga. Jag hittade den i ett olåst skåp när jag gick på gymnasiet och införlivade den raskt i min personliga förmögenhetsmassa. Under en tid fann jag det underhållande att luras, samtidigt som jag nogsamt undvek att ljuga.

Snart skulle jag dock inse att metoden, att bryta mot språkliga konventioner och dra nytta av mottagarens tolkningsmönster, hade en tydlig brist: Eftersom människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades, så spelade distinktionen ingen roll. Jag kanske inte hade ljugit, men de upplevde att jag hade gjort det. Och när det kommer till relationer är den skillnaden enbart semantisk. Mitt experiment fick ett hastigt slut.

När jag såg den kritik som riktades mot Annie Lööf (C) efter valet påmindes jag om Rydings bok. På ledarsidor och sociala media stod det klart att hennes budskap hade tolkats på väldigt olika vis i en fundamental fråga: Hade Lööf lovat att prioritera en alliansregering före en isolering av Sverigedemokraterna, eller hade hon tvärtom lovat att prioritera isolering av Sverigedemokraterna framför en alliansregering?

Språket är politikernas viktigaste verktyg för att överföra information till medborgarna. Men språket kan också användas för att förleda, förvanska och förvränga. Sällan är språket så viktigt och känsligt för nyanser som när det används för att övertyga eller propagera. Använde då Lööf språket för att luras – rentav ljuga – eller är orsaken bakom upprördheten bristande tydlighet och (illvilliga) tolkningar?

Tre löften

Vissa menar att det i alla fall inte kan handla om otydlighet. Till exempel skrev Isobel Hadley-Kamptz att Annie Lööf (och Jan Björklund):

varit väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.

Hadley-Kamptz, och flera med henne, har en poäng. Annie Lööf har mycket riktigt sagt, eller lovat, att hon inte ska ge Sverigedemokraterna inflytande. I SVT Nyheter (4/7): ”Vi kommer aldrig att samarbeta med SD”. I Det politiska spelet i P1 (21/8): ”C kommer aldrig söka stöd från SD.”

 Människor vanligtvis kommer ihåg sin tolkning av det sagda, snarare än de ord som faktiskt uttalades.

Hon har dock även sagt att hon ska rösta bort Löfven och Socialdemokraterna. I DN (30/6): ”Jag är här för att byta ut Stefan Löfven som statsminister.”

Och hon har sagt att hon ska verka för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsministerkandidat. I DN (23/8): ”Jag vill hålla ihop Alliansen och jag vill bilda en alliansregering.” Och: ”jag [har] en statsministerkandidat […] och det är Ulf Kristersson.”

I sitt försvar av Lööf sätter dock Hadley-Kamptz fingret på betydande otydlighet:

När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD. (mina understrykningar)

Lööf använde ett flertal olika ord och fraser för att beskriva sin inställning till Sverigedemokraterna. Vad hon däremot inte gjorde var att tydliggöra vilken betydelse hon lade i de olika begreppen, eller vad dessa löften skulle innebära i praktiken.

Ett mischmasch av politiska begrepp

Låt oss ägna en stund åt vad Annie Lööf faktiskt sade. Hon har sagt att hon ”inte kommer söka stöd från SD”. Inte heller kan hon tänka sig att samarbeta med dem, vara beroende av dem eller ge dem inflytande.

Begreppen används (nästan) ekvivalent i debatten, men det är de inte. I alla fall inte om man ska tillskriva Svensk ordbok ett värde (och det ska man): Stöd handlar, enligt den lexikala betydelsen, om att hjälpa någon. Beroende av, det vill säga att på ett avgörande sätt påverkas av något eller någon, är närliggande, men inte ekvivalent med, att behöva. Samarbete handlar om att arbeta tillsammans för ett gemensamt syfte.

Man kan alltså få stöd av någon utan att vara beroende av denna eller behöva dennes stöd. Och man kan får eller behöva stöd, utan att för den sakens skull samarbeta.

Lööf skiljer också mellan aktivt och passivt stöd, där skiljelinjen går vid behovet av Sverigedemokraternas röster. Aktivt stöd innebär att man är beroende av Sverigedemokraternas röster för att vinna en omröstning, passivt stöd är om man får rösterna, men inte behöver dem (en tolkning av begreppen som inte är given). Enbart den senare sortens stöd är acceptabelt, enligt Lööf.

Ett annat exempel är när Lööf får frågan: ”Kan ni släppa fram en regering om ni vet att den regeringen kommer behöva stöd av SD för att få igenom sin politik?”

Hon svarar: ”[Det] innebär att Moderaterna då skulle lämna Alliansen för att söka stöd, förhandla, med Sverigedemokraterna.” (mina understrykningar)

 Det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd.

Förhandla innebär att överlägga i syfte att utarbeta överenskommelse av kompromisstyp, enligt Svensk Ordbok. Det innebär att man kan tänkas riskera att kompromettera sina egna värderingar. Men det är inte givet att den som behöver stöd (röster), också förhandlar och kompromissar med just Sverigedemokraterna för att då detta stöd, vilket antyds av hennes svar.

På samma vis blandas begrepp som samtala, att tala med en annan person för att utbyta synpunkter, med förhandla och samarbeta, att arbeta tillsammans med andra för ett gemensamt mål.

Det är naturligtvis inte bara Lööf som gör sig skyldig till att blanda samman begreppen. Media är ofta inte ett dugg bättre:

”Trots Moderaternas upprepade besked om att de är beredda att samtala med Sverigedemokraterna viker inte Centerledaren Annie Lööf. – Vi har inte ändrat oss en tum, vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD”, skriver SvD.

Är det Lööf som blandar samman samtala med samarbeta, eller är det SvD? Det framkommer inte.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Att inte ge Sverigedemokraterna inflytande hade kunnat vara valrörelsens slogan, från vänster till höger. I allmänhet talade man om det som att det vore möjligt att uppnå i realiteten. Sakförhållande: Sverigedemokraterna hade 49 riksdagsmandat och därmed odiskutabel möjlighet att påverka utvecklingen, vilket är själva definitionen av inflytande, enligt Svensk Ordbok.

Det är något Lööf också bekräftar i DN: ”Sverigedemokraterna har ju större parlamentariskt inflytande i riksdagen än vad Centerpartiet har. […] De har inflytande i alla de organ som man får om man sitter som ett parti i Sveriges riksdag.”

Det är dessutom så att Sverigedemokraternas röster har påverkat utfallet i riksdagen och därmed regeringens möjligheter att bedriva sin politik i en rad frågor. Jan Teorell, professor i statsvetenskap, har granskat Sverigedemokraternas röstningsmönster och konstaterat att de historiskt ofta har gett sitt stöd till den sittande regeringen, men att det under de senare åren har skett en förändring då de i högre grad valt att stödja Alliansen. Exempelvis i början av förra mandatperioden, när Alliansen och Sverigedemokraterna röstade igenom Alliansens budget. Det måste, med Annie Lööfs definition, ses som ”aktivt stöd” – vilket alltså är oacceptabelt.

Så den allmänna åsikten är att man inte kan tillåta att Sverigedemokraterna får inflytande, samtidigt som de bevisligen har inflytande i och med sina mandat. Och man ska inte vara beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik, samtidigt som det gång på gång uppstår situationer där den som vill få igenom sin politik inte kan göra det utan Sverigedemokraternas stöd.

Förhållandena är knappast idealiska exempel på ”tydlighet”.

Begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur.

Men kan man kräva att en politiker ska vara så noggrann med orden, utan att man själv blir en petimäter?

Journalisten Gunnar Fredriksson, författare av det klassiska verket Det politiska språket, skulle nog anse det. Han understryker att sådana begreppsotydligheter är en del av det politiska språkets natur. Att det ofta är oklart, motsägande och tvärsäkert. Att ett sådant språk med nödvändighet måste innehålla vaga och mångtydiga termer, motsägande satser och till och med direkt nonsens. Inte heller tycker han att det är rimligt att hålla på och exakt försöka definiera de vokabulär som vi använder i vardagligt tal. ”Människolivet är för kort”, menar han.

Och det är sannolikt också därför som en enkel analys av ordens denotation, deras ”egentliga” lexikala betydelse, faktiskt inte har fört oss närmare svaret på frågan vad Lööf verkligen menade.

Problemet är att väljarna inte vet det heller. Och om väljaren inte har den informationen – hur ska de kunna bilda sig informerade uppfattningar och göra självständiga val?

Goddag yxskaft

Lööf uttalade sina löften många gånger – inget inflytande till Sverigedemokraterna, ja till alliansregering, nej till Löfven – om än i olika termer. Även om det om det finns en otydlighet i exakt vad respektive löfte innebar på en konkret nivå, så finns det inget som pekar på att hon inte menade det hon sade.

Hon uttalade däremot inte hur dessa löften skulle prioriteras i förhållande till varandra om det skulle visa sig vara omöjligt att infria alla. Hur oviljan gentemot Sverigedemokraterna stod sig i förhållande till önskan om en alliansregering och en sammanhållen borglighet.

SvD:s Jenny Stiernstedt gjorde ett försök att reda ut saken. Men när hon frågade Lööf hur Centerpartiet skulle rösta om Ulf Kristersson försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering, svarade Lööf inte på frågan. I stället sade hon:

– Då är jag ganska trygg med att Ulf har sagt att han vill bilda regering med Alliansen.

Stiernstedt påpekade att väljarna vill ha svar, varpå Lööf svarade:

– Jag har sagt att C inte kommer att vara i samma regeringsunderlag som SD.

Och på frågan om hon är beredd på att rösta nej till en regering med bara Moderaterna sade hon:

– Jag kommer att rösta ja till en alliansregering.

Goddag yxskaft.

För att undkomma frågan försöker hon i slutligen avfärda den som irrelevant.

– Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum.

Lööf vill inte svara på frågan. På goda grunder.

Om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare.

I avhandlingen Valretorik: Om politiskt språk i partipropagandan (Håkansson, 1999), förklaras hur politiker tvingas gå en retorisk balansgång mellan att vara tydliga och särskiljande från andra partier i konkreta frågor, och att undvika att bli allt för konkreta. Den politiker som är alltför konkret kan både alienera potentiella sympatisörer, och lättare beslås med lögn i efterhand.

För Lööf innebär detta att om hon hade uttryckt att hon vill isolera Sverigedemokraterna på bekostnad av allianssamarbetet, så skulle det ha tilltalat vissa väljare. Samtidigt skulle hon ha riskerat att alienera dem som ansåg att prioriteringsordningen borde vara den omvända – eller tvärtom, ifall hon hade sagt att hon tycker en alliansregering är viktigare än att isolera Sverigedemokraterna.

Sannolikt landade hon i den rimliga slutsatsen att det därför skulle vara för kostsamt att uttrycka en sådan prioritering. Som Fredriksson understryker: det politiska språket är till sin natur rationellt, inte ondskefullt eller dåligt.

Detta är också i linje med nationalekonomen James M Buchanan och public choice-teorin, som lär att man bör utgå från att politiker (liksom väljare) är rationella och nyttomaximerande människor. Därför är det givet att de analyserar kostnader och vinster inför varje val. En politiker är inte, och kan inte förväntas vara, en upplyst altruist.

Utifrån detta kan man alltså hävda att Annie Lööfs agerande var adekvat. Om vi vill finna någon att klandra för det faktumet, så handlar det snarare om det politiska systemet i sig, än de politiker som verkar inom det.

Konsten att luras utan att ljuga

Lööf kände naturligtvis till att det fanns en risk för att hon skulle tvingas välja mellan sina löften. Det gör dem dock inte till lögner. Det är snarare en fråga om när gränsen för intellektuell och moralisk ohederlighet passeras, en ”etikettfråga”, enligt Fredriksson.

När det kommer till den moraliska aspekten går det att argumentera för att hon har uttryckt sig på ett vis som bryter mot de underförstådda språkliga konventioner som styr vår kommunikation.

Enligt Ryding (han med den gröna boken) finns det ett antal mekanismer som kan leda till att mottagaren blir lurad, även om ingen lögn har uttalats. De viktigaste är att mottagaren tolkar meddelandet så att resultatet blir fel, eller lägger till egna falska påståenden till budskapet.

Det var sannolikt detta som skedde när Lööf uttalade sina löften. Utifrån sin egen förförståelse kompletterade väljarna budskapet med sina egna föreställningar (en sorts falska påståenden) om hur hon skulle prioritera mellan dem i fall det blev aktuellt. En sådan prioritering verkar inte ha uttalats, men förförståelsen skapar en upplevelse av självklarhet. Tolkningen av hennes prioriteringar införlivades av mottagarna som en del av Lööfs budskap, utan att väljarna noterade att det var just deras tolkning, inte det faktiska uttalandet.

En del väljare förutsatte att Alliansen var ett grundläggande postulat, där alla sakfrågor (inklusive relationen till Sverigedemokraterna) sågs som underordnade. Till exempel underströk Lööf upprepade gånger vikten av Alliansen och att de olikheter hon ser inte är kritiska för samarbetet. Det var alltså inte ett orimligt antagande att hon skulle prioritera Alliansen, något som ökade sannolikheten för att väljarna skulle bli lurade – utan att någon lögn yttrats.

Den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner

Fredriksson konstaterar krasst att det är en vanligt förekommande strategi inom ramen för den politiska retoriken att politiker väljer ut den information som är relevant för att få väljarna att rösta på henne eller honom.

Samtidigt: den som gör ett sådant ohederligt urval, den som utelämnar väsentlig information, bryter mot våra språkliga konventioner, påpekar Ryding. Och detta leder i sin tur till att väljarna blir vilseledda och lurade.

När Annie Lööf säger: ”mitt huvudfokus är att hålla ihop Alliansen och byta ut Stefan Löfven och forma en alliansregering”, gör de språkliga konventionerna att mottagaren tolkar det som att de har fått all relevant information om hennes ståndpunkt. De tolkar det definitivt inte som att det kan finnas ett gigantiskt förbehåll av typen: ”så länge jag inte behöver ha någon sorts relation till Sverigedemokraterna”. (Förutsatt att de inte har en förförståelse som säger att just detta förbehåll är den enda rimliga tolkningen.)

Lööf har därmed gett väljarna en uppfattning av situationen, som kan ha fått vissa att lägga sin röst på ett annat parti än vad de kanske skulle ha gjort om de hade känt till allt det Lööf kände till. Det är, enligt Ryding, själva definitionen av att luras. Och därmed är det också att motverka demokratins idé: väljarnas rätt att göra fria och informerade val.

Ansvarsfrågan

Professor emeritus Erik Åsard bekräftar min analys den nyutkomna boken Politik och retorik (2018). Han konstaterar att det finns stora skillnader mellan Lööfs retorik kontra verkligheten och att hon ofta framstår som ytterst otydlig. Han nämner en uppsjö av motstridiga ståndpunkter och en ovilja att erkänna målkonflikter som lämnar väljarna i ovisshet (miljöpolitiken är ett exempel).

Fredriksson konstaterar lakoniskt att politiker ständigt måste uttala sig utifrån motstridande intressen, och ofta förneka att de är motstridande.

Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Men om Lööf bara har agerat inom givna ramar för det politiska språket – har då inte väljarna sig själva att skylla? Det är ju väljarna, inte Lööf, som har gjort de felaktiga tolkningarna och de oriktiga kompletteringarna. Det var väljarna som inte nöjde sig med vad hon de facto sade, utan lade till sin egen förförståelse. Som Ryding formulerar det: ”Avger man korrekt rapport om en fjäder, rår man inte för, om den sedan växer till sju hönor.”

Det kan man tycka, men det skulle i så fall kräva en rätt snäv och formalistisk uppfattning om både kommunikation och moral.

Det är nämligen inte rimligt att välja ut en av kommunikationens beståndsdelar, i det här fallet orden, och påstå att just de skulle vara avgörande för betydelsen. Andra faktorer, som språkliga konventioner, sammanhang, kroppsspråk och så vidare, är minst lika viktiga.

Inte heller är det rimligt att Lööfs val att (inte) uttrycka sig tydligt skulle ge henne ett moraliskt frikort. Som en skolad politiker förstod hon naturligtvis att hon skulle komma att feltolkas och hon gjorde ett medvetet val att låta det ske.

Medan Fredriksson ser det som en oundgänglig del av det politiska språket, så understryker Ryding att den som väljer att kommunicera med någon annan, också har ett moraliskt ansvar gällande hur dessa uppfattar budskapet. Därmed menar han, är Lööf lika ansvarig för denna feltolkning som om hon uttryckligen skulle ha sagt det väljarna trodde att hon sade. Väljarna som feltolkade är utan ansvaret.

Hon är en politiker

I en ledare i DN menar tidningens ledarredaktion att Lööfs agerande är värt respekt. I texten – där man anklagar högern för att inte lyssna till vad Lööf faktiskt sade – lyssnar man inte heller till vad Lööf faktiskt sade, utan utgår från samma ohederliga urval som Lööf själv gjorde under valrörelsen:

Nej, C och L har varit både konsekventa och tydliga i sin inställning till Sverigedemokraterna. Röstar de på onsdag nej till Ulf Kristersson agerar de efter valet som de lovade att de skulle göra före. För det förtjänar Björklund och Lööf i så fall inget annat än respekt.

En rimligare syn är att respekt förtjänar den som handlar rättrådigt och med integritet. Som ger väljarna all relevant information – som exempelvis att avskiljandet av Sverigedemokraterna är överordnat allt annat – och sedan tar konsekvenserna av det. Att ge ett antal olika löften, å andra sidan, och sedan enbart leva upp till ett av dessa löften när de visar sig svårförenliga, passar svårligen in på definitionen.

Det är något som också antyds i Åsards analys. Han menar att Lööf ofta skildras i medierna som en ledare med principer, som tar ställning och strider för sina övertygelser – men också att den bilden saknar substans. Hon är inte tydligare eller mer principfast än någon annan politiker. Hon slarvar med språket, svarar inte på vissa nyckelfrågor som ställs och hon har avstått från att erbjuda tydliggörande information. Och även om hon inte ljuger, så använder hon språket för att luras.

Så det må vara moralfilosofisk tvivelaktigt, men som Fredriksson påpekar, är det också en oundgänglig del av det politiska språkets natur. En person som väljer att avvika från det politiska språket och dess tvetydigheter, motsägelser och vaghet, skulle knappast bli långvarig inom politiken.

Annie Lööf är varken karaktärsfast eller omoralisk. Hon är en politiker. Med allt vad det innebär.