Automatiseringens mörka sida
Meningsfullt arbete är en central del i många människors självbild. När robotar tar över människors arbeten riskerar det att påverka oss negativt. Många framsteg är positiva, men vi bör fortfarande fråga oss om all framåtrörelse verkligen är positiv.
Häromveckan släppte Center for the Governance of AI vid Future of Humanity Institute i Oxford en rapport om det amerikanska folkets attityd till artificiell intelligens. Den visade, föga förvånande, en viss skepsis. Enligt nyhetssajten Vox oroar sig amerikanerna nästan lika mycket för AI:ns eventuella, dystopiska maktövertagande som för cyberattacker och kränkning av personlig integritet. Människor ur alla samhällsskikt är rädda, och kvinnor är mest rädda av alla. Det är de inte ensamma om: såväl Stephen Hawking som Elon Musk har varnat för att artificiell intelligens kan komma att utgöra ett existentiellt hot mot mänskligheten.
Men även om vi inte går en framtid med Terminator till mötes finns anledningar att fundera över vad ökad automatisering gör med vår mänsklighet och vårt människovärde. När allt fler tjänster sköts digitalt eller av maskiner bortrationaliseras de möten som bär oss genom vardagen: nickningen mot kassörskan, de snabba ord som byts med personen som kopplar vidare samtalet till rätt supportavdelning. Vi kanske inte tror att sådant är så viktigt nu, men det är för att vi fortfarande lever i en värld där mänsklig interaktion är en naturlig del av livet. Den som någon gång tittat på ett avsnitt av sci fi-dystopin Black Mirror inser att det inte nödvändigtvis kommer att fortsätta vara så.
Många av våra framsteg är positiva, men är den ständiga, sovjetiskt effektiva och blinda framåtrörelsen verkligen alltid nödvändig?
Vi kan med fördel provtänka lite om arbetets framtid tillsammans med den engelske konstkritikern och tänkaren John Ruskin. Ruskin levde och verkade i svallvågorna av den industriella revolutionen, som dramatiskt förändrade först Storbritannien och sedan hela världen. Ruskin insåg att människan är skapad för arbete – men meningsfullt arbete. Han drömde om ett romantiskt, agrart medeltida samhälle där den ”vast quantity of idle energy” som hans landsmän bar på kunde förvandlas till något konstruktivt. Det var inte möjligt att återgå till ett feodalt samhälle då, och det är inte möjligt (eller ens önskvärt) nu, men det betyder inte att Ruskins drömmar inte kan säga oss något.
För bakom det romantiska förhållningssättet finns en insikt om vad mänsklig värdighet är. Ruskin uttryckte det kanske allra tydligast i sitt värv som konstkritiker. Nicholas Shrimpton sammanfattar Ruskins kritik mot klassicismen som att den upprättades enligt en dogmatisk plan; de individuella arbetarna måste slavlikt följa ritningarna utan variation.
Ruskin jämförde klassicismen med den gotiska arkitekturen, där stenhuggarna hade mer kontroll över detaljerna och kunde uttrycka sin kreativitet under arbetet. Shrimpton citerar Ruskin: problemet med den moderna arbetsmarknaden är inte de dåliga villkoren så mycket som att människor ”have no pleasure in the work by which they make their bread”. Ur dessa insikter växte den så kallade Arts & Crafts-rörelsen fram, med den brittiske konstnären William Morris som företrädare.
Det går en linje mellan Ruskins kritik av klassicismen och den tillvaro många av oss i dag befinner oss i dag. Allt fler finner sig ersatta av en dator, som kan utföra deras arbete både snabbare och effektivare. Att varna för den galopperande digitaliseringen är att riskera att framstå som en paranoid reaktionär, men tillsammans med Ruskin vill jag ändå säga: många av våra framsteg är positiva, men är den ständiga, sovjetiskt effektiva och blinda framåtrörelsen verkligen alltid nödvändig?