Degen måste in

Det började med fildelandet. Napster, Limewire, Pirate Bay och allt vad det hette. Plötsligt satt miljontals människor vid sina datorer och laddade ner låtar och plattor utan att betala ett öre för det. Och den penningstinna musikindustrin befann sig i fritt fall.

Fallet har bromsats en aning sen dess. Spotify har säkrat några korvören per lyssning till de stora elefanterna. Men musikindustrin är lika skakad som Göteborg när varvet lägger ner.

Det finns något i detta förvirrade nya tillstånd som väcker blandade känslor hos en gammal skivsamlare.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna ett stråk av skadeglädje när svinrika artister gnölar över att de inte får ersättning för sitt hårda arbete, eller att de otacksamma konsumenterna tycks förvänta sig att allt ska vara gratis.

Gråtande, oförlösta clowner i kliande skoluniformer.

Det är som det primitiva, pöbelaktiga ruset när man står på torget i sina skitiga tofflor och ser aristokratin rullas iväg mot giljotinen. Det är omöjligt för mig att tycka synd om Rod Stewart och Led Zeppelin för att guldregnet dragit förbi. Det är såna som jag som har betalat deras lantegendomar: osnutna trettonåringar som tog bussen in till stan med sina mödosamt hopsparade trettio spänn och köpte deras nya alster på vinyl, medan de susade fram i sina privatplan högt där uppe.

Så vad ska en stackars rockstjärna ta sig till i denna nya osköna värld?

Det har till exempel börjat skrivas böcker. Som av en händelse har många rockstjärnor känt sig föranlåtna att summera sina yrkesliv i svullna självbiografier. Vi har också fått se en strid ström av ”självutlämnande” krogshower, gärna med lite salt och sorgkanter. Och nu kommer filmerna. Den sanna historien om Freddie Mercury och Elton John. Gråtande, oförlösta clowner i kliande skoluniformer.

Det är inte min mening att låta raljerande. Eller det kanske det är. Men mitt i skadeglädjen känner jag en genuin respekt för att dessa skadeskjutna stjärnor inte bara hasar omkring och ylar sina förbannelser mot skyn, utan att de satt sig ner och gjort det nyktra konstaterandet som vi alla tvingas göra, förr eller senare:

Degen måste in.

Och då måste man kanske svälja en och annan stolthet.

”Degen” behöver inte nödvändigtvis betyda pengar. Rod Stewart hade nog kunnat dra sig tillbaka redan när Edward Heath var premiärminister. ”Degen” kan i det här sammanhanget stå för livsverket, arvet, eftermälet. Ingen artist vill att det ska falla i glömska.

Jag orkar inte orda alltför mycket om filmens uselhet.

Allt detta finns i bakhuvudet när jag lommar in i biomörkret för att se Tomas Ledins ”En del av mitt hjärta”, en film som skamlöst anammat ”Mama Mia”-konceptet: samla ihop de kassaskåpssäkraste hitsen, bygg en historia kring dem, hur fumlig och ologisk den än kan te sig, anlita en habil regissör och några folkkära skådespelare – och så kör vi.

Degen måste in.

Jag orkar inte orda alltför mycket om filmens uselhet. Men att se den är samma sorts skoningslösa och grusögda uppvaknande som när Sveriges landslag mot förmodan asat sig till ett EM eller ett VM, och sen har hajpen rullat igång, kvällstidningarna har peppat sig hesa med sina spekulationer och pappershattar och när det är dags för första matchen sitter man där, lika grundlurad som vanligt, och har börjat tro att det här kommer att gå riktigt bra. Kanske hela vägen till slutspel…?

Sen spricker illusionerna, en i taget, för varje felpass och varje panikslaget uppspel. Kvar finns bara den torra, värkande insikten som kan formuleras: this is who we are.

Varken mer eller mindre.

Och bättre än Ledin-filmen är vi inte heller: glossiga dansnummer, bisarr dialog och en ”intrig” som i sin långsökthet påminner om gamla porrfilmer. Det är ju ändå kopulerandet som är grejen. Det är det publiken har kommit för. Eller, i det här fallet, Ledin-hitsen.

Men mitt i all skam och beklämning känner jag ett slags ömhet för Tomas Ledin. I snart ett halvt sekel har han varit lagomhetens uttolkare – lagom politisk, lagom arg, lagom svärmisk, lagom kåt. Han har hållit sig undan skandaler och feltramp. Och ”lagom” har som bekant ett oförtjänt dåligt rykte; i synnerhet i en musikgenre som har haft så förtvivlat svårt att kämpa sig ur puberteten.

Han har aldrig varit ”rätt”. Till och med när han anslöt sig till kampanjen ”Jag är Jason” för sex år sen ryggade aktivisterna bakåt – det var liksom inte coolt längre att vara antirasist när Tomas Ledin var det.

Och det känns kongenialt att när han blickar tillbaka på sin karriär i en film är han som jubilaren som sitter vid sitt lövade bord och långsamt börjar inse att ingen kommer att resa sig och hålla det där svallande, känslosamma talet, varvid han fattar det synnerligen ocoola beslutet att då får jag väl hålla det själv då.

Att filmen blivit ett haveri gör inte så mycket, och kastar heller ingen skugga över Tomas Ledins låtkatalog. Det är så här vi är. Och degen måste obönhörligen in.