Kulturen måste räddas
Kulturminister Amanda Lind har lovar en halv miljard kronor i stöd till kultursektorn. Varför? Den är knappast mer utsatt än någon annan sektor i dessa tider. Pengarna blir främst en illustration av hur ofritt det ”fria” svenska kulturlivet är.
”Det är ett krisläge”. Så sammanfattade statsrådet Amanda Lind i helgen läget i landet med anledning av coronavirusets utbredning. Därefter offentliggjorde hon vad som för de flesta måste framstå som en märklig prioritering i dessa dagar — ett framförhandlat krispaket till kulturen. Av alla de sektorer i samhället som nu erfar en tvärnit i affärerna finns vissa som måste hållas lite extra under armarna.
Stödpaketet som regeringen förhandlat fram mellan januariöverenskommelsens partier omfattar 500 miljoner kronor i direkt stöd till vad man beskriver som Sveriges kulturliv. Stora och små kulturaktörer, frilansare och arrangörer ska få ta del av pengarna, enligt kulturministern. Exakt vilka kriterier som ska gälla har inte meddelats, men hur man än vänder och vrider på det, är satsningen obegriplig.
Tvärtemot vad som ofta hörs är svensk kultur knappast svältfödd. De offentliga anslagen har ökat varje år i modern tid, oavsett regeringsfärg, och är troligtvis världens högsta. Till skillnad från annan offentlig verksamhet är ansvaret för kultur inte koncentrerat till en nivå, utan kan finansieras på allt ifrån EU-nivå till enskilda delar av en kommun. Någon central samordning finns inte, varför kunskapen om exakt hur kulturpengarna används inte är helt klart.
Detta trots att det finns en egen myndighet, Myndigheten för kulturanalys, som har det som central uppgift att kartlägga så att det offentliga spenderar pengar rätt. Beroende lite på hur man räknar rör det sig om runt 50 miljarder som det offentliga årligen lägger på kultur i egen och andras regi. Till detta kan läggas en stadig ökning av utgifterna för konstnärliga utbildningar och diverse riktade skattelättnader. Exakta siffror finns inte, men en majoritet av samhällets kulturutgifter är med största sannolikhet offentliga bidrag. Att myndigheten felaktigt benämner sin årliga rapport över det offentligas kulturutgifter som samhällets kulturutgifter är kanske inte så oväntat.
Vad har då detta med huruvida satsningen är bra eller inte att göra? Jo, det bör få oss att tänka efter kring hur staten valt att satsa på en del av samhället som är kanske minst kommersiellt utsatt. De offentliga bidragen, precis som statens kaka, är liten med säker. Fast i detta fall kanske snarare stor och säker. Ingenting tyder dessutom på att trögheten eller svårigheten att ställa om eller anpassa sig till kristid skulle vara särskilt stor i kultursektorn. En stor del av utövandet påverkas inte, och stora digitaliseringsmöjligheter finns. Så varför denna satsning?
Kulturen sysselsätter mycket få personer och berör en liten andel av ekonomin. Dessa människor är dock minst sagt talföra. Att satsa på dem håller en starkt opinionsbildande grupp i samhället nöjd och hyllandes. Ytterligare pengar på kulturen ger otvivelaktigen bra avkastning i termer av goodwill. Att skära ned i denna sektor ger motsatt effekt, vilket troligtvis är den stora förklaringen till att kulturen alltid verkar klara sig, oavsett konjunktur och politiskt styre.
Till dem som är bäst på att söka, har bäst kontakter och står närmast maktens åsikter? Bingo.
Viktigare än den enskilda satsningen är dock vad den säger om kulturens oberoende i Sverige. Branschen har, föga förvånande, reagerat överlyckligt på beskedet. Detta även om tillskottet är i storleksordningen en procent av de bidrag man redan håvar in. Ett flertal organisationer har i sina kommentarer lyft fram hur små marginaler den svenska kulturen lever på — och ställer sig särskilt positiva till hur pengarna fördelas. ”Vi välkomnar att regeringen vill anförtro sakmyndigheterna på området uppdraget att fördela stöd till de kulturaktörer som behöver det som mest just nu” kommenterar KLYS, kulturarbetarbranschens paraplyorganisation.
För det handlar inte om allmänna skattelättnader eller förenklade regelverk, vilket slår brett och förbättrar förutsättningarna för kultur i allmänhet. Stöd innebär att byråkratier mycket närstående branschen med mycket svag politisk styrning ska fördela ut pengar till de som ”förtjänar det mest”. Det bäddar inte för någon vidare transparens.
Man kan ställa sig frågan var dessa pengar kommer att landa. Till dem som gör privat gångbar kultur, som vänt på varje sten för att klara sig på marknaden och besvärat sig med att fråga människor i samhällets alla delar vad de uppskattar? Knappast. Till den som är mycket kritisk mot systemet och som gjort sig till obekvämt element i kultursverige? Å nej. Till dem som är bäst på att söka, har bäst kontakter och står närmast maktens åsikter? Bingo. Korporativism och svågerpolitik blir resultatet när de rättsstatliga principerna och generella regelverk, möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande och transparent maktutövning frångås. Sådan kultur blir inte fri, och det är den som frodas i Sverige.
Tillvägagångssättet är legio i branschen. Nyckeln till de 500 miljonerna, och i förlängningen de 50 miljarderna, är att blidka politiker — eller i förlängningen byråkrater. Inte privata besökare eller nyttjare, inte stiftelser, föreningar eller anonyma donatorer, utan det offentliga. Det politik och myndighet vill ha, det levererar man. ”Fördelningen av pengarna kommer att skötas av expertmyndigheter”, står att läsa i regeringens pressmeddelande. Exakt vad för expertis är det dessa myndigheter besitter egentligen, annat än att få kulturen att dansa efter deras pipa?
Det offentliga upprätthåller ett kulturellt hov, som frikopplat från resten av samhället ska ta ansvar för att samhället förses med kultur. För den frihetligt lagda är systemet motbjudande. Den verklighet kulturskapare vill gestalta och bemöta, är en som de är helt bortkopplade från. Detta är ett tillfälle lika gott som något att på allvar kräva en kultursektor som frågar vad folk vill ha, som tvingas motivera sin verksamhet för fler och att strypa bidragsfloden som avtvingats svenska skattebetalare. En halv miljard extra till en sektor som knappast levde på något annat än tidigare bidrag tjänar inte mycket till — annat än att illustrera hur ofritt det ”fria” svenska kulturlivet är. En byråkrati som ska fördela hundratals miljoner efter eget tycke är ytterligare ett kapitel i den sorgliga historia som är svensk kulturpolitik. Kulturen måste räddas — från staten.