Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Adam Danieli: Hur mår den svenska yttrandefriheten?

Rättegången mot Ann-Sofie Hermansson utgör toppen på det isberg av kritik som riktas mot det fria ordet i Sverige. Men att få torgföra sina åsikter är inte detsamma som att beviljas offentligt stöd. Grundproblemet är den bidragsmaskin som det offentliga har byggt upp.

Nacka kommun ordnade en muralmålningsfestival, men sa nej till graffitti och “rebellisk” konst. Foto: Javier García/Unsplash

En välkänd politiker i domstol, åtalad av påstådda islamistsympatisörer. Det är inte svårt att förstå hur förra veckans domstolsförhandling i Göteborgs tingsrätt rönte uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser. Alla de ingredienser som brukar föranleda spaltmeter blandas i en och samma rättegång.

Bortom de enskilda aktörerna, och frågan huruvida det är förenligt med svensk lag att kalla någon annan extremist, väcker fallet med Ann-Sofie ’Soffan’ Hermansson långt mycket mer principiellt intresse.

I en uppmärksammad debattartikel i samband med rättegången kallar ett stort antal vänsterdebattörer återigen det svenska debattklimatet för exkluderande. Makthavare och borgerliga organisationer, däribland Timbro, sägs driva på för en social apartheid, där kritiska samhällsröster ska tystas. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, de två målsägarna i rättegången, har som talespersoner för organisationen Muslimska mänskliga rättighetskommittén i en mängd sammanhang riktat liknande kritik mot möjligheten för människor att yttra sig i Sverige.

Läs också: Att försvara demokratin svider

Denna kritik bör oroa den som är liberalt lagd. Inte för att Sverige skulle upprätthålla en slags dold apartheidstruktur – sådana påståenden är alltjämt befängda – men för att kritiken ger uttryck för ett missförstånd om den så centrala yttrandefriheten. Ett missförstånd som tycks bli allt vanligare i det svenska debattklimatet – och som politiker i slutändan har ansvaret för.

För hur mår den svenska yttrandefriheten egentligen? Rör vi oss i en riktning där samtalet begränsas, kanalerna blir färre och det offentliga agerar för att tysta sina kritiker? Knappast. Om något har antalet plattformar ökat kraftigt och den offentliga samtalet i Sverige blivit bredare än någonsin förr. Vi vågar ta i ämnen som det i många länder fortfarande är svårt att prata om: psykisk ohälsa, sexuella trakasserier, migration och hedersvåld. Sverige har en stark yttrandefrihet, vilket den rättegång de drivit ironiskt nog visar på, och den visar inga som helst tecken på att försvagas.

Ändå är anklagelser om ”attacker på det fria samtalet” och ”försök att tysta andra” vanliga i dag. Det kan gälla såväl fallet med Soffan som festivaler i Nacka eller studiecirklar i Sölvesborg. Det hänger inte ihop. Det som hotas måste vara något annat än själva friheten att yttra sig.

Politiken har, genom bidrag och stöd, indirekt valt vilka åsikter som ska torgföras.

Förklaringen ligger i ett hopblandande av möjligheten att torgföra åsikter, med anspråk på offentliga medel och offentligt finansierade scener att yttra sig på. Denna förväxling, som uppkommer gång efter gång, är djupt problematisk för det offentliga samtalet, men grundar sig helt och hållet i politisk klåfingrighet. Offentligt understödda utställningar, scener och initiativ i syfte att ge utrymme för det fria samtalet har under de senaste åren fullkomligt exploderat i Sverige. Tyvärr blir resultaten av sådana projekt det rakt omvända – politiken har skaffat sig större makt över samtalet när den skapar scener för de yttranden den själv vill höra. Den som inte har tillgång till politikens stöd, har i praktiken stängts ute från en del av den svenska debatten.

John Stuart Mill är fadern till det yttrandefrihetsideal som i mångt och mycket präglar det västerländska samhället. Han liknade det liberala samhällets utbyte av tankar med a marketplace of ideas, en idéernas marknadsplats. Alla åsikter, även de mer perifera och kritiska, ska komma upp i ljuset och prövas mot andra. Inte för att de är bra – tvärtom. I jakten på goda idéer måste prövningen göras förutsättningslöst, även när det skaver, men allmänhetens efterfrågan kommer att fälla avgörandet. Anklagelser om censur undviks, om bara det offentliga håller sig borta och låter marknadens mekanismer verka även på tankar och idéer. Processen är långsam, men skoningslös mot alla de privilegier och fördomar som inte klarar kritik.

Mills modell utgör ett ideal. Det är svårt att tänka sig att verklighetens debatter alltid tar sig den formen, men få kan förneka att det dryga sekel där den stått som ideal även i Sverige har varit otroligt effektivt vad gäller att skapa ett demokratiskt och öppet samhälle. Detta är ett ideal som kommer på skam när politiker och myndigheter tar på sig ansvaret att vaska i åsiktsfloden.

Burka songs 2.0, den film som målet mot Ann-Sofie Hermansson har bakgrund i, är finansierad med offentliga bidrag. Regissören har avlönats med skattemedel för att föra ut ett visst budskap i en mängd offentliga verksamheter runt om i Sverige. Göteborgs stad upplät scen och evenemang för den visning och det samtal, som sedan drogs in med hänvisning till de inblandades extrema åsikter. Muslimska mänskliga rättighetskommitéen har under lång tid varit understödda av staten. Politiken har, genom bidrag och stöd, indirekt valt vilka åsikter som ska torgföras. Ett beroende som borde vara det omvända. I detta fall har det lett rejält fel.

Efterfrågan på de åsikter som uttryckts i filmen och av organisationen är i det närmaste obefintligt. Abdullahi och Doubakil är inte företrädare för stora grupper i samhället eller språkrör för analyser som delas av fler än en handfull människor. På idéernas marknadsplats är efterfrågan obefintlig, men när politiker ska hjälpa till att sålla finns det köpkraft. Politiken har upphöjt ett antal minst sagt obskyra åsikter.

Baksidan av detta bidragsmynt är den enorma utsatthet det skapar. Abdullahi och Doubakil, och många andra med dem, får hela sina plattformar krossade när politiken har ledsnat. Samtidigt som andra åsikter får fortsatt stöd. Känslan av utsatthet och godtycke är förståelig, men missvisande. På idéernas marknad bör givetvis ingen åtnjuta ett offentligt sanktionerat privilegium.

Rättegången mot Soffan är en reaktion på att det offentliga ledsnat på att betala, inte på att yttrandefriheten begränsas. Förtalsmålet blir att greppa efter halmstrån när luftslottet rämnar. Idén att det är politikens roll, inte allmänhetens, att sålla vilka argument som håller och tillåts prägla debatten är det som bör oroa oss – oavsett hur man ser på det specifika fallet. Samtalet måste stå fritt, även från stöd. Det kräver att det offentliga stänger av bidragskranen.

Läs också: Djupt obehagligt med politisk rättegång

Läs fler texter av Adam Danieli