Florian Schneider kommer aldrig att dö

Det här är en kreativ sällskapslek som ni kan göra över Bier och Wurst på en lagom insutten Kneipe någon dag: Vilka enskilda individer är mest ansvariga för att Tyskland har blivit en rik, stabil demokrati med en trygg, europeisk identitet?

Man skulle kunna nämna Ludwig Erhard, vars avregleringar lade grunden för det västtyska undret. Någon annan kommer att tänka på Konrad Adenauer eller Helmut Kohl, som ledde återföreningen. Den som tänker mer geopolitiskt väljer Kennedy eller Reagan, eller kanske Gorbatjov.

Själv skulle jag nämna Ralf und Florian.

Ralf Hütter och den nu bortgångne Florian Schneider, de kreativa hjärnorna bakom Kraftwerk, kom under en två decennier lång kreativ epok att skapa en helt ny form av musik som inte bara lade grunden för allt som kom därefter – synthpop, electronic body music, hiphop, techno, modern dansmusik och asiatisk tuggummipop – de tonsatte också det liberala västtyska experimentet och gav det ett kulturellt självförtroende som det behövde.

Jag ska strax argumentera för min sak, men låt mig ta en omväg dit.

Jag upptäckte Kraftwerk när jag var 13 år. Jag hade nyss upptäckt den mer konventionella synthpopen i form av Depeche Mode och Alphaville, men mer erfarna synthare berättade att det fanns något mycket intressantare och farligare, ett knasigt band från Düsseldorf som ser ut som robotar och har gjort en 22 minuter och 43 sekunder lång låt om Autobahn.

Jag köpte två album med dem, Trans Europe Express (1977) och The Man-Machine (1978) och spelade in dem på kassett för att kunna lyssna på dem var jag än var i min splitternya freestyle. De två albumen var allt jag minns av det sommarlovet.

Familjen var på bilsemester i Europa och jag satt i baksätet och… jag höll på att skriva att jag förflyttades till en annan värld, men det var inte alls så. Jag fick i stället en förhöjd känsla av den värld som passerade förbi. Det var som om Kraftwerk tonsatte fabriker och järnvägar och elledningarna som löpte parallellt med vår färd.

Vi for igenom sovande städer till tonerna av Neon Lights, shimmering neon lights. And at the fall of night, this city’s made of lights.

Inget ont om Beethoven, men om EU hade tänkt lite längre skulle det ha valt Trans Europa Express till nationalsång

Spacelab och Metropolis ackompanjerade stjärnhimlen ovanför oss. Och över allt, järnvägsstationer och flygplan och alla dessa nummerplåtar från exotiska länder. Parker, hotell och palats, folkliv i vykortsvyer. Life is timeless. Europe endless.

Det var så förföriska toner, minimalistiskt och monotont, men de innehöll ett helt universum. Det var det elektroniska ljudet av riktning och rörelse, av fart och framtid, med en rytm som hela tiden drev en framåt, utan att plötsligt blockera vägen med gitarr- och trumsolon och andra farthinder.

Än i dag kan jag inte resa i Centraleuropa utan att höra Kraftwerk i bakhuvudet. Och det är inte bara för att jag har Schaufensterpuppen som mobilsignal. Det här är deras värld. Inget ont om Beethoven, men om EU hade tänkt lite längre skulle det ha valt Trans Europa Express till nationalsång, detta ode till ett gränslöst Europa.

Kraftwerk skapades i ett sönderslaget Tyskland som vilset sökte efter sin nya identitet. Florian Schneider växte upp i ett Düsseldorf där man fortfarande var tvungen att ta omvägar runt bombkratrar. En ung generation tyskar vände allt tyskt ryggen, som nu var oupplösligt förknippat med nationalsocialismen och andra världskriget. Många vände sig till den brittiska popen i protest, inte minst i den del av som ockuperats av Storbritannien, där Düsseldorf ligger.

Men Ralf och Florian såg det som en kapitulation. Det var bara förnekelse, inte en väg till en ny, egen identitet. De grävde i stället i en annan del av den tyska historien. De vände tillbaka till den tyska modernism som Hitler krossat, och gjöt nytt liv i den med de nya elektroniska instrument som nyss börjat utvecklas.

När Florian, som tidigare spelat flöjt, fick råd att köpa en synthesizer redan 1970 fick de möjligheten att skapa helt nya ljud, som aldrig tidigare hörts på vår planet. En chans att börja om på nytt. Gitarren kommer från medeltiden, och rocken är reaktionär, ett arv från ett mörkt förflutet. I en maskinålder är instrumenten maskiner. Vi spelar maskinerna och de spelar oss.

Det var Weimarrepubliken på synth. Men även om de brukar betraktas som alldeles unika, var influenserna mycket mer flertaliga. Det var bara att de skapade en alldeles unik blandning.

Här mötte Ruhrlandskapets industrialism klassisk musik, Stockhausens elektronik, italiensk modernism, brittisk nattklubbsmusik och amerikansk pop art (man kan inte tänka sig Kraftwerks ikonska trafikkon utan Andy Warhols banan). Och så blandades allt detta till ett Wagnerskt totalkonstverk.

De kallade det industriell folkmusik, eller ”fabrikernas folkmusik”, som David Bowie namngav genren (som för övrigt döpte sin låt V-2 Schneider efter Florian Schneider).

Där andra Krautband musicerade om kosmos (vilket, om vi ska vara ärliga, väl mest var en ursäkt för att ta LSD), skrev Kraftwerk om världen här och nu, men på ett retrofuturistiskt sätt. En idé om hur det hade kunnat bli. Det känns som en för länge sedan formulerad och sedan länge bortslarvad berättelse om en framtid som skulle ha varit här nu. Eleganz und Dekadenz.

Det var en kosmopolitisk identitet, där resandet och kommunikationerna var viktigare än platserna. Anywhere, inte somewhere.

Kraftwerk lyssnade till moderniteten och omtolkade den till vad den kunde och borde vara. En gång när flygplanets högtalarsystem strax före start började spela Mozart, bad bandmedlemmarna flygpersonalen att omedelbart stänga av. Inte för att de ogillade Mozart, utan för att de ville höra ljudet av flygplanets motorer.

På turné i USA under tidigt 1970-tal hade Kraftwerk med sig en kabelsax vart de än gick, för att kunna klippa av ljudkablarna som förorenade hissar och foajéer med intetsägande bakgrundsmusik. Det var på den tiden sladdarna satt lättillgängligt bakom små luckor. Bandet ville höra hissarnas, hotellens och flygplatsernas egna ljud och använda dem. Vorsprung durch Teknik.

På det här viset utvecklade de den nya tyska identitet som landet famlat efter. Kraftwerk byggde ljudlandskapet till ett modernt Tyskland, i rörelse. Det var bilarnas, järnvägarnas, neonljusens och persondatorernas symfonier, ljudet av fart. Det var en kosmopolitisk identitet, där resandet och kommunikationerna var viktigare än platserna. Anywhere, inte somewhere.

Ralf och Florian skrev ledmotiven för en ny, modern, internationalistisk nation. Ett europeiskt Tyskland i stället för ett tyskt Europa. Det var inte Blut und Boden, utan Station to Station.

Det förstärktes av Kraftwerks image som musikmaskiner, precisa, svala och stillastående även på scen. När man såg dem live svängde det mest i extranumren där de bytte ut sig själva mot verkliga robotar, som gungade mer än de själva gjorde. Det var en spektakulär image som fungerade som en perfekt ursäkt för ett par generationer synthare att aldrig lära sig dansa.

Först långt senare förstod vi att denna image delvis togs fram för att den tillbakadragne Florian hade en fruktansvärd scenskräck. I Uwe Schüttes bok Kraftwerk: Future Music from Germany kan man läsa om en konsert i Melbourne 1981 då Florian plötsligt försvann strax innan ridån skulle gå upp.

Bandets mångårige medarbetare Emil Schult upptäckte då att Florian hade sprungit och gömt sig i publiken. Schult tvingades hota med att både turnén och bandet skulle upphöra omgående om inte Florian kom tillbaka till scenen, för att han skulle ge med sig.

Allt blev så mycket lättare när Florian Schneider kunde gömma sig bakom robotmasken, och han spelade den rollen bättre än någon annan. Det är något förkrossande vackert över den bilden. Att den mest robotlika visar sig vara den mest mänskliga. Den på ytan svalaste kände hela tiden de hetaste känslorna bubblandes inom sig, och behövde just därför den ytan.

Det är denna märkliga formel som förklarar Kraftwerk. Minimalistiska rytmer, enkla harmonier och extremt små gester. Men just därför blev varje gest så betydelsefull. Just för att de ransonerar känslouttrycken blir musiken så mycket mer romantisk och berörande än den bredbent narcissistiska rock som skriker ut sina känslor.

Det är därför Kraftwerk blev epokgörande och det är därför Florian Schneider aldrig kommer att dö.

När mänskligheten någon gång i framtiden försvinner från vår jord kommer artificiella intelligenser fortsätta att lyssna på denna hypnotiska, industriella folkmusik och konstatera om oss, att det här, det var nog det mest mänskliga de någonsin skapade.