Grovt kriminella blir outvisningsbara

Sedan millennieskiftet har antalet personer som utvisas från Sverige på grund av brott minskat rejält. Som första delen av detta reportage visade, rör det sig om en minskning med mer än en tredjedel, fastän antalet utländska medborgare i Sverige fördubblats under samma tid. Konsekvensen blir att bara en procent av utländska brottslingar folkbokförda i Sverige i dag döms till utvisning.

Läs också första delen: Allt färre brottslingar utvisas

Ett utvisningsbeslut är dock något annat än att en person faktiskt lämnar landet. När Smedjan tittar närmare på hur verkställigheten fungerar visar det sig att uppemot var femte utvisningsdömd faktiskt aldrig lämnar Sverige. Som vi ska se finns det stora praktiska hinder för att faktiskt få en utvisning verkställd, utöver den juridiska snårskogen.

Verkställighetshinder

Den främsta anledningen till att utvisningar inte blir av stavas verkställighetshinder. Dessa kan se ut på många olika sätt, men har antingen med mottagarlandet att göra, så kallat generellt verkställighetshinder, eller så är det hänförligt till individen själv. Oavsett innebär det en återvändsgränd.

En handfull länder tar inte emot sina egna medborgare alls, i den mån de inte återvänder självmant och kan identifiera sig. Irak, Iran, Tunisien, Somalia och Eritrea är de stater som polisen identifierar som problematiska att utvisa människor till, oavsett skäl. Här finns få påtryckningsmedel för svenska myndigheter att använda sig av.

I andra fall kan det röra sig om att nya uppgifter eller hotbilder mot personen i fråga har uppkommit, varför utvisning inte kan ske. Sverige får enligt ett antal olika konventioner inte utvisa människor på ett sådant sätt att de riskerar tortyr, omänsklig behandling eller förföljelse. Detta gäller även den som är dömd för brott.

Ibland saknas identitetshandlingar eller information om brottslingens ursprung. Är personen statslös är utsikterna också små.

En felbedömning av verkställighetshindret kan bli kostsam. När SVT:s Uppdrag Granskning nyligen granskade Polisens verkställighet fann man 81 stycken fall bara under de senaste fyra åren där utvisningar returnerats. Detta innebär att personer skickats iväg och sedan tagits tillbaka, vilket kostat staten mångmiljonbelopp.

Delat ansvar är ingens ansvar

Systemet involverar många kockar. Domstolen ska ta ställning till frågan om utvisning, oftast på begäran av åklagaren. Ansvarig för att utreda om en sådan kan äga rum är Migrationsverket, som utfärdar ett yttrande i målet. I vissa fall behöver även kommunens socialnämnd yttra sig över eventuella sociala konsekvenser, och utländska myndigheter kan behöva kontaktas. Det är sedan polisens ansvar att verkställa en eventuell utvisning och se till att personen faktiskt lämnar landet.

Domstolen förväntas i sitt beslut ta hänsyn till verkställighetshinder, alltså om att det exempelvis av säkerhetsskäl eller på grund av risk för förföljelse inte går att utvisa en viss person. Bedöms det som svårt eller oklart, får domstolen avstå från att besluta om utvisning.

Högsta domstolen har dock i sin praxis pekat på att detta kan vara mycket svårt att avgöra, särskilt om utvisning ska följa på ett längre fängelsestraff. Är det oklart om utvisningen går att genomföra är en sådan dom tämligen meningslös, men det är ändå utgångspunkten att man väljer att göra så.

– Döms ett långt fängelsestraff ut är det såklart svårt att säga någonting om hur möjligheterna till utvisning faktiskt ser ut efter det. Domstolen får göra en bedömning utifrån den information som finns vid tiden för domen och generella verkställighetshinder är då normalt inget hinder för utvisning i domen, säger Lotta Karlsson, kammaråklagare vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum.

Ett sådant system leder föga förvånande till att många dömda verkar falla mellan stolarna.

Fast i limbo

Uppgifter om dömda personers utvisningar är till stor del sekretessbelagda. Det är därför svårt att följa hur ärenden fortlöper och vad som händer efter att en dom har fallit och straffet avtjänats. Sveriges Radios program I lagens namn lyckades dock vid en granskning identifiera 43 personer som dömts för mycket grova brott och utvisning, och som avtjänat sina straff.

Rätten hade gjort bedömningen att de kunde utvisas, men verkställighetshinder satte stopp. Granskningen visade att dessa personer levde fritt i Sverige, ofta i närheten av tidigare brottsoffer och brottsplatser, utan att några särskilda åtgärder vidtogs. I vissa fall hade de fortsatt att begå allvarliga brott – och blivit dömda till utvisning igen.

Troligtvis är antalet personer som lever kvar i landet dock betydligt fler än de som identifierats av Sveriges Radio. När Smedjan går igenom polisens statistik över inkomna och verkställda ärenden visar det sig att det under lång tid byggts upp ärenden som inte kunnat verkställas. Mellan åren 2012 och 2018 är överskottet totalt uppemot 700 personer, eller närmare 20 procent av utvisningsärendena. Dessa personer tillhör den procent som döms till utvisning, men där beslutet varit förgäves.

Själva utvisningen räknas inte som ett straff, utan som en så kallad särskild rättsverkan av brott, och läggs därför till vid sidan av ordinarie påföljd. Att bli utvisad, och därmed utsträcka påföljden under resten av livet, kan för många bli betydligt värre än själva straffet, som oftast är fängelse. Detta motiverar att man dock får en reduktion av straffet i övrigt om man också blir utvisad. Denna reduktion har i praxis kommit att bli upp till 20 procent.

Avräkning sker direkt vid domen, varför det inte spelar någon roll om utvisningen uteblir. De hundratals dömda som inte kunnat utvisas har alltså erhållit rabatt för utvisningen som aldrig blev av.

De hundratals dömda som inte kunnat utvisas har alltså erhållit rabatt för utvisningen som aldrig blev av.

Personer som avtjänat straff och väntar på utvisning på grund av brott tas heller inte i förvar enligt dagens regelverk, eftersom det inte handlar om utvisningar som Migrationsverket vet kan verkställas. I stället får personen tillfälligt arbets- eller uppehållstillstånd, enligt Utlänningslagens bestämmelser. Som huvudregel preskriberas inte utvisningar på grund av brott, vilket gör att personen inte kan beviljas någon annan status, oavsett hur lång tid som går.

Polisens problem

När Smedjan vänder sig till polisen avböjer de att kommentera de outvisningsbara närmare. Myndigheten har inte möjlighet att svara på våra frågor angående vad som händer med den som inte kan utvisas eller vilka möjligheter polisen har att skydda samhället från farliga individer som inte är medborgare. Vi vill också ställa frågan om vilka förändringar myndigheten vill se i lagstiftningen, men utan resultat.

Flera källor inom polisen som Smedjan talat med vittnar dock om problem med de outvisningsbara. Att ett stort antal tungt kriminella människor varje år inte kan utvisas är ingen hemlighet, och någon uppföljning eller begränsning av den utvisades möjligheter att leva fritt i Sverige är det inte frågan om. Den ena handen, den som dömer till utvisning, vet inte vad den andra gör, den som står med omöjliga verkställigheter.

Att personer grips, döms och utvisas om och om igen är alltså fullt möjligt och sker, får vi höra. Detta stämmer väl överens med vad enskilda poliser på marken berättat i Sveriges Radios granskning. Ett antal personer kan, med verkställighetshinder som skydd, i princip få samma status som svenska medborgare. Några reformer för att få bukt med problemet med outvisningsbara har dock aldrig skett – och de politiska svaren är få.

Ny utredning

Sverige har moderniserat stora delar av migrationspolitiken och de regelverk som omgärdar den under 1990- och 2000-talet. Detsamma kan inte sägas om utvisningarna, inte minst de som sker på grund av brott. Mycket lite har förändrats, även om bristerna är uppenbara.

Hur gick det då med den nyfunna konsensus som uppstått i frågan om utvisningar av utländska brottslingar? Jo då, även om inga skarpa förslag presenteras har regeringen nyligen tillsatt en utredning med det tydliga uppdraget att se över de svenska regleringarna. Tyngdpunkten ligger då på den straffrättsliga delen, alltså domstolarnas dömande, och inte på verkställigheten. Utredningen ska redovisas sommaren 2021.

Det välkomnas av kammaråklagare Lotta Karlsson.

– Regelverket i dag är något rörigt, och det är bra att det görs en översyn över det i sin helhet. Översynen omfattar till exempel vilken vikt som tiden i Sverige och anknytningen hit ska tillmätas, vilket är bra.

Detta skulle leda till fler utvisningar, vilket också var det klara budskapet som justitieminister Morgan Johansson (S) bar med sig när utredningen presenterades. Dagens ordning kallade han för orimlig och kravlös. Man kan fråga sig om det inte var, som jag skrev i första delen, exakt samma ståndpunkt som Folkpartiets dåvarande integrationspolitiska talesperson Mauricio Rojas gav uttryck för nästan två decennier tidigare.

Trägen vinner.

Läs också första delen: Allt färre brottslingar utvisas