Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Allt färre brottslingar utvisas

Enbart svenska medborgare har en ovillkorad rätt att uppehålla sig i Sverige. Utländska medborgare som begår allvarliga brott riskerar att utvisas. När Smedjans Adam Danieli går igenom statistiken visar det sig dock att antalet utvisningsdomar har minskat kraftigt under de senaste två decennierna – en minskning som tycks svår att förklara.

Under 2000-talets början var kravliberalismen stark. Folkpartiet, under Lars Leijonborgs ledning, bedrev en intensiv politikutveckling, och i valet 2002 lanserade man sitt enormt uppmärksammade förslag om språkkrav för svenskt medborgarskap.

Leijonborg anklagades omgående för att fiska i grumliga vatten, och även inifrån partiet hördes röster som tyckte att förslaget luktade gammal nationalism. Partiledningen stod dock på sig, och tiden skulle ge den rätt. Det blev ett framgångskort i valet, och i dag är samma förslag en av punkterna i januariöverenskommelsen. Vad som började som utskälld idé är snart verklighet.

Vallöftet om språktest var dock bara en av flera reformer. Centralt i politikutvecklingen var partiets integrationspolitiska program, framtaget under ledning av dåvarande folkpartisten Mauricio Rojas, som testade gränserna för vad som var möjligt i tidens politiska stämning.

Mauricio Rojas, då integrationspolitisk talesperson håller presskonferensen tillsammans med fd folkpartiledaren Lars Leijonborg. Foto: Claudio Bresciani/TT

Ett sådant gällde brott begångna av utländska medborgare. Rojas föreslog att sådana i regel skulle leda till utvisning. Partiledningen fick snabbt kalla fötter, och drog tillbaka sitt stöd för partiets talesperson efter bara några dagar.

Rojas stod dock på sig, och menade att kriminella utan svenskt medborgarskap hade förbrukat sin rätt att vistas i landet. Han fick inte partiet med sig, men det var första gången utvisningar av dömda brottslingar diskuterades på allvar i Sverige.

I valet 2006 var det i stället enbart ett litet parti utanför riksdagen, Sverigedemokraterna, som drev frågan om att fler borde utvisas efter att ha begått brott i Sverige.

Vinden som vänt

I dag är situationen en annan. Förra året tog ett enigt socialutskott i riksdagen initiativ till ett tillkännagivande om att regeringen borde ta fram en skärpning av regelverket för utvisning på grund av brott. Samtliga partier, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna, ställer sig i dag bakom en ordning som samtliga utom SD var emot för bara några år sedan.

Detta nyväckta intresse är svårt att förstå utan att väga in ett antal omtalade brottmål. Mest uppmärksammat, och kritiserat, blev Göta hovrätts dom i juli i år där en man dömdes för åtminstone 100 (!) våldtäkter mot sin mycket unga styvdotter. Fängelsestraffets längd blev tolv år. Det innebär att målet är ett av få fall i Sverige där maximistraffet för ett brott, i detta fall grov våldtäkt mot barn med upp till tio år i straffskalan, överskridits på grund av ett stort antal gärningar.

Hovrätten menade dock att skälen för att utvisa mannen inte räckte, och upphävde därför tingsrättens utvisningsbeslut. Mannen hade då bott i Sverige i över ett decennium men var inte svensk medborgare.

Regel, inte undantag

Domen i Göta hovrätt, där ett mycket grovt brott inte lett till utvisning, är inte unik. Den senaste utförliga statistiken om utländska medborgares brottslighet kommer från Brottsförebyggande rådet och är från 2014. Den visar att andelen domar som resulterar i utvisning har sjunkit rejält från 2000-talets början. Myndigheten drar själv slutsatsen att det för både allvarligare och mindre allvarliga brott har skett en kraftig minskning i andelen utvisade.

När Smedjan sammanställer utdrag ur registret med lagföringar i Sverige för perioden 2014 till 2019 visar det sig att trenden håller i sig. Samma år som Rojas diskuterade förslaget om fler utvisningar, 2004, var antalet utvisningar 50 procent fler än de är i dag. Det året dömdes över 1 000 personer till utvisning.

Domstolarna har alltså blivit betydligt mer restriktiva med utvisning som åtgärd.

2019 är motsvarande siffra 632 personer. Detta trots att antalet utlänningar i Sverige, som de som saknar svenskt medborgarskap heter på myndighetssvenska, fördubblats under de senaste två decennierna. Det motsvarar en minskning av antalet utvisningar på omkring en tredjedel.

Regleringen, den som Rojas ville ändra i början av 2000-talet, har varit i stort sett oförändrad under denna tid. Domstolarna har alltså blivit betydligt mer restriktiva med utvisning som åtgärd.

Mord i topp

Den stora majoriteten av utvisningar på grund av brott gäller människor som inte är folkbokförda i Sverige. Det rör sig då i regel om personer med mindre än ett års vistelse i landet. I dessa fall utvisas omkring var sjätte person dömd för brott, att döma av statistiken fram till 2014. För personer folkbokförda i landet är motsvarande siffra däremot bara omkring en procent. I över hälften av fallen är personen dömd för brott i Sverige sedan tidigare.

Största andelen dömda till utvisning gäller mord, där drygt 40 procent av de folkbokförda fick domen förenad med utvisning 2000–2014. Ungefär fyra procent av alla sexualbrott innebär utvisning. Under perioden 2010–2014 förenades inte ens en av tre grova våldtäkter begångna av med utvisning.

Att utvisa personer utan medborgarskap är med andra ord ett klart undantag i Sverige – och blir allt mer sällsynt. En omvänd ordning, av det slag som Rojas föreslog, där utgångspunkten är att brott leder till utvisning, skulle innebära en total omläggning. Att så få personer utvisas är resultatet av ett komplicerat regelverk, där förövarens anknytning till Sverige kommit att ges stor betydelse.

Ska det vara så svårt?

Folkrättsligt finns ingen förpliktelse att låta andra än de egna medborgarna uppehålla sig i en stat. Svenska medborgare har ett grundlagsskydd mot både landsförvisning och att fråntas sitt medborgarskap, vilket innebär att medborgarskap, även om det är dubbelt, i dag ger en fullständig garanti mot utvisning. Sverige har dock stora möjligheter att neka såväl inträde som att utvisa utländska medborgare.

Vid en första anblick kan det svenska regelverket, som varit i stort sett oförändrat sedan 1994, tillåta utvisningar i nästan alla fall där utlänningar döms för brott. Utlänningslagen, som reglerar frågan, ger en möjlighet att utvisa alla utan svenskt medborgarskap som döms till åtminstone böter för ett brott som kan leda till fängelse, vilket omfattar i stort sett alla brott som tas upp i svenska domstolar. Dessutom krävs antingen att brottets allvar kan anses motivera utvisning eller att det kan antas att brottsligheten fortsätter. Enbart detta skulle kunna innebära att många tusen personer varje år fick en dom som innebar utvisning.

I praktiken finns dock en mängd hinder för att detta ska ske, då många utländska medborgare har andra typer av skydd. En person som är flykting eller alternativt skyddsbehövande, och som alltså söker eller har beviljats skydd mot allvarliga hot mot sitt liv, får enligt svensk lag utvisas enbart om han eller hon utgör ett hot mot rikets säkerhet. Liknande krav gäller medborgare i EU eller övriga Norden. I dessa fall måste personen utgöra ett allvarligt hot mot ett samhälleligt intresse. En person som kommit till Sverige som minderårig och bott i Sverige under minst fem år får inte utvisas alls på grund av brott.

”Det var frågan om ett stort antal grova brott och Riksåklagaren ville få det prövat om det ändå inte skulle resultera i utvisning”

Med dessa grupper undantagna återstår bara den som beviljats uppehållstillstånd på annan grund. Anhöriginvandrare, utländska studenter och arbetskraftsinvandrare är exempel på sådana. I dessa fall tillmäts personens anknytning till Sverige stor betydelse. Efter fem år i landet krävs synnerliga skäl, ett mycket högt ställt krav, för att utvisa någon, men även innan dess värderas anknytningen högt. Det var med stöd av detta som Göta hovrätt beslutade att ett tolvårigt fängelsestraff för grov våldtäkt mot barn inte skulle följas av utvisning.

Anknytningen avgörande

I sin bedömning av anknytning har högsta domstolen utvecklat en praxis där mycket stor vikt läggs vid den tilltalades personliga omständigheter. I ett uppmärksammat mål från 2018, som väl illustrerar den praxis som växt fram, ansåg Högsta domstolen att en man dömd för våldtäkt efter åtta år i Sverige inte skulle utvisas. Detta trots omfattande tidigare brottslighet, nekad asyl och avsaknad av såväl bostad som arbete. Godtagbara svenskkunskaper vägde över och gjorde att mannen fick stanna. Slutsatsen som måste dras är att tröskeln för att utvisas efter ett par år i Sverige, även för någon med brottslig bana och utan särskilda skäl, är mycket hög.

Lotta Karlsson är kammaråklagare och ansvarig för frågor om utvisning på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. Hon håller med om att tröskeln börjar lågt men höjs snabbt i takt med att en person vistas i Sverige.

– Jag skulle inte säga att det är svårt att få folk utvisade i allmänhet. Jag tror, utan att ha någon statistik på det, att i de fall åklagare framställer yrkande om utvisning vinner det bifall i stor utsträckning. Har personen bott i Sverige under en längre tid däremot är det betydligt svårare, eftersom personens anknytning till Sverige ges stor betydelse. Man gör en helhetsbedömning av flera faktorer, såsom arbete, familjeanknytning och hur stark koppling man har till sitt medborgarskapsland.

I fallet med ett stort antal grova våldtäkter mot barn ville Åklagarmyndigheten få till en prövning i Högsta domstolen, men målet togs inte upp. Det hade varit bra om HD tog ställning till ett sådant fall, menar Lotta Karlsson.

– Det var frågan om ett stort antal grova brott och Riksåklagaren ville få det prövat om det ändå inte skulle resultera i utvisning.

Hon lyfter också fram att det ligger ett stort ansvar på åklagaren i denna typ av mål.

– Åklagaren har bevisbördan även för omständigheter som rör utvisning. Domstolen kan självmant ta initiativ till att ta upp frågan, men det händer väldigt sällan. Det krävs i regel underlag, som inte hinner hämtas in om frågan om utvisning väcks först vid huvudförhandling.

Att få fram underlag kan vara omständigt, medger Lotta Karlsson, vilket ibland leder till att åklagaren inte yrkar på utvisning.

– Det kan ta tid att få fram de yttranden som behövs, exempelvis från socialnämnden i en kommun eller Migrationsverket. I de fall en person sitter häktad för ett mindre grovt brott finns det fall där det inte går att vänta, utan man får välja bort det.

Dessa utlåtanden kan gälla en persons status i Sverige, om personen har uppehållstillstånd eller hur länge personen varit här. Att tiden för att få fram yttranden kan vara ett hinder framgår också av Åklagarmyndighetens interna riktlinjer. ”Vid hantering av mängdbrott finns inte utrymme att inhämta yttranden från Migrationsverket”, skriver man.

Svårt att veta

Vad kan då förklara den nästan 40-procentiga minskningen av antalet utvisningar? Flera faktorer kan ha spelat in. Fler personer med svårutredd status eller flyktingstatus kan ha minskat domstolarnas benägenhet att döma till utvisningar. Även EU:s utveckling är en faktor.

– Ett ökat antal EES-länder gör att fler har starkare skydd mot utvisning. Det är svårare att utvisa medborgare i ett EES-land. Jag tror dock inte att praxis i Sverige blivit mer restriktiv överlag. HD har klargjort vad som gäller, men har inte förändrat något i sak, säger Lotta Karlsson.

Det visar sig dock att detta i hög grad är spekulationer. Lotta Karlsson uppger att Åklagarmyndigheten inte tittat särskilt på hur utvisningarna har utvecklat sig – något som även gäller andra myndigheter. I analysen av perioden 2000–2014 som nämndes ovan pekar Brå på ett antal möjliga faktorer, men kommer fram till att underlaget inte tillåter någon tydlig slutsats.

Polisens kontor på Landvetters Flygplats. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Vi vet helt enkelt inte varför över en tredjedel av utvisningarna försvunnit.

Trots att kriminalitet och migration är heta politiska frågor, är kunskapen om utvisningar på grund av brott begränsad. Brottsförebyggande rådet, som är ansvarig för den offentliga statistiken kring brottslighet i Sverige, har bara fullständig statistik över utländska medborgares brottslighet fram till 2004. Efter det finns den genomlysning av antalet domar förenade med utvisning som nämndes ovan, under perioden 2000–2014.

Och efter det finns inte ens offentliga uppgifter om hur många utländska medborgare som dömts för brott i Sverige eller hur medborgarskapen för dessa ser ut. Några siffror om för vilka brott utvisning utdömts, hur stora rabatter som ges, eller hur ofta man ansett utvisning omöjlig att genomföra, finns inte heller.

När Smedjan frågar Brå varför man inte har ansett det nödvändigt att ta fram sådant faktaunderlag hänvisar myndigheten till att det under nästa år särskilt kommer att tas fram sådan statistik. Brå kartlägger i regel bara kön och ålder, och har valt bort andra parametrar i sin allmänna statistik. Socioekonomisk bakgrund, utbildningsnivå eller medborgarskap – faktorer som ju faktiskt kan påverka påföljden i svenska domstolar – redovisas i allmänhet inte av myndigheten.

Kunskapsläget är därför skralt. Det är ett mönster som kommer upprepas i nästa del av Smedjans granskning av utvisningar på grund av brott. En fällande dom om utvisning innebär nämligen inte alltid att personen faktiskt utvisas från Sverige. I nästa del av serien tittar vi närmare på vad som faktiskt händer med dem som faktiskt döms till utvisning, men som ändå blir kvar i landet.

Nästa del publiceras i morgon onsdag.