När Folkpartiet upptäckte nyliberalismen

Innan det fanns nyliberalism i Sverige fanns Carl Tham. Tham blev parti­sekreterare för Folkpartiet 1969, höll i trådarna kring idéprogrammet 1972 och var en hårdnackad motståndare mot högerpolitik i alla dess former. Han var avgörande för att Sverige fick löntagarfonder och den vänsterlutande socialliberalism Folkpartiet stod för på 1970-talet var i hög grad Thams liberalism.

Valmanifestet 1970 är ett bra exempel. Marknadsekonomin lyser tydligt med sin frånvaro: den enda gången ordet ”marknad” finns med är när partiet kräver ”vidgade statliga insatser för en aktiv arbets­marknads­politik”. Det finns ingen politik för företagande eller tillväxt – däremot många förslag för att flytta makten över företagen till stat, fack och andra grupper än ägarna själva. Norrland ska också främjas genom en ”Utvecklingsplan för Norrland”. Ett talande förslag fångar den svenska liberalismens kanske minst marknads­liberala stund: ”Den ekonomiska planeringen utbygges”.

Det ekonomiska system som förordas är ”en socialliberal ramhushållning”

Samma toner går igenom i det idéprogram som Carl Tham utformar och som Folkpartiet slår fast 1972. Det ekonomiska system som förordas är ”en social­liberal ramhushållning”. Marknadsekonomin främjar förvisso ”uppfinnings­rikedom, fria initiativ och framåt­strävan”, men det är ändå inte så viktigt. Programmet slår nämligen fast: ”Tillväxten är inget självändamål utan ett medel att uppnå olika välfärdsmål.”

I valet 1976 förlorar Socialdemokraterna efter 44 år regeringsmakten. Kontrasterna i den förda ekonomiska politiken är dock små. Skatterna och den offentliga sektorn fortsätter öka, och knappt några betydande struktur­reformer kommer på plats. 

Under 1970-talet börjar en ny liberalism sippra in i Sverige. Moderaterna är första parti på bollen. Företrädare som Carl Bildt, Lars Tobisson och Gösta Bohman plockar upp ”den nya individual­ismen” från USA, och omdanar sitt parti från ett mer typiskt kontinentaleuropeiskt socialkonservativt parti, nära CDU, till ett mer anglosaxiskt konservativt parti. Men Moderaterna är inte ensamma – även Folkpartiet påverkas av att nyliberalismen kommer till Sverige. 

År 1979 pågår en debatt om 80-talets villkor i Dagens Nyheter. Lars Tobisson spanar mot det kommande decenniet i en novembertext med rubriken ”Mindre politik och mera valfrihet”. Just detta, tror Tobisson, är vad befolkningen kommer efterfråga och vad åttiotalets politik behöva bygga på.

Carl Tham, då statssekreterare, svarar på nyårsafton att framtiden tvärtom kräver en starkare statlig styrning. I takt med att människor efterfrågar större bostäder, fritidshus, bil och båt måste staten och kommunerna i allt högre grad ”reglera aktiviteterna i enlighet med mer övergripande sociala mål”. Det ”måste vara statsmakternas sak att försöka åstadkomma en socialt styrd förändring i ekonomin”. Som en av de viktiga krafterna bakom löntagarfonderna konstaterar han också hoppfullt inför 1980-talet: ”Löntagarfondsdebatten är inte avförd.”

Läs också:

Gillade ens nyliberalerna nyliberalismen?

Caspian Rehbinder

Nyliberalismen krossade idén om den ofelbara staten

Adam Danieli

Tham skriver i polemik med Moderaternas Lars Tobisson och får även mothugg från nationalekonomen Johan Myhrman. Men debatten står inte bara mellan folkpartister och moderater eller mellan folkpartister och ekonomer, utan i högsta grad även en intern konflikt i Folk­partiet. 

Efter ett decennium av vänsterradikalism vänder vågen. 1982 är det inte längre Carl Tham utan Lars Leijonborg som är partisekreterare, och Folkpartiet, som en gång räddat marknadsekonomin i samband med 1940-talets planhushållningsstrid, går mot en marknadsliberal grundsyn igen.

Två år senare lämnar Tham partiet, för att strax därefter komma ut som socialdemokrat

I valmanifestet 1982 markerar partiet stark konflikt mot löntagar­fonderna där de också anspelar på just plan­hushållnings­motståndet:

För första gången sedan 40-talet går socialdemokraterna till val med ett konkret förslag att socialisera huvuddelen av näringslivet. I löntagar­fondernas Sverige skapas en facklig-politisk elit med en unik maktställning. Fonderna kommer att bli den dominerande kapitalförvaltaren och den dominerande arbetsgivaren. Med löntagarfonder blir Sverige ett monopolsamhälle där den enskilde kommer i kläm. Få kommer att våga utmana en sådan maktanhopning. Risken för maktmissbruk är uppenbar. Mångfalden är hotad.

I ett senare stycke står det: ”Bara ett fritt näringsliv ger den växtkraft i ekonomin som behövs för att Sverige ska arbeta sig ur krisen.” Parti­programmet från samma år har också hittat tillbaka till marknads­ekonomin, och säger bland annat: ”Inget annat ekonomiskt system än marknadshushållning har gått att förena med politisk demokrati och personlig frihet.”

Kontrasten mot det decennie­gamla parti­programmet och val­manifestet från bara tre år tidigare är knivskarp. I sin lilla bok Nyliberalismens triumf och fiasko (Atlas, 2014) skriver Carl Tham att det är med 1982 års partiprogram som Folkpartiet lämnar social­liberalismen (två år senare lämnar Tham också själv partiet, för att strax därefter komma ut som social­demokrat). Det är förstås en överdrift av rang – fortfarande finns det slängar mot Moderaterna i valmanifestet och partiprogrammet säger att sviktande tillväxt är ett argument för långt kraftigare omfördelning – men i vilken riktning stegen har gått är otvetydigt.

Året efter slås den sista spiken i kistan för Thamliberalismen. Bengt Westerberg väljs till ny partiledare efter Ola Ullsten 1983. Westerberg hade varit statssekreterare under regeringarna Ullsten och Fälldin, men efter valförlusten 1982 arbetat tillsammans med Carl Bildt i den näringslivsfinansierade stiftelsen Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, och i Ekonomisk Debatt (nr 2, 1983) skrivit en kritisk uppgörelse med de borgerliga regeringarnas ekonomiska politik mellan 1976 och 1982.

Det är ett stort steg från Carl Tham till Carl Bildt. Valet av Westerberg innebär alltså en ekonomisk högersväng, med ett klart större fokus på valfrihet, individualism och marknadsekonomi. I en partimotion om näringspolitik skriver han och andra folkpartister: ”Marknadsekonomin är en skör planta. Fortsätter vi på den väg vi nu länge vandrat, med subventioner, orimligt höga marginalskatter, monopoltendenser, regleringar och andra ingrepp, kommer denna sköra planta att sakta men säkert förtvina.” 

Den nya liberalismen märks också i valet 1985, då Folkpartiets valmanifest tar ställning för en ”Ny kurs för Sverige”. Valmanifestet inleds:

Folkpartiet vill att du skall få bestämma mer om ditt liv. Din vardag skall inte snärjas i kontroll och byråkrati.

Vi tar strid för din frihet och värnar om din trygghet.

Vi arbetar för att alla människor skall få del av välfärden. Ingen skall behöva leva i ”Det glömda Sverige”.

Vi vill uppmuntra enskilda och ideella alternativ inom social service och utbildning.

Vi tar strid för marknadsekonomin. Den får inte strypas av regleringar, ökade skatter och löntagarfonder.

Vi vill att Sverige skall slå in på en ny kurs för frihet och rättvisa.

Långt från de reservationer som lyfts tidigare om utvecklings­planer, ekonomisk planering och social­liberal ramhushållning, är beskriv­ningen av marknads­ekonomi nu översvallande:

Liberalismens ekonomiska system är marknadsekonomin. Den är starkt förbunden med personligt ansvar och personlig frihet. Marknadsekonomin är oöverträffad när det gäller att ta tillvara de kunskaper, den fantasi och den unika kompetens som finns spridd på miljoner människor.

När Socialdemokraterna vinner valet utbrister Olof Palme också på valnatten: ”Striden mot Moderaternas nyliberalism är över. Den är död.” Tvärtemot vad Palme säger är nyliberalismen mer levande än någonsin. Ulf Adelsohn, Moderaternas partiledare, konstaterar tvärtom att Folkpartiet ju hade anslutit sig till en tydligt borgerlig politik. ”Förr kämpade vi ensamma. Och nu har vi två partier mellan 35 och 40 procent av väljarkåren, så det stämmer inte [att nyliberalismen är död].”

Janerik Larsson skrev på motsvarande sätt i SAF-tidningen att Socialdemokraternas seger över nyliberalismen inte var annat än en fantasiprodukt: ”Folkpartiet och moderaterna har båda inkorporerat betydande delar av det så kallade nyliberala budskapet (till exempel betonandet av marknadsekonomin) och tillsammans stärkte de sin position i politiken.”

På Folkpartiets fortsatta utveckling märks det inte heller att nyliberalismen har dött. Vikten av tillväxt och marknadsekonomi för att lyfta Sverige ur fattigdom lyfts fram i valmanifestet 1988. 

Den ekonomiska tillväxten har varit avgörande när Sverige utvecklats från fattigsamhälle till välfärdsstat. Bara omfördelning hade inte varit till­räckligt. De rika var för få och de fattiga för många … En vital marknads­ekonomi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk tillväxt. Marknads­ekonomins grunder är närings­frihet, personligt ägande och fri handel.

När så nittiotalet kommer är det dags för nästa idéprogram. Det är det första sedan Bengt Westerberg blir partiledare, och det första sedan Folkpartiet blivit ett tydligt borgerligt parti som hellre samarbetar med Moderaterna än Socialdemokraterna.

Marknadsekonomins styrka är dess dynamik och utvecklingskraft. En fortsatt tillväxt – som ytterst ökar välfärden för alla – kräver att vi bejakar och stödjer flexibilitet och omvandlingsförmåga.

Ideologier är under ständig omtolkning. Under 1900-talet tappar liberala partier i hela världen sitt fäste i marknadsliberalismen. Sverige är inte ett undantag utan ett lysande exempel: Folkpartiet är pådrivande för långtgående arbetsmarknadsregleringar, höjda skatter och löntagarfonder. Men när nyliberalismen når Sverige kring 1980 ändras också Folkpartiet.

Nu är förstås Bengt Westerberg inte en nyliberal förgrundsgestalt, och Folkpartiet har alltid balanserat marknadsliberalismen med ett stort socialt patos. Att beskriva det som ett nyliberalt parti vore fel. Men den förändring som Folkpartiet genomgick under det tidiga 1980-talet var en av de snabbaste förändringarna av något partis ideologi i Sveriges historia, och ett rejält steg i nyliberal riktning.