Det fina hatet

”Då gör vi revolution.” Så löd svaret jag fick av den socialdemokratiska debattören Daniel Suhonen, efter en tv-debatt för några år sedan.

Frågan gällde om alliansregeringens begränsade reformer verkligen kunde motivera vänsterns aggressiva retorik: ”När hela arsenalen av invektiv är uttömd på arbetslinjen, vad ska ni då säga när vi inför nattväktarstaten?” Trots att stämningen i taxin var lätt uppsluppen etsade sig orden fast i mitt minne: ”revolution”.

Även om Suhonen nog inte menade allvar så är det inte enda gången han talat i sådana ordalag. 2015 sade han: ”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”

”Jag vill ha en politik som bidrar till ett socialistiskt samhällsbygge. Och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta, då gör vi det.”

Det här är ingen anklagelse mot Suhonen, som är en hygglig prick, utan en illustration av hur lättvindigt vi i Sverige ser på den odemokratiska socialismens brott mot mänskligheten.

Kommunismens brott mot mänskligheten

Julian Betters föräldrar var polska kommunister som partiet skickade till Sovjetunionen. Som en del i kommunistregimens etniska utrensningar avrättades Julians pappa medan han själv och mamman sattes i koncentrationsläger. I boken Jag var barn i Gulag berättar han om sina sju första levnadsår präglade av köld, undernäring och misshandel. Julian, som i dag är pensionerad lärare i Täby, var ett av få barn som överlevde Gulag.

Även om de flesta är överens om att det handlar om miljontals offer varierar bedömningarna av antalet döda i det sovjetiska lägersystemet stort. En liknande, ofta väldigt infekterad, sifferexercis finns när det gäller kommunismens offer som helhet.

R J Rummel, en numera avliden professor i statsvetenskap som var verksam vid University of Hawaii, ägnade sin forskargärning åt att kartlägga staters massdödande av sina egna medborgare och kom fram till att kommunismen hade 110 miljoner människoliv på sitt samvete. Andra experter anger en lägre siffra.

Även om det bakom varje nummer finns en människa är det mest intressanta inte det exakta antalet, utan att kommunistiska regimer under så lång tid, under så olika omständigheter och på så olika platser har betett sig på liknande sätt. Såväl i Sovjetunionen som i Kina och Kambodja begick kommunisterna brott mot mänskligheten, något som den internationella rätten definierar som ”ett vidsträckt och systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet”. Alla kommunistiska stater som någonsin har existerat har varit diktaturer som har begått systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.

Alla kommunistiska stater som någonsin har existerat har varit diktaturer som har begått systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.

Hur kommer det sig att denna fråga är så kontroversiell, att den är omgärdad av en hetsig diskussion? När det gäller de brott som den andra av 1900-talets två dominerande totalitära ideologier har begått råder det konsensus, förutom bland obskyra förintelseförnekare. Men när kommunismens brott kommer upp till diskussion rycker avant-gardet ständigt ut till försvar. Det är som att historien, förbrytelserna och de släckta människoliven inte riktigt tas på allvar.

Skillnaden kan visserligen bero på att Nazityskland blev grundligt besegrat, medan Sovjetunionen vann andra världskriget. Och på att varken Ryssland eller Kina i dag är några öppna samhällen. Men den kan också bero på att få personer med några viktiga positioner i samhället eller med tillgång till betydande arenor tycker sig ha anledning att försvara nazismen eller att vifta bort dess brott.

Massmördarmys

I februari i år spelade proggbandet Nynningen på Fasching i Stockholm. I DN recenserar Po Tidholm konserten och sätter stämningen genom att återge bandet Knutna nävars textrader som hyllar Stalin. Via mejl frågar jag honom om det inte finns något mer att säga än att det låter gammalt.

Tidholm svarar: ”Jo, och jag säger också att den där retoriken ledde till fraktionsstrider, att proggscenen imploderade och att den politiska musiken inte hämtade sig förrän det kom en generation artister som inte visste något om proggens politiska bagage. Ordet ’gammal’ använder jag på ett helt annat ställe i texten. Det är uppenbart att jag tycker att ’Knutna nävar’ var pajasar.”

Vidare frågar jag honom om han skulle skriva en recension av ett band som står för en annan våldsbejakande extremism, låt säga vit makt, utan att ta avstånd från ideologin?

Tidholm: ”Att Nynningen står för ’våldsbejakande extremism’ är din bedömning. Jag tar inte ställning för eller emot någon ideologi eftersom jag betraktar Nynningen som en musikgrupp som når verkshöjd. Så vitt jag vet finns det inga Vit makt-artister som varit i närheten av nå verkshöjd eller ens strävat efter ett konstnärligt uttryck. Det är alltså en hypotetisk fråga.”

Segerfeldt: ”I låten ’De verkliga terroristerna’ från 1976 tar Nynningen Baader-Meinhof-ligan i försvar. Skulle du recensera en konsert av ett terrorstödjande band om det inte råkade handla om just vänsterextremt våld?”

Tidholm: ”Jag har inte bedömt den låten, den spelades inte på konserten jag var på och jag har aldrig hört den. I min text problematiserar jag proggens politiska musik i allmänhet och kommer fram till slutsatsen att den sällan åldras väl. Till stor del därför att den – och det här gäller både text och musik – skapades i en annan tid med andra ideal och en annan estetik. Jag kan inte svara på om Nynningen – som jag inte ens gillar särskilt mycket – är ett ’terrorstödjande’ band idag eller någonsin varit, det får du fråga dem om. Din fråga går alltså inte att svara på eftersom den ju egentligen bara är ett påstående.”

Problemet med musiker som hyllar Stalin är enligt Tidholm alltså inte hyllandet i sig, utan att det splittrar vänstern. Trots att han inte ”tar ställning för eller mot någon ideologi” betraktar han inte stalinister som fiender till demokrati och mänskliga rättigheter, utan reducerar dem till ”pajasar”. Nynningen, som i låten ”Bolsjevikernas parti” sjunger att ”partiets miljoner fingrar knyts till en enda krossande hand”, är i hans värld inte våldsbejakande extremister. Stöd till terrorister är inte stöd till terrorister.

Problemet med musiker som hyllar Stalin är enligt Po Tidholm alltså inte hyllandet i sig, utan att det splittrar vänstern.

Så är vi tillbaka i det där med klass. Tidholm undviker att svara på frågan om parallellen mellan proggen och vit makt-rörelsen genom att avfärda det ena våldsbejakande och extrema kulturuttrycket som för dåligt. Stalinister accepteras för att de är begåvade, medan nazisterna förkastas för att de saknar ”verkshöjd”. Brott mot mänskligheten är inte brott mot mänskligheten när det görs med stil. Det fina hatet.

Förnekande och förminskande

Den inställning som Tidholm ger uttryck för har en lång nutidshistoria, som började med Per Ahlmark. 1994 utkom den före detta FP-ledaren med boken Vänstern och tyranniet i vilken han med citat belade hur ledande svenska debattörer på olika sätt uttryckt stöd för några av det förra seklets mest blodtörstiga förtryckarregimer. Både politiker som Olof Palme, Pierre Schori och Birgitta Dahl och intellektuella som Jan Guillou, Sven Lindqvist, Olof Lagercrantz och PO Enquist blev påkomna med handen i syltburken.

Motattackerna lät inte vänta på sig. Eftersom citat är citat och brott mot mänskligheten brott mot mänskligheten fanns det inte mycket att säga emot i sak. I stället blev svaret raljanta attacker på författarens person. I DN Kultur refererade Per Jönsson lanseringsseminariet genom att kalla Ahlmark för en ”rättfärdighetens lärare” som är ”lika blockerad som magister [Jan] Myrdal”. En som försvarar Pol Pots mord på en fjärdedel av den egna befolkningen jämställs med en som kritiserar detta försvar.

I samma tidnings anmälan av boken tog idéhistorikern Sverker Sörlin till ett liknande knep: ”För att vi inte ska somna skriker han oss i örat. Han är en magister som med facit i hand enväldigt och grötmyndigt underkänner världshistoriens svenska kommentatorer…”

Det fortsatte med Kommunismens svarta bok, en fransk forskningsantologi som systematiskt gick igenom ideologins brott och vars redaktör, Stéphane Courtois, uppskattade det totala antalet dödsoffer till 100 miljoner. I förordet skriver han vidare: ”När ett kulakbarn i Ukraina dör av hunger efter att medvetet ha drivits till svält av den stalinska regimen så är detta ’likvärdigt’ med när ett judiskt barn i Warszawagettot dör av hunger efter att ha drivits till svält av den nazistiska regimen.”

På ett seminarium om boken på Södertörns högskola 1999 relativiserade C-H Hermansson brotten genom att referera till skolskjutningar i USA och kriget i Kosovo, och efterlyste svarta böcker om nationalism och kapitalism. Det är inget särskilt med hans ideologi och dess mördande, tycktes han vilja säga.

När boken kom på svenska protesterade ett antal intellektuella. Journalisten och författaren Stefan Lindgren, som varit redaktör för maoistiska SKP:s tidning Gnistan, menade att det är ”en snedvridning av historien att säga att kommunisterna har begått 1900-talets värsta brott”. En historiedoktorand på Södertörns högskola med medlemskort i Vänsterpartiet, Werner Schmidt, kände sig ”angripen i [s]in integritet som historiker”. Trotskisten Håkan Blomqvist, även han historiker på Södertörn, gav ut en skrift som avvisade påståendet att Lenin var en massmördare (i trotskisternas värld var det Stalin som korrumperade kommunismen).

Ville vänsterregimerna bara väl?

Och så har vi diskussionen kring Forum för levande historia (FFLH). Det är en myndighet som skapades av dåvarande S-regeringen år 2001 med målet att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, med utgångspunkt i Förintelsen.

Efter makttillträdet 2006 utökade alliansregeringen FFLH:s uppdrag till att även inkludera kommunismens brott mot mänskligheten. Det tog hus i helvete. 466 forskare i historia och samhällsvetenskapliga ämnen skrev på ett upprop i protest mot ”statlig kampanjhistoria”. I artikel efter artikel protesterade vänsterintellektuella. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg dundrade: ”Lägg ner Forum för levande propaganda.”

Det finns visserligen ett antal problem med ideologiproducerande myndigheter. Men det är ändå talande att Vänsterpartiet vill lägga ner FFLH. Man undrar om partiets egentliga drivkraft verkligen är rädsla för ideologisering av myndigheter, eftersom det är en rätt vanlig företeelse i övrigt, särskilt när vänstern styr.

Då kommer vi till den klassiska mål och medel-diskussionen. Den brukar gå ungefär så här: Kommunisterna hade ett gott syfte, men använde terrorn som verktyg. Nazisterna, däremot, hade terrorn som själva målet. Och därför går varken de två ideologierna eller deras brott att jämställa. Som en historielärare uttrycker det i en forskningsrapport: ”Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda, en verksamhet de ansåg vara tråkig, till skillnad från nazisterna som dödade av ren lust.”

Eftersom det är allmänt accepterat att massdödandet låg i själva naturen när det gäller nazismen talar man i detta fall om ideologins brott. Men eftersom massdödandet i kommunismens fall betraktas som olycksfall i arbetet hade dessa brott enkom begåtts i kommunismens namn eller av kommunistiska regimer, inte av kommunismen som sådan. Man kan avfärda det hela som semantik, men ord är viktiga. Och den svenska vänstern har slagits med näbbar och klor för att distinktionen ska förbli tydlig.

Det är visserligen svårt att se kommunismens mål som gott, eftersom det var att avskaffa den mänskliga rättighet som heter äganderätt, vilket kanske är en bisak i sammanhanget. Men finns det inte ett annat sätt att se på premisserna? Ville Adolf Hitler verkligen det tyska folket ont, utifrån sitt eget perversa ideologiska perspektiv? Ville han inte att flertalet av de egna medborgarna skulle leva ett långt och rikt liv? Var det inte bara så att en massa människor var i vägen och därför måste röjas undan för att målet skulle kunna uppnås?

Och var det inte ungefär så kommunisterna i såväl Sovjetunionen som Kina och annorstädes resonerade? Och var det inte samma brist på tro på den enskilde människans rätt till liv som gjorde att de betedde sig på ett liknande sätt som nazisterna? Och var det inte politikens obegränsade makt över människor, så som den endast kan ta sig uttryck i totalitarismen, som förutom dödandet och förtrycket var den gemensamma nämnaren?

Det går att i efterhand försköna även nazismen. Men det är det få personer med någon etablerad position i samhället som har något intresse av.

Som ett resultat av den omfattande debatt som ägde rum ändrade FFLH sitt uppdrag från ”Kommunismens brott mot mänskligheten” till ”Kommunistiska regimers brott mot mänskligheten”. Det var inte längre ideologin som var brottslingen, utan enbart makthavarna. På så sätt kunde extremvänstern fortsätta att hävda att dessa regimer inte var äkta kommunism, att det inte fanns någon koppling mellan Marx och de tiotals miljonerna mördade människorna och att det finns en grundläggande skillnad mellan de två totalitära ideologierna.

På så sätt kunde extremvänstern fortsätta att hävda att dessa regimer inte var äkta kommunism, att det inte fanns någon koppling mellan Marx och de tiotals miljonerna mördade människorna.

Omformulering öppnade också upp för möjligheten att byta ut ”kommunistiska” med ”liberala”, ”borgerliga” eller ”kapitalistiska”. För det har ju förekommit organiserade massmord även i sådana regimer, eller i alla fall med inblandning av länder som var liberaldemokratiska rättsstater med marknadsekonomi, och då slapp man diskussionen om kopplingen mellan den totalitära ideologin och massmördandet.

En överlevares ord

Jag mejlar några frågor till Julian Better, han som var barn i Gulag, om hur han ser på saken.

Segerfeldt: Med tanke på det upplevde i din barndom, hur ser du på att det i Sveriges riksdag finns ett parti som har sin bakgrund i samma rörelse som Stalin?

Better: ”Jag förstår inte hur svenskar kan rösta på ett parti som V. Jag köper inte svenska kommunisters förklaring att ”vi skulle aldrig…”. En totalitär ideologi är som ett gravitationsfält. Allt dras mot mitten. För eller senare kommer ett parti med marxismen som ideologi att förvandlas till mördare.”

”För mig är att hylla Stalin exakt samma sak som att hylla Hitler.”

Segerfeldt: Hur ser du på att det fortfarande finns personer i svensk offentlighet som hyllar Stalin?

Better: ”För mig är att hylla Stalin exakt samma sak som att hylla Hitler.”

Segerfeldt: Hur ser du på dem som i dag kallar sig kommunister?

Better: ”Första generationen kommunister (som mina föräldrar) hade ingen aning vad kommunismen är. Folk som i dag kallar sig kommunister är mycket värre än deras föregångare på 20- och 30-talet. De saknar all moral, allt medlidande med miljoner offer.”

---

Litteratur

Better, Julian (2013), Jag var barn i Gulag. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Courtois, Stéphane, Nicolas Werth, Jean-Louis Panné, Andrzej Paczowski, Karel Bartosek och Jean-Louis Margolin (1997), Le livre noir du communisme – Crimes, terreur, répression. Paris: Robert Laffont.