Oppositionen behöver en badtunna

Det blev aldrig något bad i Högfors. Trots spinndoktorernas bästa försök att sälja in den nya alliansen som så samspelta att de skulle bada badtunna, uteblev nakenbilderna när Allians för Sverige lanserades som samarbete sommaren 2004. Ändå har just badtunnan blivit en faktoid – en händelse som alla känner till men som aldrig inträffade på riktigt. En efterhandskonstruktion för att i efterhand förstå vad som påbörjades. 

Även om spektaklet i Västerbotten i dag mest avfärdas som PR-spinn, är dess plats i svensk politisk historia knappast överdriven. Mötets egentliga syfte var att enas om en utgångspunkt för det intensiva arbetet med policy som i stora delar kom att genomföras under partiernas tid vid makten. Särskilt den ekonomiska politiken, som av moderaterna utpekats som samarbetets viktigaste beståndsdel, började ta tydlig form hemma hos Maud Olofsson.

Spola fram bandet fyra val, och ambitionerna är annorlunda. I sitt almedalstal under måndagsförmiddagen betonade Ulf Kristersson återigen enigheten på högerkanten i svensk politik. “Partierna på min sida – i mitt regeringsunderlag – är olika, och vi är inte överens om allt”, konstaterade moderatledaren, “men vi vet vad som måste prioriteras”. I frågor om kärnkraften, kriminalpolitiken, migrationen och försvaret är partierna också så gott som ense om vilka förändringar som behöver göras. 

Alla partier, betonade Kristersson vidare, är också överens om ett stopp för nya skatter. Detta borgerliga icke-löfte är knappast något att stoltsera med. Något annat hade varit otänkbart. Vad gäller samarbetets grund, den ekonomiska politik som blev alliansens bärande fundament, måste enigheten bli större. 

Detta borgerliga icke-löfte är knappast något att stoltsera med

Oppositionen har förvisso lagt gemensamma budgetar där man i olika grad varit eniga om de stora dragen i politiken. Dessa svar på regeringens politik är dock något helt annat än att dra upp vilka långsiktiga prioriteringar som är aktuella när den egna linjen ska utmejslas i regeringsställning.

Expressens Viktor Barth-Kron har skämtsamt beskrivit det avtal som partierna skulle behöva komma överens om för att ta höjd för alla frågor som kan komma upp under ett regeringssamarbete som en högerns telefonkatalog. En sådan lunta är dock inte helt olik vad som faktiskt togs fram inför valet 2006. En detaljerad redogörelse inte bara för konkreta målsättningar, utan även medlen för att på fyra år nå framgång och njuta frukterna av reformerna. Detta utan att köra fast i den opolitiska byråkratin eller i utdragna diskussioner om hur utredningsdirektiven ska se ut. 

Ett tydligt ramverk har tydliga politiska fördelar. Det stärkte kraftigt förtroendet för Alliansen i ekonomiska frågor och gav stadga till hela du kommande samarbetet, med Nya moderaterna som garant. Såväl Anders Borg som Fredrik Reinfeldt betonar i sin memoarer hur centralt det ekonomiska samarbetet var för att energin och tilliten också skulle räcka till reformer på andra politikområden. Utan det intensiva förarbetet, skriver Reinfeldt, hade man aldrig mäktat med att baxa igenom tunga men nödvändiga reformer av socialförsäkringarna. 

Forskningen är också tydlig: breda koalitioner och samarbeten driver på utgifterna. Att lätta lite på svångremmen är ett sätt att nå överenskommelser, men den politiska vinsten äts snabbt upp i minskat förtroende i ekonomiska frågor. Det kan dock leda till att subventionshetsen, som vi i år har fått utstå vad gäller bensin, pensioner, lantbruk och el inte upphör, utan tvärtom blir en förutsättning för regerandet. 

I efterhand ser badandet, eller det uteblivna sådana, helt naturligt ut.

I efterhand ser badandet, eller det uteblivna badandet, helt naturligt ut. Det är lätt att tänka att det välsmorda efterföljande samarbetet också gällde badandet, alltså att man var ganska överens redan från början. Tvärtom fanns då, precis som nu, stora frågor att enas kring. 

Folkpartiet var starka motståndare till alla reformer av socialförsäkringarna. Fastighetsskatten, som Kristdemokraterna lovat att avskaffa, blev gemensam politik först när Moderaterna fått med sig de övriga på större förändringar av skatterna på arbete och företagande. RUT-avdraget hade länge egentligen bara Centerpartiet som förespråkare. I efterhand är det lätt att tänka att all denna politik var gemensam från första början, eftersom den bildade samarbetets bas och blev regeringens största framgångar. 

I jämförelse med januariavtalsmodellen, är det tydligt hur viktigt valet att inte ta dessa diskussioner som en del av regeringsbildningen var. Det förhindrade det värsta rävspelet och var nyckeln till att Alliansen hade klart större förtroende i förmågan att styra landet än oppositionen i valet 2010. Även när det blåste, under finanskrisen och när impopulära förändringar skedde av exempelvis sjukförsäkringen, knakade inte samarbetet i fogarna. 

Aron Etzler beskriver i sin bok om regeringen Reinfeldt, Reinfeldteffekten, den ekonomiska överenskommelsen som den viktigaste delen av hela allianssamarbetet. Den var en avgörande förutsättning för att nå målet för varje framgångsrik reformregering – att genomföra omfattande reformer utan att det egentligen kännssom att särskilt mycket förändras. Radikalitet utan revolution.

Vunna insikter måste beaktas. Framgångsrika modeller måste tas efter. Oppositionen behöver presentera breda och långsiktiga målsättningar på en mängd områden omgående. Det gäller kanske framför allt biståndet, skatter på arbete, en generell socialbidragsreform och en långsiktig hållning vad gäller socialförsäkringarna. 

“Att gå in i lågkonjunktur med hög inflation och stigande räntor, kommer ställa enorma krav på nästa regering – på politiskt fokus och på ekonomiska prioriteringar” konstaterade Kristersson i sitt tal.

Dags att ta fram badkläderna.