Ekonomi Krönika
Fler fabriker gör oss fattigare
Problemet med idéerna om en nyindustrialisering av Sverige är inte bara skattesubventionerna. Tvärtemot en vanlig uppfattning går högre välstånd nämligen hand i hand med färre industrijobb och en mindre industrisektor, skriver Fredrik Segerfeldt.
”Genom nyindustrialisering och satsningar på grön teknik säkrar vi vårt framtida välstånd. Inte genom konsulter som gör fräcka PowerPoints i Stockholms innerstad.” Så skrev Elsa Alm på Aftonbladets ledarsida i december 2022.
Hon återgav då den industrivurm som sitter ideologiskt i väggarna på arbetarrörelsen och dess propagandacentraler. Den delas också av en intressebaserad järntriangel bestående av LO, Socialdemokraterna och de stora svenska industriföretagen och deras intresseorganisationer. Redan den gamle Electroluxchefen Hans Werthén sa föraktfullt: ”Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor.” Han menade att utan fabriker som tillverkar tvättmaskiner kan vi inte upprätthålla och utveckla vårt välstånd. Det var dessa idéer som även Donald Trump tangerade med sin besatthet vid jobb i amerikanska fabriker.
Nyindustrialiseringen av Sverige har fått kritik för subventioner och statlig styrning. Det är en viktig granskning, som höjer ett varningens finger när alla euforiskt springer i en och samma riktning. Jag undrar dock om det inte finns ytterligare ett problem med denna utveckling: den riskerar att göra oss fattigare.
Möjligen kan vi lära oss något genom att titta bakåt i historien. De senaste trettio åren har Sverige genomgått en avindustrialisering samtidigt som vi blivit markant rikare. BNP per capita har stigit från 33 900 dollar år 1991 till 53 500 dollar år 2019. Under samma period sjönk industrins andel av sysselsättningen från 26 procent till 18 procent.
Detta är egentligen inte så konstigt, för en kvalificerad tjänstearbetare skapar mer värde på jobbet än vad en industriarbetare gör. Det är därför en IT-kille tjänar mer än en metallare. Stockholms vanligaste yrke är numera programmerare. Vi tillverkar inte heller så många tvättmaskiner i Sverige längre, Electrolux har en enda fabrik kvar i landet. Företaget har numera 51 600 anställda, men endast 1 500 personer i Sverige. De jobbar med sådant som design, teknisk utveckling och marknadsföring, vilket betalar mer än man får i fabriken. Sverige har klättrat i den globala värdetrappan.
Industrijobben har försvunnit i takt med att vi blivit rikare.
Denna förändring är inte något som är unikt för Sverige, utan det gäller världens mest avancerade ekonomier som helhet. Vare sig man tittar på OECD, EU eller USA så har industrijobben försvunnit i takt med att vi blivit rikare. När dessa jobb tas av antingen robotarna eller kineserna kan vi använda våra kroppar och hjärnor till något annat, som skapar mer värde och därmed ger högre inkomster. Det är denna strukturomvandling som ligger bakom en stor del av västvärldens välståndslyft.
Jaja, säger industrikämparna då, det är bara för att det behövs färre människor än förr i industrin. Det är fortfarande den som utgör basen för vårt välstånd. Låt oss därför lämna just sysselsättningsaspekten och i stället fokusera på värdeskapandet i ekonomin. Vi tittar på snittet för de åtta avancerade länder för vilka det finns data från de senaste 40 åren. Tillverkningsindustrin har minskat sin andel av BNP från 19 procent 1980 till 12 procent 2019. Och samtidigt har BNP per capita stigit från runt 28 000 dollar till runt 51 000 dollar, justerat för inflation.
De åtta länderna är Danmark, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Sverige och Österrike.
Det är alltså inte bara när det gäller jobben som industrins roll har försvagats, utan också när det gäller värdeskapandet i ekonomin. Detta samtidigt som vi blivit markant rikare.
Man kan också titta på vilka länder det är som har en hög andel industri i sin ekonomi. Då ser vi att det är medelinkomstländer i Asien samt en del före detta kommunistländer i Central- och Östeuropa. Inte ens i Tyskland, som ju är känt som en industriell stormakt, utgör tillverkningsindustrin längre mer än 19 procent av BNP.
Såväl Hans Werthén och Donald Trump som Elsa Alm på Aftonbladets ledarsida har alltså fel. Vi behöver inte fler industrijobb och industrin utgör inte heller basen för vår ekonomi. Om vi får fler industriarbetare och färre konsulter som gör fräcka PowerPoints kommer den genomsnittliga levnadsstandarden också att vara mer lik en industriarbetares än en konsults. Risken med detta fokus är alltså att vi blir mer lika länder som har en stor andel industri i sysselsättning och BNP. Som Belarus och Bangladesh. Det är en utveckling jag tror de flesta av oss vill undvika.