Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Jag avskyr att vara på SD-sidan i kampen mot Sossesverige

Jag vill stoppa sosseriet, peta socialdemokratiska myndighetschefer och kapa biståndet – men det tar numera emot att säga. Det som jag alltid har tyckt och stått för hamnar i nytt ljus på grund av Sverigedemokraterna, skriver Fredrik Segerfeldt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD). Foto: Fredrik Sandberg/TT

I åratal har jag jagat arbetarrörelsen och dess maktmissbruk. Jag drev en sajt som hette ”enpartistaten.se” och skrev en bok som hette Sossesverige. Jag är blockad av LO på Twitter. Jag brukade rösta på Centerpartiet för att deras politik står längst från LO:s. Jag har flera gånger uttryckt offentligt att jag hatar sosseriet mer än jag älskar friheten.

En av poängerna i min kritik har varit hur rörelsen har missbrukat utnämningsmakten. Fram till 2006 hade alla AMS-chefer sedan slutet av andra världskriget haft socialdemokratisk partibok, trots att det var en självständig myndighet vars chef ska utses på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Den tidigare S-partisekreteraren Carin Jämtin fick jobbet som Sida-chef utan att ha sökt det. Rörelsen har använt stora delar av det offentliga Sverige för att befästa sin egen maktställning. Det är korruption så djup och så omfattande att vi blir blinda för den. Dessutom driver sossarnas arrogans mig till vansinne.

Jag fick svårt att glädjas över att Migrationsverkets GD inte fick förlängt.

När en kampanj mot en påstått politiserad generaldirektör leder till att vad som uppfattas som en dold S-partiarbetare får sluta borde jag därför jubla högt. Ändå gjorde jag inte det. I stället hade jag svårt att glädjas fullt ut över beslutet att inte ge Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik förlängt förordnande. 

Hur kommer det sig? Varför känner jag inte som jag ”borde”? En förklaring kan vara att jag knappast har sett Migrationsverket som en S-bastion. Det är inte en myndighet som utgör en del av arbetarrörelsens maktapparat. En annan faktor kan vara att jag är mer invandringspositiv än Socialdemokraterna, och känner därför instinktiv sympati för en asylaktivistisk myndighetschef. Men den viktigaste förklaringen till mina svala känslor är förmodligen att det var Sverigedemokraterna som krävde att Ribbenvik skulle petas. 

Som kulturradikal och marknadsliberal globalist är jag motsatsen till SD:s kulturkonservatism, antiliberalism och nationalism. SD leds också av ett gäng grabbar som gick med i ett parti med skinnhuvuden som stod och hajlade vid Karl XII-statyer. Själv har jag skrivit två böcker om fri invandring.

I valet 2006 hade jag mycket väl kunnat bära en t-shirt med trycket ”Stoppa sosseriet”, men 2022 kunde jag inte det, eftersom det främst var på SD-bröst man såg sådana plagg. Det är som att allt som kommer från eller förknippas med det partiet blir oberörbart. Min entusiasm för saker jag brinner för falnar, bara för att det finns kopplingar till Sverigedemokraterna.

Min entusiasm för frågor jag brinner för svalnar när de drivs av SD.

Det här är en känsla jag haft några år och som har förstärkts sedan maktskiftet. Det förs fram synpunkter och förslag som jag i grunden delar, som jag ibland till och med har jobbat för och skrivit böcker om. Men eftersom det är SD som driver frågorna känner jag mindre entusiasm för dem. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den känslan. Jag undrar om jag hycklar.

Det kanske är logiskt, givet att vi är varandras motpoler. Jag, en klassiskt liberal som de flesta uppfattar som ståendes rätt långt till höger, ingår i SD:s nyligen omdefinierade kategori ”vänsterliberaler”. Men samtidigt blir ett förslag inte dåligt bara för att det kommer från någon man ogillar, eller för att någon man avskyr håller med. Det var bra att sossarna avskaffade arvs- och gåvoskatten. Borde det inte gå att göra bra saker även med SD? Till och med Vänsterpartiet har ju tillsammans med SD fått igenom politik de tycker är bra. Det måste vara något annat som spökar.

Kanske handlar min tvekan om att deras politik har andra utgångspunkter och drivkrafter, och att deras förslag ofta har en lite annan vinkel. Låt mig ge några exempel.

SD är precis som jag kritiska till ett vänstervridet och skattefinansierat kulturliv. Men medan jag vill lägga ned finansieringen vill de att kulturen ska styras så att den passar dem.

SD är precis som jag kritisk till biståndet och biståndsindustrin. Men medan min kritik beror på att bistånd ofta gör mer skada än nytta när det gäller att lyfta människor ur fattigdom, bygger deras kritik på att de prioriterar svenska människor framför utländska, oberoende av hur mycket fattigare de senare är.  

SD är precis som jag kritisk till vänsterpolitiserade myndigheter. Men medan jag vill ha opartiska myndigheter eller myndigheter som ingår i ministerierna tycker SD att myndigheterna gärna får vara politiserade, så länge de är det till SD:s fördel.

Vi landar alltså ganska lika, men från olika håll. Hade det inte handlat om just Migrationsverket och asyl hade jag kunnat skriva under på Björn Söders tweet: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige! Bort med asylaktivister från Verket!”. 

Ska jag acceptera Socialdemokraternas grepp om Sverige bara för att SD också är emot det?

Frågan är vad jag ska göra med denna känsla. Ska jag byta uppfattning bara för att SD håller med? Ska jag sluta driva sådana frågor, bara för att jag inte vill kopplas ihop med dem? Eller ska jag hålla för näsan och göra gemensam sak med SD? Ska jag acceptera Socialdemokraternas grepp om Sverige bara för att SD också är emot det?

Eller går det att utgå från de gemensamma beröringspunkterna och jobba fram kompromisser? Som att skära ner på kultursubventioner utan att ge särskilt stöd till nationalistisk kultur, skära i biståndet oavsett om våra drivkrafter skiljer sig åt och sparka generaldirektörer samtidigt som vi utser partipolitiskt neutrala sådana? 

Det är detta dilemma som svensk borgerlighet har stått inför i något decennium, inte bara när det gäller de ämnen jag nämnde ovan, utan i en lång rad frågor. Som makten. Det är inte något lätt val, inte alls. Själv landade jag i att en röst på Liberalerna var det bästa alternativet, även om de varken vill skära i biståndet eller lägga ner kulturpolitiken. Men de kanske skulle kunna möta Sverigedemokraterna halvvägs och tillsammans landa på mina förslag? 

För övrigt är jag fortfarande för fri invandring.