Det existentiella går förlorat i dagens litteraturanalys
I de gamla grekiska tragedierna brottas karaktärerna med djupa existentiella problem som gör dramerna relevanta än i dag – och som belyser ensidigheten i modern konst- och litteraturforskning. Dagens konsttolkning med sin utgångspunkt i kollektiva maktrelationer leder tankarna till hantverkaren som enbart utrustats med en hammare, och därför uppfattar alla problem som spikar.
Sommaren erbjuder alltid en möjlighet till nöjesläsning och i somras har jag sysselsatt mig med någonting av det mest nöjaktiga man kan tänka sig i läsväg, nämligen de gamla grekiska tragöderna. Aiskylos, Sofokles och Euripides verk finns sedan 2005 att tillgå i en samlingsvolym med, dessvärre, mikroskopiskt typsnitt, utgiven på Vertigo förlag. Att läsa Aiskylos sju bevarade tragedier får en att fundera inte bara på hur de enskilda dramerna var tänkta att fungera inom ramen för de trilogier som de förmodligen var delar av (men vars övriga delar förkommit). Läsningen ställer också frågan om skönlitteraturens ursprungliga funktion på sin spets – samt frågan om vad som egentligen gör konst livskraftig.
Vi har här att göra med litteratur som har ungefär 2 500 år på nacken, men som griper tag i en på ett betydligt mer omtumlande och – kanske man kan säga – instinktivt sätt än vad som är fallet med många nutida kulturyttringar. Delvis handlar det om den arkaiska kraft som är så tydlig hos just Aiskylos. Hans dramer känns, på ett mer uppenbart sätt än verken av de lite yngre Sofolkes och Euripides, sprungna ur en tradition som redan på hans tid var flera hundra år gammal. Men det arkaiska hos Aiskylos pekar in även mot djupt liggande skikt i det mänskliga psyket.
I vilken mån agerar vi fritt, på basis av fria val?
Det man slås av när man läser Aiskylos dramer i ett enda svep är hur de återkommer till den enskilda individens brottning med omständigheter som i någon mening fjättrar henne i en viss existentiell benägenhet. I vilken mån agerar vi fritt, på basis av fria val? Och i vilken mån agerar vi i enlighet med omständigheter som vi inte kan styra över – omständigheter som tvingar oss att leva våra liv och handla på ett visst sätt? ”Jag vet att ödets makt av ingen kan bekämpas”, säger den gudstrotsande huvudpersonen i ”Den fjättrade Prometheus”. Detta samtidigt som han vägrar att gå Zeus till mötes. I stället låter han sig pinas, fjättrad vid en klippa – som straff för att han lät civilisera människan: ”tämde markens djur / och lät dem träta under ok och sadel, / på det att människan befriades från tyngsta arbetsbördan”.
Och i ”Orestien” hindras huvudpersonerna från att agera fritt på grund av – ytterst sett – en kollektiv skuld, kopplad till ett gräl i det förflutna mellan bröderna Thyestes och Atreus. Konflikten kulminerade i att den förre bjöds på middag av den senare, en middag som visade sig vara tillagad med hans egna barn som huvudingrediens. När kungasonen Orestes till slut lyckas frigöra sig från denna förfädernas förbannelse i form av ständiga blodshämnder, så sker det genom att en domstol inrättas. Det är en rättslig instans där den anklagade betraktas som en individ och inte som del av en kollektiv kropp. Domstolen fungerar på det viset som en ytterpunkt i den rörelse mellan civilisation och barbari som i så hög grad bygger upp tragedierna.
Genomgående utgår man från kollektiva identiteter och ställer frågor om vem som egentligen förtrycker vem.
I ”De skyddssökande” handlar det om ett femtiotal systrar, döttrar till Danaos, vilka är på flykt från Egypten för att slippa gifta sig med Danaos brors söner. Kvinnorna söker, och får, skydd i Argos – allt för att frigöra sig från en klankultur som tvingar dem till kusingiften.
Det som slår mig när jag läser dessa tragedier är i hur liten grad som dagens akademiska undervisning om bildkonst, litteratur, musik, film och teater är anpassad till att blottlägga den sorts existentiella problem som huvudpersonerna i den antika dramatiken brottades med, och som har gjort att dessa tragedier har förblivit relevanta under århundrade efter århundrade.
I dag har tyngdpunkten i den typ av undervisning och forskning som ägnas åt tolkning av konst och litteratur, kommit att nästan uteslutande ligga på olika maktrelationer och förtryckande strukturer. Genomgående utgår man från kollektiva identiteter och ställer frågor om vem som egentligen förtrycker vem. Inom den intersektionella teoribildningen drivs detta ofta till parodiska ytterligheter.
Nu bör man förstås akta sig för att underkänna all konsttolkning som utgår från maktrelationer. Marxistiska litteraturanalyser till exempel är inte nödvändigtvis ointressanta. Dock inser man, när man läser litteratur på mångtusenårigt avstånd från vår tid, att den existentiella dimension som gör att den grekiska antikens litteratur fortfarande känns så aktuell, inte låter sig fångas speciellt väl med teorier om maktrelationer. En ensidig fokusering på de sistnämnda leder snarast tankarna till den hantverkare som endast utrustats med en hammare och för vilken alla problem därför framstår som spikar.