Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Intervju

”Politikens övergripande trend går mot frihet”

Vad skiljer en nyliberal från libertarian? Vad har fått en del libertarianer att söka sig till Donald Trump och andra högerpopulister? Och finns det, trots allt tal om en kris för de frihetliga idéerna, skäl att vara optimist? Det sökte Henrik Dalgard svar på när han träffade Matt Zwolinski – aktuell med den nya boken ”Individualisterna – Radikaler, reaktionärer och kampen om nyliberalismens själ”.

Matt Zwolinski är professor i filosofi vid University of San Dieogo och aktuell med boken Individualisterna – radikaler, reaktionärer och kampen om nyliberalismens själ. Foto: Timbro förlag

Nyliberalismens kris har blivit något av en allmän sanning det senaste decenniet, och genererat otaliga böcker och artiklar. Men vad som ofta går förlorat i debatten, där nyliberalismen ofta framställs som en monolitisk företrädare för en existerande samhällsordning, är den radikalism och mångfald som ryms inom ideologin. I själva verket intar nyliberaler vitt skilda positioner i många av de samtidens stora stridsfrågor.

Den mest radikala och något bortglömda grenen av nyliberalismen – libertarianismen – står i fokus i  den nyutkomna boken Individualisterna – Radikaler, reaktionärer och kampen om nyliberalismens själ (Timbro förlag). Författarna Matt Zwolinski, professor i politisk filosofi vid University of San Diego, och John Tomasi, professor i statsvetenskap Brown University, visar att libertarianismens historia är både komplex och mångsidig. 

För att gräva djupare i libertarianismens idéer, dess historia, och vad vi kan lära av den i dag satte jag mig förra veckan ned med Matt Zwolinski, som besökte Stockholm.

Du och John Tomasi har skrivit libertarianismens idéhistoria, och en bra startpunkt i en idéhistorisk diskussion är såklart att definiera de centrala begreppen. Så hur skulle du definiera libertarianism för någon som kanske hör begreppet för första gången?

– Det är en så självklar plats att börja på. Och ändå är detta en fråga som John och jag kämpade med under väldigt lång tid. Vad är libertarianism? Vad är en libertarian? Vi försöker närma oss dessa frågor empiriskt.

– Det finns tänkare som Ayn Rand, Robert Nozick, Murray Rothbard, Milton Friedman, Friedrich Hayek och Ludwig von Mises. Dessa är alla ett slags kanoniska libertarianer. Vad är det då som alla dessa individer har gemensamt? Och det är här saker blir lite svåra.

– För Rothbard handlar libertarianism helt och hållet om icke-aggressionsprincipen: idén om att det aldrig är tillåtet att initiera fysisk våld mot en annan individ. Är det definitionen av libertarianism? Ja, kanske. Men Milton Friedman hade inte den åsikten, inte Friedrich Hayek heller. 

– Så, återigen, vad är det som alla dessa tänkare har gemensamt? Det som John och jag till slut kom fram till är en syn på libertarianism som en slags idéfamilj. Det finns liknande drag mellan alla medlemmarna men också tydliga skillnader. Så vi identifierar vad vi kallar sex markörer för medlemskap i denna libertarianska familj. Saker som alla libertarianer utgår ifrån, även om det finns skillnader i hur dessa utgångspunkter tolkas och betonas av olika tänkare.

– Men alla libertarianer, generellt, tror på vikten av privat äganderätt och på den fria marknaden. Libertarianer är skeptiska till auktoritet, särskilt politisk auktoritet, de är individualister, tror på spontan ordning och betydelsen av individuell frihet. Dessa är kärnidéerna kring vilka den libertarianska idéfamiljen kretsar.

Det är alltid riskabelt att tala om startpunkter i historien, men om vi nu ska göra det, var och vid vilken tid skulle du placera startpunkten för libertarianismen?

– Den tidpunkt vi anger i boken är omkring 1850. Det finns vid den tidpunkten en grupp individer och publikationer som var banbrytande. Omkring 1850 publicerar Herbert Spencer i Storbritannien sin bok Social Statics, vilken jag betraktar som den första libertarianska avhandlingen i den meningen att det är ett sammanhållet verk som framställer libertarianska principer och sedan visar hur dessa principer tillämpas på en rad fall, exempelvis beskattning, äganderätt, kvinnors rättigheter och barns rättigheter.

– I Frankrike, ungefär samtidigt, har vi Frédéric Bastiat som under en tid hade skrivit flera skrifter som tog upp libertarianska idéer. Men det är omkring 1850 som han kommer ut med vad som sannolikt är en av hans mest skarpa och välkända essäer, Lagen, som presenterar en libertariansk teori om staten.

– Gustave de Molinari, en belgiskfödd ekonom, publicerar ungefär samtidigt en essä om säkerhetsproduktion, vilket i grunden är den första anarkokapitalistiska essän som argumenterar för att marknaden ska vara basen för all samhällelig produktion, även av polisiär säkerhet och militär säkerhet. 

Det som särskilde libertarianismen från den tidigare klassiska liberalismen var radikalismen och absolutismen.

– Naturligtvis hade de sex idéer som vi identifierade som definierande för den libertarianska idéfamiljen funnits tidigare. De hade utvecklats av klassiskt liberala filosofer under 1600- och 1700-talen. Men det som särskilde libertarianismen från den tidigare klassiska liberalismen var radikalismen och absolutismen i sättet de argumenterade för dessa idéer. De var inte bara antaganden. De var inte bara några bra idéer som skulle balanseras mot alla andra viktiga moraliska och ekonomiska överväganden. Dessa var moraliskt absoluta principer som satte strikta gränser för statens roll..

En annan ideologisk rörelse som har diskuterats mycket både inom och utanför akademin är nyliberalismen. I den svenska debatten används nyliberalism och libertarianism nästan synonymt. Skulle du säga att de är del av samma idéfamilj eller är det två olika sätt att närma sig idéer om fria marknader och individuell frihet?

– Min uppfattning är att en stor del av gemenskapen mellan nyliberalism och libertarianism grundar sig i ett förespråkande för den fria marknaden. Det är där det libertarianska och nyliberala synsättet möts.

– Utöver det tror jag däremot att det finns betydande skillnader, beroende på hur man beskriver det ideologiska landskapet. Men jag skulle beskriva personer som Ayn Rand, Murray Rothbard och Robert Nozick som libertarianer, och jag skulle beskriva personer som Friedrich Hayek och Milton Friedman som nyliberaler. När det gäller skillnaderna mellan dem är vissa filosofiska. Libertarianer tenderar att vara mer fokuserade på idén om individuella rättigheter, jämfört med nyliberaler, medan nyliberaler tenderar att ha ett mer konsekventialistiskt perspektiv. För nyliberaler är det som är bra med marknader att de fungerar, de skapar välstånd, de gör världen bättre på olika sätt. För libertarianer som Nozick och Rand handlar det inte om resultaten som marknaderna levererar. Det handlar om hur marknaderna är förenliga med en underliggande respekt för individens rättigheter, till kroppslig autonomi och egendom.

– Sedan finns det skillnader som är lite mer röriga. Ibland när man använder begreppet nyliberalism åsyftas de idéer som Milton Friedman och Friedrich Hayek förde fram, andra gånger åsyftas något mer otydligt: den allmänna konsensusen av politisk åsikter på slutet av 1900-talet, stöd för Internationella valutafonden eller Världsbanken till exempel. Dessa ses ofta som utpräglade nyliberala institutioner. Det finns röda trådar som man kan spåra från tänkare i Mont Pelerin-sällskapet till utvecklandet av dessa internationella institutioner. Om man läser akademiker som Quinn Slobodian, så skriver han mycket om just det. Men på andra sätt är dessa institutioner främmande för mycket av vad nyliberala tänkare föreställde sig. Hayek skulle nästan med säkerhet ha ogillat den teknokratiska naturen i vissa av dessa internationella styrande institutioner.

– Det är viktigt att betona att marknader inte är ett mål i sig för libertarianer. Målet är individen och individuella rättigheter. Om fria marknader är förenliga med individuella rättigheter, då är det bra. Men om man måste börja kränka individuella rättigheter för att främja utvidgningen av den internationella marknaden, då kommer den strikta libertarianen inte vara för det.

Efter Berlinmurens fall förlorade libertarianerna sin huvudsakliga ideologiska fiende i form av kommunismen och Sovjetunionen. Vad kan du säga om libertarianismen som  rörelse idag? Vilka är de viktigaste debatterna, idéerna och vem är fienden?

– Det är här det blir svårt för idéhistoriker. Nu handlar det inte längre om historia, utan om vad som händer just nu, och det är lätt att färgas av sina egna personliga perspektiv och normativa åtaganden. Men vad vi kan säga med viss säkerhet är att efter Berlinmurens fall blev libertarianismen splittrad. Utan den gemensamma fienden som band oss samman och definierade oss, blev det inte längre helt klart för libertarianer vad deras centrala åtagande var. Libertarianismen började då förgrenas i en rad olika riktningar. 

Bland libertarianer i dag har vissa försökt driva ideologin i en mer konservativ riktning

– Bland libertarianer idag har vissa i USA, libertarianer associerade med Libertarianska partiet, försökt driva libertarianismen i en mer konservativ riktning, idéer som kan spåras tillbaka till Murray Rothbard. Det är ett försök att förena libertarianska politiska idéer med konservativa kulturella värderingar. Ofta ser man det i form av stöd för polisen, skepticism mot invandring, idén att libertarianism kan vara förenlig med stängda gränser eller kraftigt reglerad invandring. Det är en sorts nationalism som också yttrar sig i den ekonomiska politiken. 

– Andra libertarianer försöker röra sig i en mer vänsterinriktad riktning. Själv drev jag en blogg under en tid som kallades ”Bleeding Heart Libertarians” som var ett försök att visa att det går att förena ett libertarianskt engagemang för fria marknader och ett mer liberalt progressivt engagemang för social rättvisa. Det var ett försök att blanda libertarianska åtaganden med mer progressiva normativa åtaganden. 

Jag tänkte fråga dig om just den konservativa vändningen. Hur kan det vara så att  libertarianer dragits så mycket till den populistiska och nationalkonservativa rörelsen, och till och med säger saker som ”Donald Trump är den mest libertarianska presidenten någonsin”? 

– En av de filosofiska insikter jag fick från att skriva den här boken är just den stora flexibiliteten i libertarianismens kärnprinciper. Om vi ska definiera libertarianism i termer av privat äganderätt, fria marknader och individualism, så är svaret att dessa begrepp kan betyda många olika saker för många olika människor.

– Ta till exempel invandring. Är öppna gränser en naturlig följd av libertarianska principer, eller är libertarianismen förenlig med reglerad invandring? Det beror på hur man definierar många av dessa nyckelbegrepp, som privat äganderätt till exempel. Ser du invandring som ett hot mot privat äganderätt, för att det kommer människor som utnyttjar välfärdstjänster som finansieras av dina skatter? Eller ser du det som en förkroppsligande av privat äganderätt eftersom dessa människor är autonoma individer som frivilligt interagerar med företagare för att få ett jobb eller hyresvärdar för att hyra en bostad?

– Jag tror att man kan formulera rimliga libertarianska argument för båda dessa perspektiv. Jag lutar för egen del bestämt åt öppna gränser, men det är inte så att enbart engagemanget för privat äganderätt besvarar alla dessa frågor, eftersom innebörden av privat äganderätt är flytande. 

När man har skrivit ett idéhistoriskt arbete, kommer man alltid att få frågor om framtiden. Så avslutningsvis, vad tror du om den libertarianska rörelsens framtidsutsikter?

– Det är en svår fråga. Om du frågar mig vad jag tror om Libertarianska partiets framtid i USA, har jag inte mycket hopp. Men om man gör en bredare tolkning av libertarianismen, inte bara Robert Nozicks idéer, utan som en allmän strävan mot frihet, egendom, en mindre stat och avreglering, då är jag faktiskt mycket optimistisk. Jag tror att historiens övergripande trend är på vår sida. Vi lever i dag i en friare värld än någonsin tidigare.

– Socialismen, i den strikta bemärkelsen i form av statlig kontroll över ekonomin, tror jag är död och inte kommer tillbaka. Ingen förespråkar centralplanering längre. Folk kallar fortfarande sig själva socialister men när man frågar dem vad de menar med socialism så handlar det om betald föräldraledighet eller ett större socialt skyddsnät. Det kan vi debattera, men vi talar inte längre om femårsplaner. Det är en enorm framgång. Marknadsekonomin är idag den självklara utgångspunkten för ekonomisk organisation. Den striden vann vi. 

– Jag tycker det är ganska obestridligt att politikens övergripande trend går mot frihet, även i vad jag ser som några av de mörkaste politiska tiderna i mitt liv, tider där nationalismen verkar vara på uppgång, där många människor till vänster och höger ifrågasätter liberalismen. Trots det är jag fortfarande optimistisk, kanske naivt optimistisk. Men om man tittar på trenderna hittills så är de alla positiva. Det är möjligt att vi kan vara på väg in i en period där saker är på väg att förändras till det sämre. Men jag kommer att följa historien här och säga att det bästa sättet att förutsäga framtiden är historien, och jag gillar hur saker har utvecklats hittills.

Artikeln är ett bearbetat utdrag ur ett längre samtal mellan Henrik Dalgard och Matt Zwolinski som finns att lyssna på hos Ideologipodden från Timbro förlag.