Fredrik Segerfeldt: Safari med Segerfeldt

”Bushman”. Guiden på vår safari i Tanzania svarade mumlande på min fråga om hans modersmål samtidigt som han tittade ner i marken. Det var som han skämdes för sitt ursprung. Jag kände mig tillbakakastad ett sekel, till en kolonialtid präglad av rashierarkier. Det var en känsla som förstärktes av att alla gäster på campen var vita, medan all personal var svart, förutom de två vita cheferna från Zimbabwe respektive Sydafrika.

Tanzanias bushmen – bara ordet känns absurt – är egentligen ett antal olika etniska grupper som fortfarande lever som jägare-samlare. De är också markant kortare än vi. Zacharia, som vår guide hette och som nådde mig till början av bröstkorgen, sa att en leopard kanske skulle ge sig på honom men inte en man av min storlek.

Det var naturligtvis ett privilegium att i fyra dagar ha en bushman som guide på den tanzaniska savannen. Zacharia kände naturen utan och innan. När vi såg en ny fågelart kunde han berätta att deras honor lägger ägg med hane efter hane, som sedan ruvar äggen och tar hand om ungarna.

Att tillbringa såväl dagar som nätter i vildmarken är ansträngande. När det var mörkt fick vi inte gå från restaurangen till vårt tält utan eskort. En dag slingrade sig en orm mellan mina ben. Och en annan dag slirade Zacharia jeepen i panik åt vänster, efter att ha insett att den orm han följde efter var en spottkobra, en reptil som kan göra dig blind på tre meters håll. Värst var det dock när en flock lejon gick förbi vår öppna jeep och en ung lejonhanne sniffade på Zacharias arm, i syfte att undersöka om han var mat eller ej. Då blev till och med han skrämd. Riktigt rädd är han dock, åtminstone enligt egen utsago, enbart för elefanter. Och de höll sig på en meters avstånd, förutom den gången då en snabel sökte sig längs min nedre rygg i jakt på något att äta.

Efter safarin vilade vi upp oss en knapp vecka på Zanzibar. Blandningen av det afrikanska, det arabiska, det indiska och det europeiska har skapat en tilltalande estetisk värld. Muséet och monumentet över Indiska oceanens slaveri med centrum på just Zanzibar var drabbande. Och vi fick se det hus som hade tillhört Tippu Tip, swahiliaraben som var en av världshistoriens största slavhandlare.

Det viktigaste var dock att vi på Zanzibar såg fattigdomens djup. På safarin hade djuren naturligt nog stått i centrum och människorna varit få. Men i folkmyllret i paradisöns stenstad slog misären oss som en örfil. Ungefär halva Tanzanias befolkning lever på mindre än 1,9 dollar om dagen, motsvarande 650 kronor i månaden. De flesta av dessa finns visserligen på landsbygden, med traditionellt lågproduktivt jordbruk som sysselsättning. Men även i staden märktes fattigdomen och hur den påverkar människor, inte minst när det kommer folk som tjänar hundra gånger mer.

De européer och amerikaner som går genom de trånga gränderna betraktas som levande bankomater. Och flertalet av stadens invånare ägnar merparten av sin energi åt att på olika sätt få några smulor av deras välstånd. Det är förnedrande för alla inblandade. 

Hur skulle vi bete oss om det gick omkring amerikaner i Gamla stan och var beredda att betala motsvarande 10 000 kronor för en halvtimmes guidning?

***

För sådär 25 år sedan satt vi en bil på väg från Bryssel till den belgiska kusten för att bada, några socialdemokratiska vänner och jag. För att slå ihjäl tiden lekte vi tjugo frågor, som går ut på att en deltagare tänker på en känd person som de andra ska lista ut vem det är. När vi en gång misslyckades med att identifiera personen i fråga uppstod det en dispyt om han verkligen är känd. Socialdemokraterna hävdade med emfas att han var det, och de kunde omöjligen förstå hur jag inte ens kunde ha hört namnet. 

Svenska socialdemokrater projicerade de egna drömmarna på Tanzania.

Julius Nyerere hette han, och han var inte bara det självständiga Tanzanias förste president utan också en socialistisk hjälte, inte minst i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Han var vän med Olof Palme. Under det svenska biståndets första femtio år var Tanzania det största mottagarlandet, när socialdemokrater projicerade de egna drömmarna på landet.

Nyerere är berömd för sin afrikanska socialism, som han kallade Ujamaa, swahili för självtillit eller självförsörjning. Omfördelningen var drastisk, företag förstatligades och det blev förbjudet att äga mer än ett hus. Bondebefolkningen tvingades mot sin vilja in i kollektivjordbruk och de som protesterade kastades i fängelse. Och precis som i andra länder som experimenterat med socialism blev resultatet undermåligt: en drastisk nedgång i produktionen och Tanzania blev i stället helt beroende av import av matgrödor. Levnadsstandarden halverades mellan 1975 och 1983. Hjälte, sa Bull.

Det är svårt för socialdemokrater att inse, men den primära skillnaden mellan ett land som Sverige och ett land som Tanzania är att vi, men inte de, har upplevt ett och ett halvt sekel av kapitalistiskt ledd ekonomisk tillväxt. 

***

Vi stod på den icke-asfalterade landningsbanan och skulle som ensamma passagerare kliva upp i propellerplanet. När vi tog farväl av Zacharia sa han: ”Nästa gång får jag komma och hälsa på er i Sverige.” Och så skrattade vi alla tre åt den absurda tanken. För vi visste mycket väl att han inte ens är i närheten av att ha råd att åka på semester till ett annat land, än mindre flyga till norra Europa. 

Det finns dock länder som för 60 år sedan var lika fattiga som Tanzania men som idag åtnjuter västeuropeisk levnadsstandard. Det är det som är kapitalismens största kraft: att göra absurda tankar rimliga, att få arrogansens skratt att fastna i halsen. Om den bara får chansen. Enligt Index of Economic Freedom har Sverige den tionde friaste ekonomin i världen. Även om det inte är lika galet som under Nyerere ligger Tanzania på 86:e plats.