Då

Serien om globaliseringens rötter har handlat om hur det under slutet av 1960- och 70-talet byggdes upp allt starkare spänningar efterhand som internationaliseringen växte och tekniken blev mer kraftfull. Till sist var spänningarna så stora att olika aktörer fann innovativa lösningar som förde länder, branscher och företag vidare. Alternativet var att passeras och bli irrelevant i den moderna värld som växte fram.

De politiska lösningarna var oftast institutionella innovationer som bröt med de kompromisser som starka intressegrupper byggt upp och var beroende av, vilket också gjorde att det fanns ett starkt motstånd mot förändringen. På företags- och branschnivå kanaliserades innovationerna i hög grad genom den nya halvledartekniken, som i en tilltagande takt bröt sönder allt fler branscher. Särskilt viktig var digitaliseringen av kapitalmarknaden och kommunikationsbranscherna, eftersom dessa sektorer knöt samman de nationella ekonomierna och kulturerna till serier av nya globaliserade marknader.

Internationaliseringen av ekonomin under 1950- och 60-talen verkade inledningsvis vara en process som nästan saknade förlorare. Men tillväxten i de västliga demokratierna hade också ett motsägelsefullt drag: den internationella expansionen genomfördes i en omgivning där nationella ekonomier var starkt reglerade och i delar avskurna från varandra.

Efterhand som högkonjunkturen skapade en serie nya industrier var det ändå oundvikligt att konkurrensen skärptes i de traditionella industribranscherna. De var dessutom alltid koncentrerade till regioner som blivit centrala för ländernas politik, som Ruhr i Tyskland eller Bergslagen i Sverige. Resurserna som skapades av tillväxten användes under 1960- och 1970-talen för att förhandla fram nationella kompromissmodeller, där man försökte planera fram den fortsatta tillväxten i någon form av harmoni mellan ny teknik och nationell politisk kontroll. Men samförståndslösningarna blev allt dyrare och mer inflationsdrivande ju mer den internationella konkurrensen tilltog. 

De första av de nya motpolerna till den gamla västvärlden växte fram i råvaruländerna, och där fick oljeproducenterna en särställning. Det fanns flera orsaker till den unika positionen: före 1945 hade USA dominerat den globala försörjningen av olja, samtidigt som Västeuropas energisektor bestod av det egna stenkolet. Men hela efterkrigsindustrialiseringen där bilismen och kemisk industri hade nyckelroller byggde på den nya oljan från Mellanöstern och Nordafrika. Av avgörande betydelse var också att oljeländerna var stenhårt totalitära regimer, som i flera fall bara hade några enstaka miljoner invånare. Därför blev rikedomen massiv och koncentrerad till enstaka individer, vilket fick de kapitalflöden som 1974 organiserades av USA:s dåvarande finansminister, William Simon att bli effektiva, samtidigt som de fungerade som kraftfulla katalysatorer för internationell förändring.

Det ledde mycket snabbt till att det uppstod olösliga motsättningar mellan växande nationella regleringar och i hög grad internationaliserade ekonomier.

Trycket mot de nationella samförståndslösningarna var redan starkt när oljepengarna 1974-75 började läcka ut i världsekonomin, vilket under några år förvärrade den inflation som redan var ett problem i västvärlden. Det ledde i sin tur till missnöje och strejker, vilket inledningsvis gjorde att de kompromissorienterade nationella modellerna började dra mot allt hårdare regleringar och avskärmning från omvärlden. Men det ledde också mycket snabbt till att det uppstod olösliga motsättningar mellan växande nationella regleringar, samtidigt som ekonomier, politiska strukturer och kulturella fenomen redan i hög grad var internationaliserade. Dessutom hade flera stater i Östasien byggt upp liknande styrkepositioner som oljeländerna genom att öppna helt nya möjligheter att producera direkt för de internationella marknaderna, samtidigt som de även blev plattformar för en verkligt global kapitalmarknad.

Det fanns allt färre ställen att gömma sig, och i så olika delar av världen som Chile och Storbritannien ledde det till lösningar som egentligen främst var helt inriktade på att lösa verkliga praktiska problem som de båda länderna stod inför när kombinationen av hög arbetslöshet och inflation blockerade de vanliga kompromisslösningarna.

I USA var draget av pragmatism mycket starkt när skattesänkningsrörelserna började som ett medelklassuppror i Kalifornien, som sedan slog igenom på bred front över hela landet. Inom den Europeiska Gemenskapen befann sig de nationella lösningarna 1982-83 överallt vid vägs ände, vilket gjorde Enhetsakten till den enda rimliga lösningen.

Sovjet och östblocket havererade i en kombination av ekonomisk eftersläpning, socialt missnöje och ofattbart resursslöseri. Polen var den svagaste länken i imperiet och när det landet öppnade sig föll resten av planekonomierna samman på ofattbart kort tid. Överallt var det som en tryckkokare som brast – någonstans måste kraften från den nya internationaliseringen och tekniken hitta ett sätt att komma ut. När den sedan gjorde det lånade de olika politiska rörelser, som fick det sammanfattande namnet ”nyliberalism”, friskt av varandra i en process av institutionell catching up.

Tekniken var en helt avgörande del i förändringen. Den första efterkrigsexpansionen hade burits av oljan och bilismen, vilket skapat nya ekonomiska stormakter och bröt ned gränserna för rörligheten inom länderna. Men den digitala tekniken som bröt igenom på 1970- och 80-talen var ännu kraftfullare, genom att ständigt skapa nya branscher, samtidigt som den gjorde det möjligt med en total rörlighet för kapital, kommunikation och kultur mellan länderna. Det öppnade också för ett 1990-tal när alla problem verkade lösta. Som vi alla vet ändrade sig den bilden snabbt.

Nu

Det slog mig i somras att jag, utan att ha varit medveten om det, skrivit precis en sådan totalhistoria som min förebild Joseph Schumpeter förespråkade. Schumpeters utgångspunkt var att ekonomi, politik och kultur mötte samma tekniska förändring och därför också skapade förutsättningar för entreprenörer som drev innovationer i alla de tre delarna av mänsklig verksamhet. Det blev dessutom lika tydligt för mig att förändringen hade kommit inom ramen för de långa teknikdrivna Kondratieff-cykler som Schumpeter ägnade sig åt att försöka tolka. Inom den ramen är det uppenbart att det gått fyra-fem decennier sedan den stora förändringsperioden, och mycket riktigt håller nu det politiska och kulturella trycket på att byggas upp på ett liknande sätt som på 1970- och 80-talen. 

Allra viktigast är det som händer i USA. Donald Trumps populistiska nationalism och protektionism kommer nästa år ytterligare en gång att hamna i centrum av en valrörelse. I Europa har spänningarna mellan det gemensamma projektet och de nationella intressena växt i mer än ett decennium. Det står redan klart att Brexit inte löste några problem, men möjligen har kriget i Ukraina gett ny energi åt samarbetskrafterna. Ukraina går dessutom rakt in i hjärtat av de olösta konflikter som blev kvar efter sovjetimperiets fall. Ryssnationalismen levde uppenbart vidare, med ambitioner som sträcker sig långt utanför det landet har förutsättningar att uppnå.

I Östasien finns liknande spänningar. Demokratiseringen av Japan, Sydkorea och Taiwan antydde under en tid att det var en självklar väg att gå. Men den singaporianska och kinesiska utvecklingen demonstrerade både hur stark totalitarismen är, tillsammans med den svåra balansgången mellan internationalisering och nationalism. Den nya digitala kommunikationsteknik som bröt ned gränserna mellan kapital- och kulturmarknaderna möter nu överallt försök att begränsas och återkomsten av nationella kulturkamper är det mest symboliska tecknet på förändringen.

Det man kan ta till sig från 1970-talet är just det starka drag av pragmatism som präglade de förändringar som sedan kläddes i mycket mer ideologiska språkdräkter. 

Likheterna med 1970-talet är närmast bedövande för oss som fanns där och kommer ihåg den bottenlösa pessimism som utmärkte decenniet. Det man kan ta till sig från den epoken är just det starka drag av pragmatism som präglade de förändringar som sedan kläddes i mycket mer ideologiska språkdräkter. För vare sig problemen fanns i Chile, Kalifornien, Polen eller i den tidens ständigt devalveringsbenägna Sverige var det praktiska lösningar på inflation och stagnation man till sist valde. 

I det läget visade sig svaret överallt vara att öka frihetsgraden i både politiken och ekonomierna. Pragmatism har samma möjlighet att ge de svar som är nödvändiga under 2020- och 30-talen, just därför att praktiska lösningar utnyttjar de tekniska och handelsmässiga möjligheter som finns, i stället för att välja att begränsa det egna rörelseutrymmet. 

Det man dessutom minns från det förra skiftet är hur snabbt förändringen kom. Under loppet av några enstaka år under början av 80-talet förändrades politiken över hela västvärlden, och när vi till sist mötte det magiska året 1984 var det nattsvarta mörker som hade rått bara några enstaka år innan redan bortglömt. Mannaminnet är, som Schumpeter skrev, i allmänhet aldrig längre än arton månader.

Jan Jörnmark har skrivit boken Övergivna platser – finalen som är utgiven på Timbro förlag. Rabattkoden JAN40 ger 40 procents rabatt för Smedjans läsare. Köp boken här.

Omslagsfoto från kol- och stålområdet i Luxemburg och Lorraine: Jan Jörnmark