Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Antiliberalism som akademisk disciplin

Vid anglosaxiska universitet har studier av ”nyliberalismen” blivit något av en egen akademisk disciplin. Att man inte själv är liberal verkar vara en av många politiska förutsättningar för sådana studier, skriver Mattias Svensson.

Det är inget särskilt utmärkande med vare sig panelen eller diskussionen vid London School of Economics från i somras (14/7) under rubriken ”Against the System: anger, belonging and the crisis of liberalism”. Tvärtom, påståenden och antaganden är bara alltför välbekanta.

Samtliga deltagare är i sina anföranden övertygade om att ”nyliberalismen” helt dominerar/dominerat världen/landet/de politiska partierna/tänkandet, men ingen av de deltagande är själv nyliberal. De finner därtill sådana tankar moraliskt och politiskt motbjudande, samt enkelt genomskådade och akademiskt motbevisade. Denna uppfattning framför de med självklarhet och utan att vänta sig större mothugg. Samtidigt beskriver sig var och en som oerhört konträr när de presenterar denna analys.

Omslag: Harvard University Press

Detta med delad gemensam förförståelse är ett intressant fenomen, alltså de värden och premisser om hur världen ser ut som avsändaren anser sig ha gemensam med den publik som adresseras. I den kanadensiske historikern Quinn Slobodians uppmärksammade och intressanta bok från 2018 Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press) görs lite i förbigående ett talande antagande. Bakgrunden är att Friedrich Hayek och andra medlemmar av det marknadsliberala diskussionsforumet Mont Pelerin Society (MPS) under efterkrigstiden argumenterade för rätten att flytta pengar och tillgångar över nationsgränser som en viktig mänsklig rättighet.

Slobodian menar att Hayek överdriver när han kritiserar kapitalkontroller som steg mot totalitarism. Redan det är anmärkningsvärt historielöst av historikern. Just kapitalkontroller bidrog på 1930-talet till att låsa in förföljda i sina respektive nationalstater. Avlövningen av rättigheter i Nazityskland började med ekonomiska rättigheter – näringsförbud, yrkesförbud och konfiskation av egendom från den som lämnade landet. När Hayek på 1940-talet beskrev sådana kontroller i fördömande ordalag var det ingen abstrakt seminarieövning, utan kritik av ett konkret brott utfört alldeles nyligen på den kontinent han själv tvingats lämna.

Verkligt talande är dock att Slobodian därefter vänder sig till läsare som med självklarhet antas anse att det är ”en akt av cynism” att förespråka människors rätt att ta sin egendom över en nationsgräns, vilket han därefter mildrar med förklaringen att det åtminstone är ”konsekvent” ur det nyliberala perspektiv han granskar. Med andra ord: Ingen som förmodas läsa denna bok, utgiven på ett av världens största akademiska förlag, antas vara sympatiskt inställd till liberala tankar om ekonomisk frihet. Att Slobodian själv inte omfattar sådana tankar är också uppenbart för den som läser boken, men hans läsarskara förmodas att döma av utvikningen vara ännu mer kritiska.

Friedrich Hayek.

Det ska sägas med en gång att Globalists är välartikulerat angelägen också för den som är liberal. Tänkare som många av oss mött som förgrundsfigurer för den liberalism som likt fågel Fenix reser sig nyfödd och fri under efterkrigstiden, får här en historia och ett sammanhang. Slobodian belyser hur dessa mellankrigstidens intellektuella från Genève gör ett konkret avtryck på hur EU och så småningom Världshandelsorganisationen (WTO) höjer lagstiftning över nationsnivån, och kräver tolkningsföreträde över nationell lagstiftning. Det går att ifrågasätta hur stort detta inflytande varit – utfallet av både EU:s och WTO:s lagar och regeltillämpning har i praktiken varit långt mer styrt av stater och särintressen än av liberala principer – men att själva angreppssättet hämtat inspiration från Hayek är en välunderbyggd och intressant tes.

Forskningsfältet kring ”nyliberalismen” bygger i stor utsträckning på dessa gamla akademiska fantomsmärtor

Antagandet att de flesta läsare inte delar Hayeks liberala värderingar är förmodligen också korrekt. Det akademiska fält som uppstått kring att studera ”nyliberalismen” präglas med påfallande självklarhet av en antiliberal förförståelse.

I andra verk är antiliberalismen långt mindre subtilt formulerad. Förra året kom den australiensiska filosofen Jessica Whyte med boken The Morals of the Market – Human rights and the rise of neoliberalism (Verso). Den ”avslöjar” att nyliberaler inte alls bara bryr sig om ekonomi utan också en bredare palett av negativa mänskliga rättigheter som skyddar individers frihet också mot staten och majoritetsbeslut. Att detta år 2019 kan säljas in som ett avslöjande visar hur väsensfrämmande själva de liberala studieobjekten är för denna akademiska disciplin. Det har liberaler annars försökt berätta i decennier – ja, århundraden om man så vill.

Jessica Whyte beskriver i sin bok till och med socialdemokratiska anhängare av en tredje väg, mellan öststatskommunism och anglosaxisk marknadsliberalism, som medlöpare till den ”nyliberalism” hon med självklarhet fördömer. Detta eftersom också sådana aktörer inom diverse människorättsorganisationer uppmärksammat negativa rättigheter som skyddar individer mot staten.

Akademiska fantomsmärtor

Bakgrunden till dessa politiska ställningstaganden framgår tydligt i både Slobodians och Whytes böcker. I korthet var 1970-talet mänsklighetens bästa tid. Det var då världens fattiga länder i FN drev igenom dokument om en ny ekonomisk världsordning (NIEO) som skulle bygga på en nationell suveränitet som stod över både människors individuella rättigheter och hade i uppdrag att ”skydda” ekonomin mot handel och globala marknader.

Denna agenda stöddes av akademiker i väst. Exempelvis utvecklingsekonomerna som menade att dyrare egenproduktion via så kallad importsubstitution var vägen till industrialisering och välstånd, vilket bland annat Indien och Brasilien länge försökte utan framgång. Även andra fält som ifrågasatte marknader och den liberala demokratins gränser för statens maktutövning räknas som allierade: som teoretikerna i Romklubben enligt vars kalkyler både naturresurser och tillväxt sedan länge borde ha tagit slut eller de som varnade för ”överbefolkning” och efterlyste diktatoriska steriliseringsprogram. Whyte inkluderar även marxister av alla schatteringar, inklusive militanta och revolutionära.

Precis när denna akademiskt dominerade koalition skulle göra om världen helt efter denna ideologiska karta kom ”nyliberalerna” och förstörde alltihop – med teorier om och exempel på att länder blir rika genom äganderätt, handel och export av sådant som efterfrågades på världsmarknaden.

Omslag: Verso

Forskningsfältet kring ”nyliberalismen” bygger i stor utsträckning på dessa gamla akademiska fantomsmärtor. När nya och delvis liberalt influerade ekonomiska teorier intog de internationella institutionerna från 1980-talet, blev inte bara de gamla teorierna utan också dess akademiska företrädare överflödiga. De behövdes inte längre i policyutvecklingen och kunde därför på heltid ägna sig åt akademin. Det har några decennier senare fött ett eget forskningsfält, så marinerat i bitter revanschism att den helt öppet redovisas som en självklar utgångspunkt.

Nostalgin över en stulen värld och en ilsken revanschism är bara några beröringspunkter mellan denna akademiska vänster och samtida högerpopulism. De har en gemensam fiende i liberalismen och framför allt dess globala uttryck i form av fri rörlighet och insisterande på universella, individuella rättigheter som kan hävdas mot staten. Faktum är att båda dessa politiska rörelser tar sitt avstamp i nationens och politikens överhöghet, låt vara av olika skäl och med olika mål.

Till och med språkbruket märkbart likartat. En av de mest demagogiska attackerna på liberalismen från detta akademiska fält är den amerikanska historikern Nancy MacLeans bok från 2017, Democracy in chains – The deep history of the radical right’s stealth plan for America (Penguin Books). Boken handlar om public choice-teroetikern och ekonomipristagaren James Buchanan, som på extremt lösa grunder anklagas för att vara rasist och vilja återskapa ett segregerat samhälle. I detta syfte associeras Buchanan med slaveriförespråkaren John C Calhoun, som Buchanan själv förvisso aldrig verkar ha läst. MacLean excellerar i ohederliga referat där hon tillskriver personer uppfattningar som ofta är rakt motsatta de som artikulerats – som när David Boaz från tankesmedjan Cato Institute kritiserat handelshinder som gynnar välbärgade särintressen, och därför tillskrivs uppfattningen att vanligt folk är parasiter på de rikaste.

James Buchanan. Foto: Atlas Network (CC BY-SA 3.0).

Men det intressanta här är en annan del av MacLeans retorik. Liberaler beskrivs nämligen som femtekolonnare, alltså förrädare. Våra tankar beskrivs som någonting främmande som trängt sig in. Var? I nationen. I nationalstaten. Liberalernas universalism är liksom dess insisterande på individuella rättigheter ett intrång i nationalstatens självbestämmande – en kedjad demokrati – och därmed en attack på tanken om politikens överhöghet och statens rätt att i detalj utforma samhället och styra ekonomin. Individuell frihet är i detta ljus ett övergrepp på nationens självbestämmande.

Alla är förstås rasister

Den här sortens övertoner och medvetna eller omedvetna förvanskningar är inte bara ett problem i sig. De skapar och underhåller en polarisering i den akademi som ska fungera som en mötesplats för idéer och perspektiv. Med femtekolonnare ute efter att förstöra nationen går det förstås inte att ha en dialog. Så har Nancy MacLean också vägrat att svara i sak på någon av de många felaktigheter som påpekats i hennes bok. Av invändningarna bygger hon istället en berättelse om att hon och i förlängningen akademin är utsatt för en samordnad attack. Så bygger man ekokammare och polariserar diskussionen.

Omslag: Penguin Books

Jessica Whyte ägnar sig i sin bok till stor del åt liknande falska associationer. Som när hon slänger in juristen James Lorimer i ett led mellan Adam Smith och Friedrich Hayek, som om alla tillhörde samma liberala tanketradition. En akademisk artikel från 2016 beskriver tvärtom i stort sett alla jurister vid 1800-talets slut som liberaler, utom just Lorimer: ”Lorimer was no liberal. He was a conservative. He was also an elitist and a racist.”

Alla anklagelser är dock inte fantasier, det ska sägas. En fördel med kritisk granskning från ideologiska motståndare är att ofördelaktiga sidor av också aktade tänkare grävs upp. I Whytes bok återges Hayeks överslätande inställning till inte bara den chilenska diktaturen under Pinochet, utan att han i liknande syften kontaktat Portugals diktator Oliveira Zalazar och Indonesiens Suharto. Hayek var tydlig med att han inte sympatiserade med vare sig diktaturen eller dess åsidosättande av fri- och rättigheter, men menade i sina mörkaste stunder att det kunde vara en tillfällig lösning under en övergångsperiod.

Än värre var Wilhelm Röpkes försvar av Sydafrikas apartheid – ett skandalöst och av de flesta liberaler kritiserat ställningstagande av den tidigare antiimperialisten och kosmopoliten, som dessutom byggde på grova och felaktiga stereotyper om Sydafrikas svarta befolkning. Quinn Slobodian påpekar att biografier och minnestexter taktfullt undvikit att nämna detta.

Gemensamt för dessa ställningstaganden är pessimismen. Hayeks och Röpkes försvar var uppenbart ett famlande efter lösningar som de fann ”minst dåliga” i en tid då de upplevde sina idéer som hotade. Detta inte sagt som försvar. Snarare som en varning för att det är i utsatta tider man som bäst behöver sina principer för att inte hamna fruktansvärt fel.

Generande grund analys

Att konstatera att den akademiska forskningen kring ”nyliberalism” bedrivs utifrån en uttalad och förvånansvärt specifik vänsteragenda är således inte att döma ut den. Sådant ska man vara försiktig med. Som Quinn Slobodian visar kan man också utifrån sådana premisser bedriva gedigen grundforskning och presentera tänkvärda resultat. Samtidigt är det förstås ett problem eftersom undermålig forskning byggd på rena förvanskningar tycks duga lika bra, bara de politiska slutsatserna är de rätta.

Marknadsliberala intellektuella som försvarar en sådan ordning framställs som cyniska sadister.

En fördel med en så öppet redovisad och likartad ideologisk agenda är dessutom att dess grundläggande antaganden kan tillbakavisas. Marknader beskrivs exempelvis återkommande i dessa böcker som något slags centralplanerat system för att jävlas med människor. Detta görs genom ett generande enkelt grepp: Allt som krävs är att ignorera att människor faktiskt kan välja att tacka nej till rådande priser och marknadsförslag för att välja något annat och bättre, trots att detta sker naturligt hela tiden. Det är inte heller unikt för ekonomins frihet, utan liknar den frihet vi har och som fler är liberaler brukar värna på andra områden.

Låt mig till skillnad från Slobodian och Whyte vara konkret. Skrivmaskinstillverkaren Facit tillverkade utmärkta skrivmaskiner. När hemdatorer blev tillräckligt billiga och avancerade blev de ett bättre alternativ. Människor valde att köpa datorer för sina pengar i stället för skrivmaskiner. Denna del i ledet är av någon anledning alltid bortsuddad i vänsterakademikernas narrativ. I deras versioner kommer den grymma marknaden och lägger ner en fabrik med sorgliga konsekvenser för de anställda, en bygd och dess fotbollslag (att det var samma marknad genom människors val att köpa räkne- och skrivmaskiner som byggde upp företaget ignoreras också).

Marknadsliberala intellektuella som försvarar en sådan ordning framställs som cyniska sadister. Ja, som aktörerna som önskar och ursäktar andras olycka för att de inte anpassat sig efter en ondsint och obegriplig kraft som nästa gång kan drabba någon annan. Allt genom att hoppa över den lilla detaljen att hela processen drivs av att människor kunnat välja något annat som de ansett bättre, det som redan ekonomen Joseph Schumpeter beskrev i termer av kreativ förstörelse.

Genom att ignorera marknaders decentraliserade och frivilliga natur kan vänsterakademikerna också framställa marknaden som ett slags unisont fördelningssystem vars funktion är att sortera människor och dela ut belöningar (och straff). Detta görs exempelvis i Nina Björks nya bok Om man älskar frihet (Wahlström & Widstrand, 2020). Ofta tillskrivs marknadsvänner därför en önskan att vilja ha en ”hierarkisk samhällsordning” – som om det var utfallet vid en viss tidpunkt snarare än dynamiken och frivilligheten för de medverkande individerna i en process för ständiga små och stora förbättringar av den mänskliga tillvaron som var poängen med marknadsekonomins fria konkurrens. Detta jämförs sedan med akademikernas egen vision om något annat unisont fördelningssystem, som de tänker att staten ska utforma centralt utifrån deras eller andras genomtänkta rättviseprinciper eller för att maximera något annat socialt önskvärt mål.

Är det ett argument mot friheten att människor stundtals utan egen förskyllan kommer att råka illa ut? Det är lätt att önska en värld där sådant inte händer. Men vad betyder det? Vi vet att många äktenskap går i kras, vilket ofta är tragiskt och inte nödvändigtvis är någons fel. Betyder det att det är cynism att tillåta vuxna människor att efter fri vilja gifta sig med vem de vill, eller bryta upp från en relation eller ett äktenskap?

Notera likheterna. Också i mänskliga relationer tillåter vi val och uppgörelser enligt regler om ömsesidig frivillighet. Det gör vi väl medvetna om att resultatet inte blir lika bra för alla (att det alltså är ojämlikt), att mångas valmöjligheter i praktiken är begränsade (att det alltså inte går att ”fritt” uppnå önskat resultat, utan det hänger på andras fria samtycke) och att det för några kommer att sluta i olycka. Här tror så gott som alla på frihetens ”disciplinerande inverkan”, om nu någon skulle vilja beskriva kraven på den andra partens samtycke i sådana termer. För det är vad det handlar om.

Få tror att det vore bättre om någon klok expert planerade alla parrelationer med syftet att maximera någon social parameter (om exempelvis amerikaner gifte sig över klassgränser i samma utsträckning som på 1950-talet så skulle en femtedel av dagens inkomstskillnader försvinna).

Ännu färre tror att en sådan beslutsordning vore en garanti mot oförskylld olycka. Ändå låter så många sig luras när samma resonemang förs om ekonomiska beslut. Så många att det gått att bygga en hel akademisk disciplin kring detta enkla misstag.

Mattias Svensson är återkommande skribent på Smedjan. Läs fler av hans essäer.