Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Mänskligheten är underskattad

Två nya böcker ger välbehövligt och underbyggt hopp om mänskligheten. Vi är högst kapabla till samarbete, generositet och vänlighet, konstaterar Mattias Svensson, som läst Rutger Bregman Humankind. Och är du skeptisk till det budskapet är det ytterligare bekräftelse på Hugo Merciers tes i Not Born Yesterday, att vi knappast är några lättledda flockvarelser.

Bättre som fiktion än verklighetsskildring. Bild: Flugornas herre, 1963.

Jag har alltid varit förtjust i frihetligt marxistiska Spikeds gamla slogan ”mänskligheten är underskattad”. På senare år har det varit en allt mindre opportun inställning. Från akademiskt håll har det frossats i studier som sagts påvisa vår systematiska irrationalitet och hur vi därför måste knuffas till rätt leverne och kloka beslut av välmenande teknokrater. Politiken har samtidigt präglats av en tuffhetsposerande ”realism” med misstro mot främlingar, handel och internationellt samarbete som sitt signum. Till det en fördomsfri användning av statens makt för att gynna den egna gruppens kortsiktiga intressen, det är ju ändå så alla människor är innerst inne.

Bild: Omslag

Ja, det har vi ju lärt oss genom böcker som William Goldings Flugornas herre (som jag med tanke på hur ofta den refererats i debatten stundtals misstänkt är den enda roman kristdemokrater har läst): att under den tunna fernissa av civilisation som håller oss i schack, vilar vår sanna natur som kortsiktiga och egocentrerade instinktsvarelser, redo att ha ihjäl varandra och förstöra våra långsiktiga livsbetingelser.

Allt detta är fel, menar nu den nederländske historikern och skribenten Rutger Bregman i sin bok som på engelska fått titeln Humankind – A hopeful history (Bloomsbury, 2020). Den inleds med en fantastisk berättelse om sex unga pojkar från Tonga som led skeppsbrott 1965 och kunde undsättas först femton månader senare. De hade tvärtemot fiktionen samarbetat och med tiden ordnat boende, odlat marken och ägnat sig åt träning och rekreation. En av pojkarna hade brutit benet, men det hade kamraterna spjälat, och jobbat åt honom medan det läkte. Vid konflikter såg de till att gå åt varsitt håll på ön och ses senare när de kunde be varandra om ursäkt.

Myter punkteras

Bregman bjuder därefter på en exposé av punkterade myter, forskningsreferat och journalistiska nedslag. Bland annat menar han att Påskön inte alls fallit offer för en ekologisk katastrof efter att invånarna huggit ner alla träd på ön, en uppgift som legat till grund för inflytelserika berättelser om människans kortsiktiga destruktivitet. Visst försvann träden, men det hade sannolikt med en råttinvasion att göra, och människorna levde förmodligen bättre därefter rent materiellt. Försvagades gjorde de först med slaveri och farsoter.

Rutger Bregman. Foto: Marla Aufmuth / TED (CC BY-NC 2.0)

Jägare och samlare var fredligare än sitt rykte, de levde i lösliga flockar och hann träffa hundratals personer under sitt liv. Våldet kom sannolikt med bofastheten och skapandet av makthierarkier. Och tvärtemot det som var tidens visdom och anledningen till andra världskrigets terrorbombning av civilbefolkningen gick det inte att på detta sätt skapa panik och kaos, tvärtom samarbetar folk generellt sett bättre än någonsin vid allvarliga kriser.

Det ligger rentav i vår natur, visar Bregman med några jämförelser mellan oss och apor eller neandertalare. Vi utmärker oss inte genom vare sig styrka eller överlägset arbetsminne, men däremot genom vår sociala intelligens. Man kan också se på andra arter att om man avlar efter tillgivenhet och snällhet får man mer begåvade, lekfulla och feminina versioner av arten. Detta är styrkan som rent evolutionärt gynnat människan.

Bregman hittar även konträra exempel under sina reportageresor. En chef för ett växande holländskt sjukvårdsföretag Buurtzorg, som inte tror på ledarskap utan på att ge de anställda eget ansvar. Pedagoger som tror att barn utvecklas av att få klättra och leka bland ruiner och skrot snarare än på riskfritt utprovade parkleksaker. Norsk kriminalvård, som gått mycket långt i att låta fångarna arbeta och ansvara för sin tillvaro, inklusive att sätta sågar i dömda mördares händer, och med detta arbetssätt lyckats minska återfallsfrekvensen till internationellt låga siffror.

Tillrättalagda skrönor

Tyvärr måste det sägas att författaren ofta står i vägen för bokens intressanta teser. Hans bok är entusiastiskt berättad, men över fyrahundra sidor lär man sig formeln. På område efter område har Bregman lyckats hitta precis den sanningssägare som avslöjat varför alla andra har fel. Och täcker man så många områden – från arkeologi till ekonomi via biologi, sociologi och mycket annat – kommer man slutligen till något som läsaren kan tillräckligt om för att inse att det som berättas är en tillrättalagd skröna.

För mig blir det ekonomen Elinor Ostrom och hennes forskning om att allmänningar under vissa villkor kan fungera väl och inte sluta med ”allmänningarnas tragedi”, exempelvis där det finns traditioner och normer kring förvaltandet och en grupp brukare som känner och har möjlighet att kontrollera varandra. Ett mycket värdefullt bidrag till förståelsen av samhällen och välförtjänt belönad med Nobelpriset i ekonomi. (Och innan alla vänstersinnade vänner av ordning kastar sig över tangentborden med invändningen att ekonomipriset inte är ett riktigt Nobelpris så skriver jag det delvis för att Bregman gör det. När slutsatsen passar går det tydligen bra.)

Bregman gör helt rätt i att lyfta fram Ostroms forskning för att visa att allmänningar och gemensamt ägande i exempelvis kooperativ form definitivt har sin plats i ett fritt samhälle och där det passar. Men Ostrom lyfte aldrig fram sådan förvaltning som substitut för, utan som komplement till, marknader och privat ägande, och hennes forskning visar på intet sätt att det senare eller ekonomisk forskning i allmänhet har fel. Den av Bregman tillskrivna rollen som ensam sanningssägare är en försåtlig och onödig förvanskning.

Bregman förivrar sig ofta och drar iväg i tangentens riktning. Som när han blir lyrisk över jägarnas och samlarnas idylliska tillvaro och får det att låta som ett förlorat paradis där folk levde i harmoni och var påfallande friska. Han tycks aldrig riktigt ha funderat över att de där friska praktexemplaren var de enda som överlevde. De flockvarelser han höjer till skyarna skulle dessutom aldrig tillåta de obekväma fritänkare som krävs för att utveckla något nytt och bättre. Det finns en anledning till att Daron Acemoglu och James Robinson i sin senaste bok The Narrow Corridor (Penguin Press, 2019) beskriver sådana stammars styre som ”a cage of norms”, en bur av normer, som i stor utsträckning håller sin befolkning inlåsta och oförlösta som kreativa varelser.

Ibland skarvar Bregman skamlöst av ideologiska skäl – som när han slår fast att historiker ser den amerikanska konstitutionen som en motvikt mot demokratisträvanden, och noten som ska belägga detta går till ett citat av den vänsterpräglade lingvisten Noam Chomsky.

Ideologin ja. Bregman är kommunist, men på ett direkt barnsligt vis. Han skriver i förbigående att han inte kan förstå varför folk är så besatta av mördandet av omkring 100 miljoner människor i kommunistiska diktaturer, och går sedan raskt över till att definiera hjälp inom familjen och mellan vänner i icke-kommersiella transaktioner som ”kommunism”. Han tycks förvisso landa i en rätt pluralistisk syn på samhället som rymmande också marknader och företag, så att exempelvis den där familjen kan ägna sig åt fortsatt ”vardagskommunistisk” generositet i sitt hus som de äger eller hyr så att de kan exkludera andra och vara ifred att dela mat och kläder de köpt på marknaden för pengar de tjänat genom arbete på samma marknad (eller som företagare eller kapitalägare). Men utan ägande och marknader blir det inte mycket att dela. Som Margaret Thatcher en gång konstaterade hade ingen kommit ihåg den barmhärtige samariten om han bara varit barmhärtig, han hade också pengar att dela med sig av.

Lika fel är förstås att låta någon som Donald Trump och hans syn på affärsuppgörelser som win-lose representera synen på marknader. Uppfattningen om affärslivet som något slags krig där din vinst är en annans förlust är sorgligt spridd, inte minst på vänsterkanten, men få som kan någonting om marknader och hur de faktiskt fungerar delar den. Människor har tvärtom på denna marknad ett av de vidaste fälten för skapande, rörlighet och samarbete, som vi är skapta för. Företagen där människor kan verka är med Ronald Coases term ”öar av planekonomi”, där andra relationer än de omedelbart marknadsmässiga får göra sig gällande. Om en arbetsplats inte passar kan man gå till nästa, och i branscher med snabb utveckling samarbetar och stimulerar man varandra. Marknader är också ett sätt att bryta normburen. Någon kan starta en helt egen väg och se vilka som hellre vill följa den, som den holländske sjukvårdsentreprenören som inte tror på ledarskap och management.

Kritiskt förhållningssätt

Humankind är även med dessa reservationer oerhört läsvärd och intellektuellt stimulerande, bara man inte läser den okritiskt och sväljer den hel.

Även om jag misstänker att många recensenter med vänstersympatier kommer att göra det när Humankind ges ut på svenska i höst, så är jag vid gott mod om att de flesta förmår att förhålla sig rimligt kritiska. Att vi människor har denna förmåga, att vi är ”öppensinnigt vaksamma” är nämligen budskapet i kognitionsforskaren Hugo Merciers Not Born Yesterday – the science of who we trust and what we believe (Princeton University Press, 2020).

Pedagogiskt argumenterar Mercier för en evolutionär modell som går emot föreställningen att vi är godtrogna gentemot budskap och lättledda i massor. Återigen blandas intressanta exempel med forskningsreferat, som exempelvis visar att propaganda och masskommunikation snarare uppstår för att rättfärdiga vad folk redan tycker än fungerar för att övertyga folk. Övertygas gör vi tvärtom av kommunikation där avsändaren visar att de förstått våra intressen och våra behov, samt även av goda argument. Mercier visar också att massor sällan är så lättledda som det ofta hävdas, utan medger individuella beteenden, de som påverkar varandra är ofta kamratkretsar. Våldet från demonstranter är i de flesta fall uppblåst och överdrivet utifrån narrativ som helt enkelt antagit en unisont agerande massa, trots att det sällan kan backas upp av studier eller resultat.

Bild: Omslag

Mycket av dumheter vi ändå sväljer bildar en passiv kunskap som inte har någon större betydelse för hur vi lever. Bisarra skapelsemyter till exempel. Eller konspirationsteorier. Med underhållande exempel argumenterar Mercier för att de som sprider sådana inte nödvändigtvis tror på dem. De som hävdar att jorden är platt skulle på riktigt bli förvånade om de åkte in i en vägg där jorden tar slut. Sådana teorier och andra extrema uppfattningar sprids ofta mer för att demonstrera tillhörighet till en grupp, än att man faktiskt lever som om det vore sant.

Ondska och dumhet

Så hur förklarar de här författarna då mörkret, ondskan och dumheten? Fascinerande och besvärande nog genom samma dygder som de hyllar. Bregman visar i ett kapitel om de tyska nazisterna att det som fick dem att kämpa hårdare än andra länders soldater inte var nazismens ideologi eller andra felaktiga föreställningar, utan ett välutvecklat och medvetet uppmuntrat kamratskap. Nazisterna slogs för sina vänner i samma förband, och det var dessa personliga band som fick dem att begå grymheter utöver det mesta. Några trodde förvisso på ideologin eller förespeglade en sådan tro för att visa kamratskap med de som gjorde det.

Solidaritet gör dygd av att sätta gruppens väl över den moraliska halten i ens kamraters gärningar. Så öppnas dörren för fasansfull och oreserverad ondska, eftersom de agerande är övertygade om att de handlar gott och rättfärdigt. Denna risk för missbruk av vår viktigaste mänskliga förmåga, den till samarbete, gör individualismen och det egna tänkande omdömet oumbärligt. Om någon säger ifrån och går emot, kan andra följa efter.

Detta är även förenligt med Merciers teorier. Hos honom finns dock en kompletterande och minst lika blodkylande aspekt. Propaganda driver inte människor till illdåd. Baksidan är att propagandan däremot tjänar som ursäkt för något som folk faktiskt önskar göra. Ibland väcks lusten hos tillräckligt många att tänka i termer av att om det gått mig emot så måste det vara någon annans fel. Från häxbål till pogromer och Förintelsen är en anledning till människors medverkan att de velat eller inte haft något emot detta. När hatet finns växer propagandan och de politiska budskapen lätt, och samvarierar därför med mordisk handling – inte som orsak, utan som ursäkt och rationalisering.

Alan Mercier står som resten av oss besvärande svarslös inför hur man då får människor att inte vilja begå grymheter mot andra. Att i sak tillbakavisa empirin i deras budskap har föga betydelse. De är inte orsaken, utan ursäkten. Extrema budskap är dessutom ofta en signal om grupptillhörighet. Invändningar från andra grupper, särskilt aggressiva sådana, blir då en signal om förstärkt tillhörighet till den egna gruppen. Av samma skäl blir ett avslöjande eller en spekulation om de onda motiven ett rent personangrepp som knappast övertygar personen om att man som avsändare vill dem väl. Det som möjligen kan bryta isen är vänlig saklighet, något som kommunicerar både gemensamma intressen och en vilja att lyssna och förstå.

Några garantier finns inte. Så rymmer människans historia både ondska och goda gärningar, förstörelse och skapande. Ingen av böckerna är någon naiv övning i okritiskt godhetspredikande, även om Bregmans har sådana drag. De är uppmaningar att just tänka, samt att vara snäll och initialt samarbetsvillig. För det sista har Mercier ett tankeväckande argument. Genom att lita på människor lär vi oss både om de personerna är pålitliga, och generella signaler för att läsa andras pålitlighet. Samarbete och tillit är något vi tränar och det kan bara ske genom att vi generellt sett bejakar det. Den som däremot aldrig litar på andra kommer aldrig att lära sig läsa andra människor och förblir okunnig.

Läs fler texter av Mattias Svensson