Är det obildningen eller direktörerna som är problemet?
Först ansågs det vara ett problem att svenska näringslivstoppar läste för lite. När det sedan visade sig att de i själva verket läste mer än genomsnittet ansågs det vara ett tecken på ett orättvist klassamhälle. Kanske är det så att de som stör sig på både bildade och obildade direktörer stör sig mer på direktörer än på något annat.
En ofta återberättad anekdot är den om att franska direktörer undviker att äta lunch med svenska dito, eftersom de anser dessa vara för obildade och därför tråkiga att konversera med. Anekdoten härrör från en krönika av musikjournalisten Jan Gradvall 2011, som i sin tur citerade musikern Thomas Andersson Wij, vilken påstods ha citerat ”en bankchef i Paris han just ätit lunch med”. Enligt denne drar man i Paris finansvärld lott om vem som ska få träffa svenska bankirer. ”Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion”.
Trots denna viskleksartade anekdotiska bevisföring har anekdoten kommit att tas till intäkt för det svenska näringslivets skriande obildning. Något behov av att kontrollera om anekdoten ger en sann bild av verkligheten eller inte har knappast funnits. Många har nämligen kunnat använda sig av den för att få sina egna fördomar bekräftade. Från ett vänsterperspektiv har den naturligtvis passat som hand i handske för att illustrera kapitalismens råhet och hur vi styrs av obildade sällar utan intresse för bildning och kultur.
Anekdoten hade med andra ord någonting för alla och det fanns ingen anledning att kolla en bra story.
Från ett folkpartistiskt, bildningsaristokratiskt perspektiv passade anekdoten väl för att stärka bilden av den oborstade bolagshögern och förbättra den egna självkänslan som stukats av vikande väljarstöd. Ur ett janteperspektiv var anekdoten perfekt för att visa att de ekonomiskt framgångsrika betalat ett högt pris för sin rikedom i form av själslig tomhet och från den typiskt svenska, självutplånande synpunkten fungerade den utmärkt för att visa att Sverige är ett land där inte ens eliterna kan mäta sig med andra länders. Anekdoten hade med andra ord någonting för alla och det fanns ingen anledning att kolla en bra story.
Huruvida franska direktörer verkligen drar lott om att slippa träffa svenska motsvarigheter vet vi fortfarande inte. Däremot har Handelshögskolan i Stockholm tillsammans med Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg låtit analysföretaget Novus undersöka hur det verkligen står till med de svenska direktörernas bildning och kulturintresse. Resultatet är upplyftande, för den som anser att bildning och kultur är viktiga och inte är anfäktad av ovanstående partiskhet.
Enkäten omfattade svenska vd:ar och vice vd:ar på börsbolag som är noterade på OMX och First Norths börslistor. Det visade sig att 93 procent av de tillfrågade anser att de är bildade och 58 procent svarade att de hade läst en bok under gårdagen. 73 procent anser att bildning är viktig vid rekrytering. 87 procent läser för sina barn minst en gång i veckan och 62 procent läser för barnen varje kväll.
Resultatet föll emellertid inte alla på läppen. Om det tidigare ansetts vara ett problem att de svenska direktörerna var för obildade var det nu plötsligt ett problem att de läste för mycket. I Dagens Nyheter ondgjorde sig kulturskribenten Rebecka Kärde:
Om bolagschefer läser mer än genomsnittet, vilket höginkomsttagare tenderar att göra, betyder det ju bara att ekonomiskt och kulturellt kapital koncentreras till samma personer. Att de sociala skillnaderna i Sverige alltmer liknar de i brutala klassamhällen som Frankrike och Storbritannien, där överklassen både driver företag och köper konst.
Damned if you do, damned if you don’t, således. Är du direktör är du antingen för bildad eller för obildad. Läser du för lite är du en representant för en teknokratisk överhet som manifesterar kapitalismens rationalistiska människosyn, läser du i stället mycket är du en folkföraktande bildningsaristokrat som använder din beläsenhet som klassmarkör för att skapa avstånd till populasen.
I Svenska Dagbladet problematiserade den tidigare Timbrokollegan Lydia Wålsten undersökningen och menade att det inte självklart är någonting positivt att företagsledare lägger mycket tid på läsning av skönlitteratur. Allt har en alternativkostnad, menade Wålsten, och kanske finns det annat som direktörerna kunde lägga sin tid på som skulle vara mer positivt för såväl direktörerna som deras företag:
För att boken ska vara den mest givande fritidsaktiviteten för en företagsledare måste den ge mer tillbaka än träning, ett fungerade äktenskap, tid med barnen eller att resa och möta andra kulturer och människor av kött och blod.
Att reducera bildning till läsning och läsning till en fritidsaktivitet är dock att göra det enkelt för sig. Bildning är ett förhållningssätt till samhället, kulturen och historien som bottnar i den humanistiska människosynen. Bildning och bildningsförakt, i form av en instrumentell kunskapssyn, är två ideal som stått mot varandra under hela den moderna epoken. Mot det humanistiska bildningsidealet har stått tänkare som Jean-Jacques Rousseau med idéer om hur kunskap och bildning korrumperar, och teknokratiska utilitarister som menat att kunskap endast har ett värde om den kan motiveras med nyttoargument.
Det var en borgerlighet som värderade kunskap för dess egen skull, och som förespråkade en individualism där den enskilde formades genom att förstå de sammanhang i vilka hon ingick.
Ekonomen och historikern Deirdre McCloskey har utförligt beskrivit betydelsen av den humanistiska individualismen och dess samhällssyn i sitt mastodontverk om borgerlighetens dygder, Bourgeois Virtues. I Sverige stod det humanistiska bildningsidealet starkt kring förra sekelskiftet, vilket också i många avseenden är att betrakta som såväl den politiska som ekonomiska borgerlighetens guldålder. Det var en borgerlighet som värderade kunskap för dess egen skull, och som förespråkade en individualism där den enskilde formades genom att förstå de sammanhang i vilka hon ingick. Nyckeln till denna förståelse fanns i historien och kulturen.
För denna humanistiskt orienterade borgerlighet var det självklart att använda överskottet från näringsverksamheten till samhällsnyttiga verksamheter som kultur. I de städer som hade ett blomstrande näringsliv kring förra sekelskiftet märks alltjämt spåren av denna kultur- och samhällssyn i form av offentliga konstverk, kulturinstitutioner och stiftelser donerade och uppkallade efter framgångsrika företagare och handelsmän: i Göteborg, Gävle, Sundsvall och många andra svenska städer.
Under 1900-talet skulle bildningsidealet successivt förlora mark till ett mer teknokratiskt och nyttoorienterat synsätt. Först inom arbetarrörelsen som övergav sitt tidigare bildningsvumrande för den sociala ingenjörskonsten i takt med att den började smälta samman med statsapparaten och dess institutioner, sedan inom näringslivet som efter hand tycks ha börjat betrakta frågor om bildning och kultur som i huvudsak angelägenheter för den expanderande offentliga sektorn.
Huruvida det humanistiska bildningsidealet är på väg tillbaka inom det svenska näringslivet är svårt att bedöma utifrån Novusundersökningen. De som hoppats på att resultatet speglade en renässans för den humanistiska bildningen blev nog nedslagen när de några dagar senare kunde ta del av den enkät som Veckans Affärer gjort om vilka böcker svenska börs-vd:ar läser just nu. På topp tio-listan tronade storheter som Malena Ernman, Alex Schulman och Camilla Läckberg. Det vill säga ungefär samma böcker som folk i allmänhet läser.
Dragkampen mellan bildning och bildningsförakt fortsätter uppenbarligen, så som den gjort sedan bildning blev ett begrepp.