Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Akademisk utbildning i onödan

Högskolepoäng och kompetens är inte samma sak. Inom många yrken – till exempel förskollärare – krävs akademisk examen utan att det egentligen behövs för att utföra jobbet. Resultatet blir ett underförstått underkännande av dem som fattat det högst rimliga beslutet att sätta punkt efter gymnasiet.

”Tusentals barn har ingen förskollärare”, stod det nyligen i Aftonbladet. Det låter som om tusentals dagisbarn inte har någon som tar hand om dem, men av allt att döma är de i trygga händer. Det förmenta problemet är att de som tar hand om dem inte har en förskollärarexamen.

Bra barnskötare har funnits sedan långt innan det fanns ett högskoleväsende, men i dag behöver man en 3,5-årig högskoleutbildning för att kunna titulera sig förskollärare och betraktas som en värdig omhändertagare av småbarn. Vem som helst förstår att det krävs specifik kompetens för att ta hand om småbarnsgrupper. Man behöver en ängels tålamod, en ambassadörs diplomatiska talanger och en grundläggande förståelse för hur barn funkar. Men man behöver inte högskolepoäng i forskningsetik, vetenskapsmetod och läroplansteori.

Jag skulle till och med våga påstå att jag, om jag hade barn, skulle känna mig bekväm med att lämna dem på en förskola där personalen inte har 7,5 hp i ”Förskolans historia och plats i samhället”, 8,5 hp i ”Lek i förskolan – möten och meningsskapande”, eller ens 7,5 hp i ”Barns uppväxtvillkor och etiska möten i förskolan”. De är säkert intressanta kurser, men något är skevt i ett samhälle där det anses problematiskt att den som tar hand om treåringar inte har läst universitetskurser i ”lek i förskolan”.

Magdalena Karlsson, undervisningsråd på Skolverket, meddelar däremot Aftonbladet att läget för de drygt 7 800 barn som går på förskolor där inga anställda har tagit förskollärarexamen är ”väldigt allvarligt”.

– Kanske är det läge för kommunerna som har tillsynsansvar att se över hur de kan leva upp till kvalitetskraven, säger hon.

Kanske är det snarare läge att se över kvalitetskraven om kvaliteten anses kunna mätas i högskolepoäng.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta de examinerade förskollärarnas kompetens. Däremot finns det anledning att försvara dem som inte har läst vidare, men som antyds sakna nödvändiga kompetenser för att ta hand om barn. Kallar man det ett problem att förskollärare saknar akademisk examen är det underförstått att den som exempelvis tagit studenten från barn- och fritidsprogrammet i gymnasiet inte duger.

Blir man verkligen bättre på att ta hand om barn under 3,5 år vid universitetet än under 3,5 år i yrket?

I själva verket är det en sund inställning att vilja komma ut i arbetslivet efter studenten. Den akademiska världen lockar inte alla, och många yrken där akademisk examen i dag blivit normen kan man lära sig alldeles utmärkt genom att utöva yrket i stället. När jag söker på Platsbanken hittar jag annonser för jobb som rekryterare, säljare, IT-projektledare, butikschef och fritidslärare som endera kräver en akademisk utbildning eller skriver att det är starkt meriterande. Lär man sig verkligen mer om att driva av en butik genom att studera vid universitetet, än man gör av att arbeta i butik? Blir man verkligen bättre på att ta hand om barn – inklusive att förbereda dem för skolan genom olika pedagogiska insatser, om det nu ska vara förskolans uppgift – under 3,5 år vid universitetet än under 3,5 år i yrket?

I takt med att examen blir ett krav inom fler yrken, endera formellt eller informellt genom ett överskott av arbetssökande med akademisk utbildning, stigmatiseras de som fattar beslutet att sätta punkt för sina studier efter gymnasiet. I sin bok The Road to Somewhere (2017) skriver David Goodhart om den ökande klyftan mellan vad som svepande kan benämnas som ”etablissemanget”, ofta i form av den högutbildade och högavlönade övre medelklassen, och ”vanligt folk”. Universitetens expansion, menar Goodhart, förstärker den senare gruppens känsla av att ha blivit lämnad kvar bakom utvecklingen:

Det finns inget stigma knutet till att inte läsa vid universitetet när bara 15 eller 20 procent av ens åldersgrupp gör det, men det är en annan historia när 45 till 50 procent gör det. Vidare är det nästan omöjligt att bibehålla den yrkesförberedande utbildningens prestige med så höga nivåer av antagning till universitetet.

Den som har lagt tre och ett halvt år av sitt liv på en akademisk utbildning kommer förstås att vilja ha något i utbyte. Ofta handlar det om status. Problemet är att priset för deras status ofta betalas av dem som prioriterat arbetslivserfarenhet framför högskolepoäng.

Ju mer man låter sig imponeras av högre utbildning, framför allt där förnuftet säger att en sådan inte är nödvändig, desto mer vidgar man klyftan mellan de högutbildade och de andra. Yrkesstolthet ska inte vara knuten till examensbeviset, utan till ens kompetens.