Lovisa Lanryd: Arena Idé skyler rödgröna misslyckanden

Detta blir den sista texten jag skriver som välfärdsansvarig på Timbro. Därför är det kanske min viktigaste text. Ett sista försvar för det granskande arbete jag gjort av den nya politiken i Region Stockholm. 

I december förra året skrev jag en debattartikel i Svenska Dagbladet om psykiatrin i Stockholm. Lagom till artikelns ettårsfirande kommer nu rapporter om hur undermåliga de nya avtalen är. 

Samtidigt släpper den fackliga tankesmedjan Arena Idé en rapport med rubriken “Timbros vårdpolitiska väderkvarnar” med Don Quijote på framsidan som alltså ska föreställa mig (?). Förutom att jag känner mig extremt felkönad är det också lite udda att man letat upp en manlig gästprofessor och tidigare anställd på Socialdepartementet som i sitt försök att göra ner våra rapporter inte kommer längre än att hänvisa till Socialdemokraternas egna pressmeddelanden. 

Lagom till artikelns ettårsfirande kommer nu rapporter om hur undermåliga de nya avtalen är. 

Det är beklagligt att våra rapporter “Socialiseringsvågen i Stockholm – Så försvinner din vård och valfrihet” samt “Kaos, köer och kostnader – Socialiseringsvågen i Stockholm del II” avfärdas som ”lögn” och ”skrämselframställning” av Arena Idé. Min ambition har tvärtom varit att bidra till en seriös diskussion om Sveriges största regions sjukvård, där fakta och utvecklingstrender måste granskas utan skygglappar.

Jag delar uppfattningen att medborgare måste kunna lita på fakta. Just därför är det viktigt att belysa de delar av verkligheten som den styrande koalitionen helst vill tona ned. Att min analys inte sammanfaller med socialdemokratiska partistrateger gör den inte mindre relevant – snarare visar det på behovet av en pluralistisk debatt där olika perspektiv får komma fram. Därför är det viktigt att besvara de felaktigheter som Arena Idés rapport för fram. 

***

När den rödgröna majoriteten i Region Stockholm tog över ansvaret på riktigt den 1 januari 2023 började också en ny sjukvårdspolitisk inriktning gälla. Två år senare är resultatet svårt att bortförklara. Köerna har vuxit kraftigt trots att Sverige som helhet har rört sig åt motsatt håll.

Till första besök i specialistvården stod 65 239 stockholmare i kö i januari 2023. I januari 2025 var siffran 73 384. Det är en ökning med 8 145 personer eller 12,5 procent. I resten av Sverige ökade motsvarande kö med 3 procent. Av 13 848 nya köplatser i hela landet stod Stockholm alltså för 59 procent av försämringen.

Tittar vi på köerna till operation och behandling blir kontrasten ännu skarpare. 

Sverige som helhet minskade antalet väntande med 15 885 personer under samma period. Stockholm ökade med 2 652 personer. Det motsvarar en försämring på 14,5 procent i en region som redan låg högt. Stockholms negativa utveckling var så kraftig att den ensam åt upp nästan en femtedel av den minskning som resten av landet lyckades leverera.

Stockholms negativa utveckling var så kraftig att den ensam åt upp nästan en femtedel av den minskning som resten av landet lyckades leverera.

Det är mot denna bakgrund man måste läsa Göran Dahlgrens rapport ”Timbros vårdpolitiska väderkvarnar”. Han säger att han vill värna demokratisk faktaförmedling. Men om man vill bedriva seriös granskning är det rimligt att börja i fakta. Det gör han inte. I stället ägnas stor energi åt att misstänkliggöra begrepp som socialisering och privatisering samtidigt som de mest grundläggande utvecklingstalen lämnas därhän.

Det är inte förvånande. 

Dahlgren är en av landets mest profilerade motståndare till privat drift i vården. Han har skrivit en bok om den marknadsstyrda sjukvårdens problem och skriver nu på uppdrag av Arena Idé, en fackligt finansierad tankesmedja med en tydligt vänsterorienterad välfärdsanalys. Det är helt legitimt. Det som blir problematiskt är när denna utgångspunkt kläs i form av en neutral faktagranskning. Det är det rapporten inte är.

Källorna han lutar sig mot bekräftar bilden. De består nästan uteslutande av regionledningens pressmaterial, interna tjänsteutlåtanden och Arena Idés egna publikationer. Däremot använder han inte SKR:s öppna väntetidsdatabas som visar den dramatiska utvecklingen i Stockholm efter 2023. Han använder inte IVO:s tillsynsstatistik för att jämföra offentlig och privat vård. Han använder inte kvalitetsdata från Socialstyrelsen. När man avstår från de centrala och oberoende databaser som finns blir det svårt att påstå att man granskar något. Man återger bara sin egen argumentation.

***

Det tydligaste exemplet på detta är hur han avfärdar socialiseringsvågen i Stockholm. Mina rapporter visar hur flera vårdval har avvecklats eller urholkats, hur ambulanssjukvården och 1177 tagits över i egen regi och hur avbolagisering blivit en bärande princip i regionens styrning. Dahlgren svarar med att antalet vårdcentraler ökat från 224 till 236 och att andelen privata vårdcentraler har stigit marginellt.

Det är sant, men det säger ingenting om utvecklingen inom gynekologi, geriatrik, ätstörningsvård eller andra specialistområden där privata aktörer faktiskt har försvunnit. Jag beskriver strukturförändringar inom särskilda vårdområden. Han svarar med en totalsiffra som inte alls mäter det jag diskuterar.

Rapporten radar också upp ett antal privata mottagningar som haft allvarliga brister. Vissa av dessa fall är välkända och ska kritiseras. Men de presenteras som om de vore representativa för privat drift generellt. Här saknas grundläggande jämförelser. Hur ser andelen IVO-kritik ut för privata aktörer jämfört med offentliga? Hur stora volymer handlar det om? Hur ser det ut över tid? Utan sådana jämförelser blir resonemanget inte en analys, utan en politisk markering där enstaka exempel används som symboler för ett helt system.

Sambandet han föreslår finns helt enkelt inte belagt.

Samma sak sker när köerna diskuteras. Dahlgren väljer att basera sin slutsats på att vissa genomsnittliga väntetider är kortare 2025 än 2022. Detta återges direkt från mittenkoalitionens pressmeddelanden. Problemet är att 2022 var ett extremt svagt jämförelseår då mycket vård var “ställd” under pandemin. Problemet är också att vårdgarantins tidsgränser är den indikator som bäst visar faktisk tillgänglighet, och där har Stockholm gått åt fel håll sedan 2023. I SKR:s databas finns allt detta öppet. Man behöver bara vilja titta.

Samma mönster upprepas i diskussionen om primärvården. Dahlgren menar att trycket inte ökat eftersom fler vårdcentraler har öppnat. Det är ett märkligt argument. Antalet enheter säger inget om bemanning, listningstryck eller vårdtyngd. Primärvården har fått ta emot patienter som tidigare hanterats i specialistmottagningar som lagts ned eller dragits ned. Detta syns tydligt i Region Stockholms egen primärvårdsrapport för 2025, redovisat nedan. 

När administrationen diskuteras blir logiken än mer haltande. Dahlgren hävdar att omfattande administration beror på privata aktörer, trots att administrationen ökat kraftigt i regioner med mycket små privata inslag och trots att digitalisering, dokumentationskrav och nationella tillsynsreformer driver kostnaderna i hela landet. Sambandet han föreslår finns helt enkelt inte belagt.

***

Dahlgrens rapport avslutas med varningar om demokratins villkor och vikten av korrekt information. Det ska vi värna. Men då måste man också våga använda samma måttstock på sin egen argumentation som man använder på andras. Man måste våga ta in statistik även när den inte bekräftar ens önskade slutsatser.

När jag nu lämnar min roll som välfärdsansvarig på Timbro vill jag understryka att detta inte är en avslutning på debatten. Tvärtom hoppas jag att fler vågar fortsätta granska, ifrågasätta och analysera den vårdpolitik som förs i Sveriges största region. Det är vad jag har försökt göra i mina rapporter. Jag välkomnar en seriös granskning.

Arena idés text utgör emellertid inte en rapport av det slaget.

Artikeln bygger på Lovisa Lanryds briefing paper ”Allt om alla fel i Arena Idés vårdrapport” som finns att läsa här.