Åter till socialliberalismen

För 85 år sedan bildades Folkpartiet. Den 5 augusti 1934 återförenades Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti i en och samma partiorganisation. Sedan fyra år lystrar partiet endast till Liberalerna. Den officiella motiveringen till namnbytet löd: ”Vi ska heta det vi är – Liberalerna”, men vad är det för sorts liberalism som riksdagens näst minsta parti präglas av?

Frågan förtjänar att ställas eftersom Jan Björklund nyligen lämnade ett splittrat parti under fyraprocentsspärren till sin efterträdare Nyamko Sabuni. Denna mandatperiod kan bli vinna eller försvinna för Liberalerna. Om väljarna uppfattar Liberalerna som otydligt är risken överhängande att framför allt Centern eller Moderaterna framstår som mer attraktiva politiska alternativ.

Det socialliberala arvet

Om man studerar partiprogrammet och frågar de partiaktiva råder stor enighet om att Liberalerna tar utgångspunkt i socialliberalismen. Hur den internt vördade socialliberalism ska konkretiseras är däremot mer oklart, inte minst efter att Liberalerna sedan årsskiftet ingår i det rödgröna regeringsunderlaget, samtidigt som det är höljt i dunkel om partiet avser att förlänga samarbetet. Den falang som förespråkat närmandet till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är också den som dubbat sig själv till rättrogna socialliberaler. De partiaktiva som pläderat för en icke-socialistisk regering stämplas däremot allt för ofta som ”betongliberaler” eller ”kravliberaler”.

Tyvärr har media köpt den onyanserade bilden. Det blev uppenbart när partiledarstriden stod. Erik Ullenhag utsågs okritiskt som den mest socialliberala kandidaten. Nyamko Sabuni utmålades som företrädare för hårdare, och därmed mindre socialliberal, politik då hon varit öppen med att hon ville ha en borgerlig regering, stramare migrationspolitisk och tuffare krav på integration.

Den förenklade synen på vem som är socialliberal och vad som är socialliberalism behöver ifrågasättas, i synnerhet om man blickar bakåt över Liberalernas historia. Jag menar att Nyamko Sabuni, som är gräsrötternas segrande kandidat, bättre kan förvalta det socialliberala arvet än huvudmotståndaren Erik Ullenhag som backades upp av den del av partietablissemanget som vill samarbeta med de rödgröna. Liberalernas medlemmar borde våga ge sin nyvalda partiledare ett starkt mandat.

Oppositionsledaren Bertil Ohlin

Socialliberalismen är en reaktion mot manchesterliberalism som uppstod under 1800-talet. Från början handlade det om att avskaffa spannmålstullar men rörelsen kom senare att förknippas med en liberalism som avvisar statsstyrda ingripanden och förordar fri konkurrens. Folkpartisten Bertil Ohlin lanserades under 1930-talet socialliberalismen som ”fri ekonomi med socialt ansvar”. Politiken utmärkes av stark social reformvilja men samtidigt avvisande av socialistiska förslag om förstatligande och planhushållning.

Bertil Ohlin, professor och Nobelpristagare i ekonomi, är den överlägset mest framgångsrika liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Han betonade ständigt kombinationen av robust ekonomisk tillväxt och socialt ansvarstagande. Efter krigsslutet överlade Bertil Ohlin med statsminister Per Albin Hansson (S) om att bilda en koalitionsregering. Det blev emellertid aldrig något samarbete då Folkpartiet vägrade acceptera kraven från vänsterflygeln inom socialdemokratin.

Som oppositionsledare under två långa decennier blev Bertil Ohlin den kraftfullaste rösten mot Socialdemokraternas planer på socialisering av Sverige. Hans hårda ideologiska motstånd gjorde skillnad. Under Ohlins ledarskap lyfte Folkpartiet konsekvent fram företagandets, sparandets, skatternas och utbildningens betydelse för landets utveckling, utan att någonsin glömma omsorgen om de mest utsatta medborgarna.

Liberalerna borde vara ett tydligt marknadsliberalt idéparti med starkt socialt patos i stället för att vara en garant för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.

Under 1970-talet kom emellertid Folkpartiet och i synnerhet ungdomsförbundet FPU att bli anstruket av socialistiska idéer som löntagarfonder och blandekonomi. Definitionen av socialliberalism överläts till vänsterfalangen i partiet, och detta lever fortfarande kvar. Det är talande att Per Gahrton, som bildade Miljöpartiet, valdes till FPU:s ordförande mellan åren 1969–1971 och senare var folkpartistisk riksdagsledamot under två mandatperioder.

Liberalerna, med Nyamko Sabuni vid rodret, borde vårda det stolta arvet efter Bertil Ohlin och vara ett tydligt marknadsliberalt idéparti med starkt socialt patos i stället för att vara en garant för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Ohlin visade att ett liberalt parti kan påverka även i opposition. Uppgiften är inte att hålla vänstern under armarna. Skillnaden mellan höger och vänster när det gäller ekonomisk politik får fortfarande inte underskattas.

Den svenska välfärdsstaten står inför stora utmaningar, eller snarare mitt i stora problem för att tala klartext. Alltför många kommuner, landsting och regioner brottas med ekonomiska underskott samtidigt som en lågkonjunktur nalkas. John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet och tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, har en längre tid varnat för att den svenska tillväxten per capita är historiskt låg även i ett internationellt perspektiv. Hassler har identifierat flera allvarliga strukturella problem som Sverige lider av: ett fallerande utbildningssystem, en dysfunktionell bostadsmarknad och bristande integration av nyanlända. Utan tillväxt finns inget välstånd att fördela.

Socialliberalismen, migrationen och välfärden

Kort innan Nyamko Sabuni valdes till partiledare var hon öppenhjärtig om sin syn på migration i en uppmärksammad intervju. Hon har senare tagit avstånd från delar av texten men uppger att hon står för sina citat. Bland annat framförde hon skarp kritik mot de generösare regler för anhöriginvandring som Liberalerna varit med och förhandlat fram som en del av Januariöverenskommelsen. Hon underströk även att det är avgörande att få ned antalet som söker sig till Sverige som saknar asylskäl:

Det visade sig tydligt att vårt system inte klarar när det kommer 150 000 människor, och det kan vi ställas inför igen: 150 000 kan återigen komma till våra gränser. Och om vi inte klarade det 2015 kommer vi inte klara det nästa gång heller.

Sabuni anklagades av åtskilliga liberalpartister, inte minst ungdomsförbundet som ställt sig bakom Erik Ullenhags kandidatur, för att uttrycka åsikter om migration som inte är socialliberala. Jag hävdar motsatsen.

Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som släpptes i slutet av juli, väntas över 90 000 asyl- och anhörigmigranter få uppehållstillstånd i Sverige fram till 2022. Totalt väntas över 300 000 nya ansökningar komma in under de närmsta tre åren. Det här är med andra med andra ord ingen liten befolkningsökning som Migrationsverket aviserar. Särskilt inte för en välfärdsstat som finansieras med höga skatter och som redan brottas med brist på bostäder, brist på lärare, brist på enkla jobb och växande utanförskapsområden med gängkriminalitet och hedersförtryck.

Liberal nationalism är emellertid inte bara en motsats till liberal universalism, utan också till mer etniska former av nationalism.

Resurserna är begränsade. Det finns en uppenbar intressekonflikt, som inte får sopas under mattan, mellan att ta ansvar för den stora grupp asylmigranter och deras barn som redan finns här och att välkomna ännu fler. Ytterst är inte frågan hur stor asylinvandring Sverige mäktar med, utan hur stora skillnader mellan barns uppväxtvillkor som ska tolereras i ett land med ambitionen att vara en stabil, solidariskt finansierad välfärdsstat som präglas av tillit.

Den klassiska liberalismen slår vakt om negativa friheter, som att slippa våld och tvång. Socialliberalismen värnar däremot positiva rättigheter som tillgång till utbildning, bostäder och sjukvård. Positiva rättigheter garanteras mest effektivt i en välfärdsstat som förutsätter en nationalstat som bygger på principen att medborgarnas intressen måste prioriteras framför andra människors.

Tyvärr förstår alltför många av dagens socialliberaler inte detta samband. Ett färskt exempel är Lovisa Lanryd, vikarierande pressekreterare för Liberalerna och arbetsmarknadspolitisk talesperson för Liberala Ungdomsförbundet, som i samband med att Migrationsverket släppte sin senaste prognos twittrade att: ”Och betalar, det gör jag gärna. Pga alla människor på flykt är inte vandrande monster, utan möjligheter”.

Välfärdsstaten växte fram ur den liberala nationalismen

I våras lades en avhandling i statsvetenskap fram vid Lunds universitet av Björn Östbring som bär titeln: ”Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori”. Östbring tar förtjänstfullt upp den liberala nationalismen som glömts bort i svensk debatt. Filosofen John Stuart Mill, som socialliberaler tenderar att omhulda, betraktas som en tidig företrädare för denna inriktning. Det bör noteras att både liberalismen och nationalismen är barn av franska revolutionen och att nationalismen var liberal och radikal innan den återuppstod i konservativa skepnader.

Enligt liberala nationalister måste vi erkänna att liberalismens universella ideal om jämlikhet och frihet i första hand har förverkligats i avgränsade och exkluderande politiska enheter. Att kontrollera medlemskapet i den nationella gemenskapen är avgörande för att främja och bevara de normer, principer och institutioner som anses vara önskvärda i samhällsbygget. På dessa grunder rättfärdigar liberala nationalister staters rätt att begränsa invandring och villkora möjligheten till medborgarskap.

Liberal nationalism är emellertid inte bara en motsats till liberal universalism, utan också till mer etniska former av nationalism. Frankrikes president Emmanuel Macron kan ses som ett exempel. Han är liberal, uttalad patriot och ser inkluderande patriotism, som värnar den franska republikens värderingar, som en nödvändig kraft för att stå emot separatistisk exkluderande nationalism som Marine Le Pens.

Den främsta uppgiften för ett socialliberalt parti borde än i dag vara att värna välfärdsstaten som sörjer för funktionsnedsatta, fysiskt och psykiskt sjuka, missbrukare och andra medmänniskor i behov av hjälp och stöd.

På 1930-talet engagerade sig Folkpartiet för utsatta grupper i samhället som levde under mycket besvärliga förhållanden men vars behov inte åtgärdades politiskt. Bertil Ohlin myntade begreppet ”det glömda Sverige”, som skulle vara en angelägenhet för socialliberaler att uppmärksamma.

Den främsta uppgiften för ett socialliberalt parti borde än i dag vara att värna välfärdsstaten som sörjer för funktionsnedsatta, fysiskt och psykiskt sjuka, missbrukare och andra medmänniskor i behov av hjälp och stöd. Att överbygga avgrunder mellan barns uppväxtvillkor i ett och samma land måste vara särskilt prioriterat för socialliberaler när utanförskapet växer. Det ställer krav på vass marknadsekonomisk politik som kan generera resurser till fungerande skola, socialtjänst, sjukvård och rättsväsende som i sin tur kan möjliggöra klassresor och hjälpa individer att utveckla sin fulla potential.

Liberalerna borde ta intryck av Vilhelm Moberg, som inte bara var en av 1900-talets främsta svenska författare utan även räknas som en de viktigaste liberala opinionsbildarna i vårt land.

Moberg, som skrev Utvandrarserien, föddes i ett soldattorp i ett fattigt Sverige och avskydde totalitära rörelser som nazism, fascism och kommunism. År 1941, mitt under brinnande världskrig, grubblade Vilhelm Moberg över vad som måste ses som svenskt och omistligt i skriften ”Svensk strävan”. Hans slutsats är barnens uppväxtvillkor. Sverige måste vara ”ett land där också de minsta backstugors barn får pröva sina möjligheter av alla slag så långt deras krafter räcker till. Ett land där var och en får växa efter sin egen art”. 

Liberalerna fyller 85 år och framtiden är oviss. Genom att inspireras av sin historia kan partiet undslippa att bli historia. Nyamko Sabuni har goda förutsättningar att förvalta och utveckla socialliberalismen i Bertil Ohlins och John Stuart Mills anda.