Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Att flytta och hitta hem

Kan en italienare bli svensk? Hur står det till med den svenska arbetsmoralen – egentligen? Och hur är det att flytta från Sicilien till Malmö? Christian Brundu har intervjuat italienska invandrare för att ta reda på varför de har valt att flytta hit och hur det är att leva i Sverige.

På väg till Sverige? Foto: Jonathan Bean Unsplash

De första italienarna kom bara några år efter kriget. Sverige, som hade stått utanför, skrek efter arbetskraft. De kom till SAAB i Linköping, ASEA i Västerås, SKF i Göteborg och Kockums i Malmö. I den nyutgivna essän När LO stoppade invandringen beskriver Caspian Rehbinder den stora arbetskraftsinvandringen till Sverige efter kriget och hur den sedan ströps. I och med EU-inträdet blev det dock möjligt för medborgare i andra EU-länder att komma till Sverige och arbeta. De senaste tio åren har antalet italienare bosatta i Sverige fördubblats. Det efter att ha legat på samma nivå i över trettio år. Vilka är det som flyttar hit – och varför? Christian Brundu kom till Sverige från Italien år 2003, med sin familj. ”Vi var en förtrupp till den invandring som skulle komma efter finanskrisen”, säger han. Här intervjuar han några italienare i Sverige om att flytta och hitta hem.

Tre månader i Sverige

– Jag tar gärna en öl.

Espresso House serverar till skillnad från caféer i Italien ingen öl. Det får bli en Pepsi istället. Giuseppe Assolari, eller ”Beppe” som svenskarna gärna säger, har bott i Malmö i tre månader. Han kom hit med sin fru Silvia Marchesi efter att hon arbetat på ett laboratorium i Uppsala.

De är de senaste det långa ledet av italienare som kommit. Det första avtalet som reglerade arbetskraftsinvandring förhandlades fram 1947. I en avhandling skriven av Jacob Cavallin om de första italienarna som kom till SKF kan man läsa: “Förhandlingarna var tuffa, Sverige krävde att det endast skulle handla om norditaliensk arbetskraft. Från italienskt håll hävdade man diskriminering, medan Sverige påstod att sydlänningarna skulle ha svårt med det svenska klimatet […] En viktig del i avtalet kom att vara frågan om den dagliga vinransonen på 1 liter om dagen, något som den svenska delegationen inte kunde gå med på.”

Silvia och Giuseppe är från staden Bergamo som ligger fyra mil nordost om Milano. De är noga med att poängtera att de inte lämnade Italien för att hitta ett arbete.

– Nej, nej tvärtom. Jag arbetade sjuttio timmar i veckan. De italienska sjukhusen skriker efter narkosläkare, säger Silvia.

– Vi kunde ha bytt företag eller sjukhus, det var inte det. Det var att i norra Italien handlar allt bara om att producera, producera, producera. Allt är affärer och jobb, för att inte tala om bilköerna, säger Giuseppe.

– Och betongen! Åt varje håll är det fem mil med bara betong. Det är omänskligt att leva så, bryter Silvia in.

De beskriver en hyper-industrialiserad region. Poslätten skiljer sig från resten av Italien. Intervjun gjordes innan coronakrisen. Då upplevde regionen en brinnande högkonjunktur och arbetslösheten låg på svenska nivåer.

– Många av våra vänner tänker i samma banor men kommer aldrig till skott. Man vill ju kunna starta en familj också, säger Giuseppe apropå flytten.

Det mellanmänskliga är svårt. Svenskarna är verkligen annorlunda.

Silvia instämmer:

– Staten verkar vara mer närvarande här i Sverige. För mig personligen var det också en fråga om att kvinnor i Italien fortfarande är nedtryckta. Även om jag arbetade som läkare och erkändes rent professionellt var det även toppen i min karriär. Alla chefspositioner och forskningspengar kontrolleras av en väldigt manlig hierarki.

För att vara nyinflyttade har de prickat förvånansvärt rätt. Den svenska välfärdsstaten och jämställdheten mellan män och kvinnor är Sveriges mest utmärkande drag. Överlag är de optimistiska men kulturkrocken är kännbar.

– Det mellanmänskliga är svårt. Svenskarna är verkligen annorlunda. Jag tror… man umgås i aktiviteter, dina kompisar är din fiskeförening och innebandylaget. För mig är det främmande, de mer spontana relationerna verkar inte finnas, säger Silvia.

Att hon efter bara månader i Sverige även identifierat föreningslivet som bärande social ordning är anmärkningsvärt. Jag tycker att Silvia är insiktsfull.

– Och familjen är så viktig i Sverige, här handlar det om blodsband, påpekar Giuseppe.

Förvånad undrar jag hur han menar. Mina tankar går till stora italienska familjemiddagar med fler gäster än stolar. Svenskar håller, i min värld, en armlängds avstånd till fastrar och kusiner. Mor- och farföräldrar besöker man bara om man måste.

– Den är viktig på ett annat sätt – italienska familjer fungerar som mötesplatser, man är ofta bjuden till andra familjers middagar även på högtider som julafton. Här fungerar de som avskiljare mellan privatlivet och det offentliga, säger Giuseppe.

– På sätt och vis verkar det skönt, flikar Silvia in. Man lägger sig inte i andras liv hela tiden.

Cavallin skriver i sin avhandling: “På lördagar var det dans, tog vinet tog slut beställde de mer från Spritcentralen. Till La Baracca Rossa (italienarnas umgängeshus, min anmärkning) kom även svenskarna för att umgås med sina arbetskamrater. Detta var under motbokens dagar men på något sätt gällde inte motboken i Milano.” Den tillgängligheten har inte Giuseppe och Silvia mött.

– I Uppsala var det omöjligt, när jag bodde i Spanien så hade jag bara spanska kompisar. Här träffade jag bara andra utlänningar. Visst det är språket men även något mer, säger Silvia.

– Ja, jag går SFI och försöker prata svenska med de jag träffar men får ofta höra “English is ok”. Det känns tråkigt, bekräftar Giuseppe. Ibland tror jag den svenska staten gillar invandring men att svenskarna inte är lika glada för det.

Vi pratar om hur Malmö är en vacker stad som känns mycket öppnare än Uppsala.

– Kanske är det vädret? Eller närheten till havet?

Jag berättar att Malmö i svensk media brukar beskrivas som en stad med många problem.

– Vi har hört det, en av mina vänner skickade en artikel om no-go zoner. De borde testa att vara i centrala Milano eller ännu värre, i Napoli, där snackar vi no-go, skämtar Giuseppe.

Maten är en viktig kulturbärare. Foto: Lars Blankers Unsplash

Att passera tomater och passera som svensk

Innan jag får börja ställa frågor propsar Stefano Pettinari på att jag ska dricka kaffe, ta en smoothie och äta en clementin. Till slut tackar jag ja till ett glas vin. Han bor i en strandnära del av Malmö, Ribersborg, och pratar energiskt.

Även han, precis som Silvia och Giuseppe poängterar att han inte flydde arbetslöshet. Det är ett genomgående tema för italienare som kommit till Sverige. Redan arbetskraftsinvandringen efter kriget kom från välbetalda arbeten och goda levnadsförhållanden. Lika stort förklaringsvärde kan ligga i att en italienare är för stolt för att erkänna något annat. Att visa sig stark är ett måste – inte minst för italienska män.

– Jag har allt i Italien! Vi har två hus, vi har jord, min pappa äger restauranger. Vi hade det bra. Det handlade om att jag inte såg en framtid för mina barn, berättar Stefano. Min fru sa att vi kunde flytta på ett villkor – att vi inte återvänder.

Han är besviken över den politiska utvecklingen de senaste trettio åren. Stefano är fyrtiofem år gammal – han har varit missnöjd hela sitt vuxna liv. När italienare ska skatta om nästa år blir bättre än föregående är de mest pessimistiska i världen. 36 procent tror att nästföljande år blir sämre. I Irak och Afghanistan är människor mer optimistiska (WIN/Gallup). Det betyder att världens mest krigshärjade länder tror bättre om morgondagen än landet la dolce vita. I Sverige tillåter han sig att vara optimistisk.

– Sverige ger mig mycket, ger hela min familj mycket. Jag lyfter på hatten för Sverige, jag är väldigt tacksam. Här tänker jag öppna en egen restaurang, det är bara en tidsfråga, gärna med många sittplatser.

Medan vi pratar lagar Stefano tomatsås och kokar blomkål. Maten som kulturbärare har långa anor. I Cavallins avhandling kan man läsa: “Flera av de italienska arbetskraftsinvandrarna eller deras barn kom att efter ett tag lämna sina arbeten på SKF. De valde att lämna den svenska industrin för att bli egenföretagare eller arbeta i italienska företag. Många av de nyblivna företagen kom att starta inom restaurangbranschen”.

Läs också: När LO stoppade invandringen

Vi pratar om hur svenskar är och huruvida han är svensk. Stefano har berättat mycket och självsäkert om sitt liv. Nu blir han plötsligt osäker och tittar forskande på tomatsåsen. Han letar efter orden.

– Jag – svensk? Det är omöjligt. Det… svensken välkomnar dig men du vet och han vet att jag aldrig kommer vara svensk. Inte för att jag inte vill… egentligen vill jag skaffa pass och medborgarskap, jag har ju varit här i sju år. Men du vet, jag har inte gjort det. Jag vet inte varför. Egentligen är jag en som tar allt på volley – men detta är större än mig.

Jag frågar om hans barn är svenska. Stefano ler.

– Det får du fråga dem om.

Foto: Marcus Loke Unsplash

Att lyckas i Sverige

Carlo De Luca har drivit den populära glassbaren Dolce Sicilia med sin familj sen han kom till Sverige. Han bor i Malmö med sin sambo. I juni sålde han den och har tagit sig an ett renoveringsprojekt.

– Jag kan inte göra saker halvdant – jag tror jag arbetar lika mycket med renoveringen som jag gjorde med glassbaren.

Familjen kommer från Catania, en stad på Sicilien. De kom till Sverige 2005 för att Carlos bror träffat en svensk kvinna. Då var Carlo femton år gammal, idag som tjugonio år talar han språket flytande. Det är den första intervjun jag gör på svenska. Ivar Arpi skrev i Svenska Dagbladet (12/6-19) att det är den förändrade demografin som driver invandringsmotståndet, inte ekonomin. De är båda unga män som kommit – är de en del av den demografiförändring som diskuteras?

 

Det har alltid varit en majoritet män som kommit till Sverige

– Folk tyckte man var galen på den tiden, jag vet inte hur många kvinnor som hade åsikter om att vår mamma tog med oss till Sverige. Men sen så är ju barn allas angelägenhet i Italien, berättar Carlo.

Det tidiga 2000-talet var det högkonjunktur i Italien. BNP per capita låg på samma nivå som BNP i Tyskland. Min pappa brukar säga att pengar växte på träd. Det fanns ingen poäng att flytta – antalet italienska medborgare bosatta i Sverige sjönk just det året.

– Vi hade egentligen tur med timingen, tre år senare kom finanskrisen och det märks ju fortfarande av idag. Framtiden för unga människor, framförallt i södra Italien är väldigt osäker, menar han.

Idag är tysk BNP per capita nästan 50 procent högre än italiensk. Det är dock ännu större skillnader på Sicilien, där BNP per capita är en tredjedel av den tyska. Det är den fattigaste och samtidigt mest krisdrabbade regionen i hela Italien. Drygt varannan ungdom går sysslolös. Det är en ekonomisk depression utan dess like.

– Vi ägde glassbarer på Sicilien på femtiotalet och började med det direkt här i Sverige. Det är det jag har gjort förutom att gå gymnasiet – varje dag. Glassbaren gjorde också att vi hade ett syfte, en tydlig roll i Sverige, det hjälpte mycket när man var ny.

Så fort det är minsta lilla kan man skaffa ett nytt jobb. Jag märker definitivt att invandrare arbetar hårdare än svenskfödda.

Carlo flyr likt de andra italienarna inte heller arbetslöshet och kris utan “hade det bra”. Det är en röd tråd i historierna om de som kommit. Antagligen så stämmer det, för honom och för de andra. Alla hade det nog bra före krisen.

Glassbaren har han drivit tillsammans sin bror och mamma.

– Det svåraste har varit att anställa. Såhär, alla svenskar kan få ett jobb, direkt, säger han och knäpper med fingrarna. I Italien är man tacksam mot arbetsgivaren för chansen att få arbeta.

För svenskfödda med gymnasieexamen är arbetslösheten låg. Det har skapat en annan kultur kring arbete än den italienska menar Carlo.

– Så fort det är minsta lilla kan man skaffa ett nytt jobb. Jag märker definitivt att invandrare arbetar hårdare än svenskfödda.

Även Silvia Marchesi var förvånad över det ständiga fikandet. Stefano Pettinari talade om hur han arbetar som en maskin i jämförelse med svenskar. HR-avdelningar, arbetsmiljölagar och skyddsombud i all ära men ibland behövs nog lite jävlaranamma.

Jag undrar om Carlo någonsin funderar på att flytta tillbaka.

– Jo det är klart, särskilt vintermorgnar i januari när det är kallt som fan. Men jag har det för tryggt i Sverige för att flytta tillbaka, säger Carlo.

Foto: Jorge Zapata Unsplash

Från Rom till Hurva

Giovanni Penco och hans svenska fru Anna flyttade till Malmö för att hennes mamma blev sjuk. De har rotat sig, nästa år har de varit här i trettio år. Den populära restaurangen Di Penco har han ägt i drygt tjugo år. Jag hittar honom arbetandes vid pastamaskinen.

– Italien är bäst som turist, skämtar Giovanni.

Åren mellan 1970 och 2005 låg antalet italienska medborgare i Sverige stabilt – att komma till Sverige som Giovanni gjorde då var ovanligt. På ett annat sätt är han en typisk italienare i Sverige. Han är gift med en svensk kvinna, precis som Carlos bror och min pappa. Det är en majoritet män som kommer. För ett svensk-italienskt barn är det fyra gånger vanligare att ha en italiensk pappa än en italiensk mamma.

– Om något blev jag positivt överraskad när jag kom hit. Det var renare, mer organiserat, mindre trafik. Jag kommer från Rom så det var verkligen stor skillnad, säger Giovanni. Allt var mycket mer, hur säger man det på italienska – “tryggt”.

Nu vågar svensken testa nya maträtter och kläder. Men det är mer också, en förändring på djupet.

Han tycker mycket har förändrats under sina trettio år i Malmö.

– Jag minns när jag kom hit och försökte gå ut på kvällen, allt var tomt! Det var ingen ute. Om du tittar idag så är restaurangerna helt fulla. Det är en blandning av att man öppnade bron och invandringen som kommit som gjort Sverige, och framförallt Malmö, mer europeiskt.

Han upplever att det är ett öppnare klimat och ett öppnare folk nu. Att svenskar är mer beredda att anamma utländska influenser.

– Sverige var inte ens med i EU när jag kom. Jag tror inträdet gjort Sverige mer attraktivt för sydeuropeér. Nu vågar svensken testa nya maträtter och kläder. Men det är mer också, en förändring på djupet.

De italienare han har lärt känna kan delas in i två grupper.

– De som kom med mig hade ofta träffat en svenska och ville flytta hit. Idag får jag massvis med förfrågningar av italienare som vill flytta hit för att hitta ett jobb. Det är stor skillnad. De som flyttade hit för kärlekens skull blev ju snabbt insatta och en del av samhället.

Giovanni är orolig för att en stor del av den flyktinginvandringen som kommer till Sverige hamnar utanför samhället.

– Det är många av dem som segregerar sig – som hamnar i getton. De kan ha bott i Malmö i flera år utan att kunna någon svenska. Här är det möjligt, man kan leva på bidrag och strunta i att jobba. Alla vet det.

De jag intervjuat talar optimistiskt om Sverige. Här får man möjligheter, trygghet och en ljus framtid för sina barn. De talar om hur rikt Sverige är och hur politiskt stabilt det är. Det låter som att det är ett förlovat land, nästintill i biblisk mening. Italien är däremot förlorat – de talar om trafiken, det politiska läget och svårigheterna med att hitta ett jobb. De säger det med sorg, alla värnar om sin nationella identitet och talar högt om den italienska kulturen. Ingen av dem funderar seriöst på att återvända hem.

– Om man vill arbeta här så kommer man lyckas – svenskarna är ett folk som alltid ger dig en chans, säger Giovanni.