Att göra en halmgubbe av en nationalekonom

I spel och sport är det okontroversiellt med bestämda regler. Alternativet vore att utfallet skulle överraska och inte uppfattas som rättvist. Regler bestämmer också mycket av innehållet. I ett lopp eftersträvar exempelvis vanligen deltagarna maximera sin placering just vid målgången.

Samma logik råder också på andra områden, enligt nationalekonomen James M Buchanan (1919–2013). Genom hans forskning kan aktörer som politiker, offentliga tjänstemän, intressegrupper, väljare och partier förstås med nya ögon. Om politiker exempelvis över tid ska fatta beslut som gynnar hela samhället snarare än att springa efter intressegrupper, var Buchanans tanke att ett regelverk – en grundlag – ska utformas med det för ögonen.

Buchanan tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1986. Detta var en av höjdpunkterna på en lång och blandad akademisk karriär där han stödd på arbete från föregångare som Anthony Downs och Duncan Black (liksom den svenske samhällsvetaren Knut Wicksell) kom med nya bidrag inom en mängd områden. Buchanan lämnade också efter sig en stor skara respekterade efterföljare.

Ropen på public choice-perspektiv kommer som ett brev på posten i politiskt komplicerade tider.

Samme Buchanan står i centrum för en ny bok av historieprofessorn Nancy MacLean från Duke University. Democracy in Chains: The Deep History of the Radical Right’s Stealth Plan for America (Penguin Random House) har nominerats till National Book Award och citerats gillande av viktiga medier i såväl USA som Europa. Ljuset på Buchanan kommer lägligt; i land efter land står politikens processer i centrum. Nära tre månader efter det svenska valet är det exempelvis fortsatt ovisst hur en regering ska bildas – ett förhållande som riktar uppmärksamheten mot just politikens spelregler och de politiska aktörernas incitament.

Public choice-forskningen, inom vilken Buchanan ver verksam, har bidragit med populära förklaringsmodeller till politiska beteenden. Hit hör exempelvis varför politiker ofta lyfter fram producentintressen framför konsumentintressen (de senare är svårorganiserade och utspridda). Hit hör också varför partier ofta är så oproportionerligt intresserade av väljarna i mitten (väljarna på kanternas valmöjligheter är spelteoretiskt mer begränsade).

Ropen på public choice-perspektiv kommer därför som ett brev på posten i politiskt komplicerade tider. Detta är ett gott betyg, men också ett skäl att intressera sig för perspektivets kritiker – exempelvis Nancy MacLean.

Tyvärr har hon dock slående lite att säga om James Buchanans forskning. När hon hänvisar till hans vetenskapliga produktion är det i stället för att med grovt karikerade tolkningar tillskriva honom illvilliga politiska syften. Mest graverande är att det tänkvärda perspektivet om politikens spelregler misstänkliggörs.

Democracy in Chains syftar nämligen framför allt till att påvisa kopplingar mellan konservativa aktörer och Buchanan. Enligt MacLean är Buchanans idéer en frånsedd bit i den politiska idéhistorien med vilken reaktionära idéer i amerikansk politisk historia genom en normativ samhällsteori knyts samman med aktuella debatter om kampanjfinansiering och partitaktisk indelning i valkretsar.

Denna koppling påstås vara både systematisk och dold, det senare trots att MacLean utan ifrågasättande fått tillgång till Buchanans efterlämnade handlingar.

Nu är en god tid att läsa böcker om James Buchanan – bara inte Democracy in Chains.

Resultatet är en bok som har fått kritik av en rad skäl. I sammanfattning kan sägas att den saknar en grundläggande intellektuell generositet mot det studerade objektet. MacLean blandar citat och egen ifyllnad på ett uppseendeväckande sätt. Hon bortser ifrån uppgifter som talar emot den egna tesen om exempelvis synen på utbildningspolitik i källmaterial hon citerar.

Vad innebär detta för den svenske läsaren? Delar av boken är inlägg i mycket USA-specifika debatter. Hit hör historiska kartläggningar på personnivå bland konservativa debattörer, redogörelser för personalpolitik på amerikanska universitet under 1970- och 80-talen och diskussioner om finansieringen av det libertarianska partiets presidentvalskampanj 1980. En rad längre redogörelser för detta och en sammanfattning av kritik gällande referenser, citat och slutsatser har exempelvis sammanställts av debattören och juridikprofessorn Jonathan H Adler.

Viktigare ur ett svenskt perspektiv är att de konspirationsteoretiska dragen i MacLeans bok inte har påtalats av fler. I MacLeans skildring har samhällsutvecklingen drivits av en på förhand fastställd plan. Denna beskrivning borde väcka misstanke. Buchanans forskning må ha varit viktig för flera aktörer på högerkanten, men MacLeans många kopplingar över decennier gör sig inte i ett akademiskt verk. Två amerikanska statsvetare har kritiserat greppet i Vox, liksom historikern Rick Perlstein.

I detta är det bara att instämma. MacLean har gjort halmgubbe av en av efterkrigstidens viktigaste samhällsvetare. Hans perspektiv bör inte tappas bort. Dit hör förståelsen för politikens aktörer men också intresset för hur politiska system kan gynna bättre beslutsfattande och bidra till att medborgarna behandlas mer lika.

Hur dessa idéer ska förstås och omsättas bör vara föremål för debatt, men MacLeans bok riskerar att bli en skadlig stoppboll. Samtidigt kvarstår behovet av att förstå den politiska makten. Regeringsbildningen har blivit en annan än vad vi vant oss vid och politikens spelregler har satts i centrum. Nu är en god tid att läsa böcker om James Buchanan – bara inte Democracy in Chains.