Beröva gängen inkomster, status och inflytande

Sex bombdåd i Malmö bara i förra veckan. Någon vecka tidigare sprängdes ett bostadshus i Linköping varvid ett sextiotal familjer blev hemlösa. Gärningsmännen är fortfarande på fri fot. Ovanpå detta har det också förekommit skottlossning på olika orter, framför allt i Malmö, men också i Stockholm och Uppsala. De rättsvårdande myndigheterna står handfallna.

Sverige har problem med organiserad brottslighet. Stora problem. Det är något som alla, oavsett politisk hemvist, borde ha ett intresse av att erkänna och finna konkreta lösningar på. Försöken att sopa gängkriminaliteten och dess konsekvenser under mattan genom att låtsas att det skulle handla om en ökad anmälningsbenägenhet, eller att försöka tona ned problemen med bombdåd och dödsskjutningar genom att förnumstigt påpeka att fylleslagsmålen minsann har minskat på senare år, är inte bara fåfänga utan kontraproduktiva.

Polisen måste återta kontrollen i de områden där de kriminella nätverken har sin bas. Men gripanden räcker inte. De kriminella nätverken måste slås sönder, deras ledare spärras in och deras inkomstmöjligheter försvinna.

Gripanden räcker inte

Förr året genomförde Uppsalapolisen en omfattande kampanj för att komma till rätta med de kriminella gängen, med ett stort antal gripanden som följd. De flesta av dessa är på fri fot. Det spelar egentligen ingen roll hur många polisen griper om påföljderna uteblir. Poliser i yttre tjänst som jag talat med berättar om hur de kriminella hånskrattar när de griper dem. De vet ju att de snart är ute och kan fortsätta sin kriminella verksamhet.

Polisen måste återta kontrollen över de stadsdelar och landsändar där de kriminella nu i praktiken kan härja ostört. Detta är akut och nödvändigt både för att få stopp på det omedelbara våldet och för att återupprätta förtroendet för rättsstaten hos de medborgare som drabbas, direkt och indirekt. Den som tvingas lämna sitt hem för att huset den bor i blivit sprängt i luften kommer sannolikt inte att känna sig trygg så länge gärningsmännen fortfarande är på fri fot. Den Malmöbo som flera gånger i veckan vaknar om natten till ljudet av briserande bomber och skottlossning kommer sannolikt inte att känna sig trygg, hur mycket polis och kommunledning än försäkrar att våldet bara riktas mot andra kriminella.

Polisen måste ges möjlighet att sätta sig i respekt hos, eller sätta skräck i, de kriminella. Men det måste ske på ett sätt som inte alienerar den omgivande befolkningen. De hederliga människorna i de utsatta områdena måste känna att de har polisen på sin sida, annars kommer de kriminella att snarast stärka sin ställning och befästa en vi-mot-dem-känsla i de områden de kontrollerar.

Ett exempel på misslyckat polisarbete är den märkliga kamp polisen under våren har inlett mot den allsvenska fotbollspubliken. Där har myndigheten gått ut stenhårt mot det samlade supporterkollektivet, i syfte att komma åt en liten grupp som tänder bengaliska eldar, i sig ett ringa ordningsbrott som endast renderar böter i straffskalan. Polisens märkliga strategi har vänt inte bara fotbollspubliken, utan även de stora klubbarna, mot myndigheten, utan att något positivt resultat kunnat påvisas.

Uppsalapolisens massgripanden visade att polisen har möjlighet att sätta hårt mot hårt i kampen mot gängen. Bristen på kännbara påföljder visar dock att problemen också finns högre upp i rättskedjan. För att gripanden ska ha någon effekt måste nätverken slås sönder, de ledande gestalterna spärras in under lång tid och de kriminellas möjligheter till inkomster, status och inflytande undergrävas.

Stryp deras inkomster

Förra året föreslog säkerhetsforskaren Jan Kallberg nio åtgärder för att komma till rätta med de kriminella gängen. Åtgärdslistan är mycket läsvärd, och inkluderade bland annat ett nära samarbete mellan polisen och andra myndigheter, till exempel Skatteverket, för att avslöja de kriminellas penningtvättupplägg. Ett annat intressant förslag är att de gängkriminella som fängslas bör spärras in långt bort från hemorten, för att försvåra för besök och därmed avskära dem från deras kriminella miljö och undergräva deras status, ”även om det skulle innebära byggande av en riksanstalt i Karesuando”, som Kallberg skriver.

Människor blir inte kriminella för att de haft en trasig uppväxt eller växt upp i ett fattigt område. De flesta som kommer från sådana områden lever hederliga liv som alla andra. Som Kallberg påpekar ligger det kriminella livets lockelse i inkomster på en nivå som hederliga människor bara kan drömma om. Att övertyga den som lyfter hundratusentals kronor skattefritt i månaden om att sadla om är sannolikt en fåfäng förhoppning. Därför måste myndigheterna rikta in sig på att undergräva de kriminellas inkomstmöjligheter.

Att förstöra förutsättningarnas för penningtvätt, och frysa de kriminellas tillgångar i Sverige och utomlands, skulle avsevärt försvåra den kriminella livsstilen. En annan åtgärd som sannolikt skulle slå undan fötterna på stora delar av de kriminella gängen vore en omläggning av den kontraproduktiva svenska narkotikapolitiken. Droghandel, framför allt försäljning av cannabis, utgör huvudinkomsten för brottsnätverken. Precis som alkoholförbudet i USA på 1920-talet innebar glada dagar för den organiserade brottsligheten, skapar den svenska restriktiva narkotikapolitiken förutsättningar för dagens gangsters.

Förnekelsens tid är över och de konkreta åtgärdernas tid är här. Polisen behöver all uppbackning den kan få, inte minst för att inte ännu fler skall lämna yrket. Vi har tidigare varnat för en utveckling mot antingen en polisstat, där också de hederliga medborgarnas frihet och integritet inskränks i brottsbekämpningens namn, och för ett samhälle där medborgarna börjar att ta lagen i egna händer eftersom de inte längre litar på rättsstatens förmåga att skydda dem. Rättsstaten har mycket att bevisa för att förtroendet skall återupprättas.