Idéer Krönika
Bibeln säger inget om regeringens politik
Den senaste tiden har en rad debattörer utmålat Tidöavtalet som okristligt. Men politik är en praktisk verksamhet som är svår att koppla till teologiska texter, skriver Jacob Rudenstrand.
Det sägs ibland att politiska ideologier egentligen är sekulära frälsningsläror, med egna överordnade berättelser om människans syndafall och upprättelse. Vissa bär till och med på ett Messiaskomplex: Om bara parti X får makten löser vi alla problem. En ny himmel och en ny jord, om man så vill. Eller det motsatta: regeringsskiftet blir ett omen för apokalypsen i form av den liberala demokratins undergång – ”antidemokratin” – som historikern och vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad tolkar Tidöavtalet.
I takt med sekulariseringen har politiken blivit existentiell. Den debatt om Tidöavtalet och SD:s bekännelse till en kristen idétradition som Växjöbiskopen Fredrik Modéus initierat i Expressen och i andra tidningar är ett symptom på detta.
”Tidöavtalet innehåller flera saker som går på tvärs med den kristna idétraditionen”, skriver biskopen. Han har därefter fått eldunderstöd av kyrkohistorikern Joel Halldorf: ”SD:s och Tidöavtalets nationalism är inte förenlig med kristendomen”.
Det går inte att säga att Tidöavtalet är mer eller mindre kristet än Januariavtalet.
Modéus anser att det är anmärkningsvärt att SD, som enligt biskopen säger sig värna en kristen idétradition, lägger ”förslag som drabbar den svage” (miniminivå för asylrätt, begränsad familjeåterförening, färre kvotflyktingar och sänkt bistånd). Han ställer detta mot Bibelns texter som berör skyldigheten att hjälpa människor på flykt, särskilt Tredje Moseboken 19:
”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv”.
Det är alltid välkommet med ett teologiskt perspektiv på politiska ideologier, särskilt de som drar åt det totalitära, som nationalism, kommunism och fascism där nationen, arbetarklassen etc. kräver fullkomlig lojalitet. Samtidigt går det inte att säga att Tidöavtalet är mer eller mindre kristet än, säg, Decemberöverenskommelsen eller Januariavtalet. Den senare innehöll till exempel skrivningar om att förbjuda nya konfessionella friskolor. Jag kan även tänka mig en rad bibelverser från både vänster- och högersympatisörer om olika delar av Januariavtalet som ogillades.
Läs också:
I ett svar till biskopen är dock de sverigedemokratiska politikerna Anna Sundberg och Daniel Engström lika kategoriska, om inte mer: ”Att ta hand om alla världens folk är inte en kristen tanke”. Tvärtom. ”Detta är ett tankesätt som har fötts ur socialismen”. Nyssnämnda bibelvers från Tredje Mosebok ”handlar om människor som redan befinner sig i landet och inte i andra länder”, skriver de vidare och fortsätter: ”Versen förutsätter också att invandraren anpassar sig till majoritetskulturen.” Vips! Så förordar alltså Bibeln en strikt assimilationspolitik.
Visst är det så att den kristna tron kanske mer än någon annan idétradition har uppmuntrat till internationalism och omsorg om utsatta och fattiga – både nationellt och internationellt. Jesus befallde sina efterföljare att älska sin nästa – oavsett hens etniska eller kulturella bakgrund – som sig själv.
Teologiska domslut kommer bara resultera i att utmåla den ena sidan som rättfärdig och den andra som förtappad
Hur en modern nationalstat ska utforma sin välfärds- och migrations- och integrationspolitik är dock en annan sak. För att bli konkret: hur Sverige praktiskt ska förhålla sig till EU:s miniminivå gällande asylrätt, biståndets tidigare enprocentmål, tiggeri där människohandel förekommer, klimatpolitik osv går inte att utläsa med någon säkerhet i de bibliska texterna. Inte heller hur det egna landets medborgare välfärdsåtgärder ska prioriteras.
Principen (älska din nästa som dig själv) finns där – ironiskt nog först omnämnd i just Tredje Mosebok 19 och vers 18. Däremot följer inte en given praktik eller politik av denna princip. Politik måste förankras i prioriteringar, överenskommelser och kompromisser och bör således kritiseras i sak. Kategoriska teologiska domslut kommer bara resultera i att utmåla den ena sidan som rättfärdig och den andra som förtappad.
Därför är det viktigt att konstatera att de bibeltexter som både Modéus och SD-politikerna bygger sin argumentation på knappast lämpar sig som en manual för att utforma välfärdspolitik i en modern nationalstat. Båda sidor läser Bibeln tämligen enögt.
Tredje Moseboken 19 handlar till exempel inte bara om att inte förtrycka invandraren, utan innehåller också förbud mot avgudadyrkan, spådom, att äta av nyplanterade fruktträd, tatuera sig, klippa håret på ett visst sätt osv. I kapitlet efter kommer dessutom en lång uppräkning av sexuella handlingar, däribland samkönat sex, som ska dömas med dödsstraff. Knappast något en svenskkyrklig biskop brukar hänvisa till eller något någon vill argumentera för politiskt.
I Sundbergs och Engströms fall väljer de även att citera Femte Moseboken 15:7-11, men slutar precis när bokens författare tar upp det så kallade ”friåret” som inföll vart sjunde år, då alla skulder mellan israeliter avskrevs. Vill Sverigedemokraterna införa en omfattande skuldsaneringsreform inspirerat av den mosaiska lagen? Det må välkomnas av många men frågan är hur detta ska finansieras i Svantessons budget.
Kontexten i den mosaiska lagen är inte en modern välfärdsstat; det är något så främmande för sekulariserade svenskar som det gammaltestamentliga Israels relation till Gud. Vad särskiljer ett gudomligt utvalt folk från andra stammar och riken? Vad är rent och orent? Hur kan syndare försonas med en helig Gud? Frågorna är eviga men svåra att föra över till praktisk politik och mandatperioder.
I USA diskuteras just nu vad som kallas kristen nationalism, där vissa grupper ser USA med en unik religiös kallelse utifrån enstaka verser i Gamla testamentet. Det vore olyckligt om vi i Sverige skulle anamma ett motsvarande sätt att se på vår egen politik. Jesus själv vägrade som bekant att säga vilken politisk sida som var den kristna.
Jacob Rudenstrands bok Den första rättigheten är utgiven på Timbro förlag. Boken finns att köpa här.