Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Dan Korn: Bör en politiker twittra?

Samtal på nätet bör följa samma regler som samtal i verkliga livet. Problemet är bara att de som möts på sociala medier kommer från miljöer där man tilltalar varandra på helt olika sätt. Därför behöver man försöka vara förstående snarare än att leta efter fel – något som såväl gäller journalister som politiker.

Foto: Per Pettersson (CC BY 2.0).

Bör en politiker twittra? Man kan tycka olika om det. Det går att se twittrandet som en väldigt nära dialog mellan politiker och väljare, en återgång till det öppna samhälle som en gång fanns, men som inte finns längre. Per Albin Hansson tog spårvagn till kanslihuset; Tage Erlander blev körd av sin Aina, men när hon var sjuk liftade han. I sin dagbok har han antecknat vad de som kört honom haft för synpunkter på politiken. Olof Palme ville gärna promenera utan livvakter, men som bekant är det just därför att det inte slutade väl som dagens politiker inte kan tillåta sig sådant. Kanske kan man då se politikernas aktivitet på sociala medier som ett nytt sätt att möta väljarskaran.

Mot detta kan man invända att Twitter verkar locka fram det sämsta hos varje människa. De korta meddelandena kan ryckas ur sitt sammanhang och spridas för alla vindar. I en del fall visar de verkligen på ogenomtänkta uttalanden. Lika ofta visar det sig att texterna är skrivna i ett sammanhang, där orden får en helt annan betydelse om de rycks loss ur sammanhanget. Twitter lockar dessutom i lika stor utsträckning fram det sämsta hos de journalister som följer politikernas uttalanden. Medvetet misstolkar de allt som går att misstolka. Ibland övergår det i ett fullständigt oresonligt hat.

Det mest uppenbara exemplet är givetvis bevakningen av Donald Trump. Om en del av hans tweets kan man säga som Wilhelm Peterson-Berger en gång lär ha recenserat en sångerskas konsert. Han skrev kort och gott att hon hållit konserten och lade till: ”Det borde hon inte ha gjort”. En del av det den amerikanske presidenten säger är ovärdigt för en av världens mäktigaste människor, men i rimlighetens namn måste man säga att de medvetna missförstånden av annat han sagt är lika ovärdigt för dem som ägnar sin tid åt att fulklippa och misstolka.

Jag tror att Moderaterna skjutit sig själva i foten, vilket i och för sig är en populär sport bland politiker nu.

I Sverige älskar många i medievärlden att hata en man som är en större tänkare än vad hatarna kommer i närheten av. Om man skall tro vad en del tidningar skriver verkar riksdagsledamoten Hanif Bali vara Sveriges största problem för tillfället. Bali har vid flera tillfällen skrivit tweets som är olämpliga. Den som hört honom diskutera integration och andra brännande aktuella frågor måste dock ge honom erkännandet att han kunde vara en av de största tillgångarna för riksdagen.

Väldigt mycket av kritiken mot honom har handlat om medvetna missförstånd. Skulle missförstånden inte vara medvetna blir det värre. Då måste ju många debattörer och journalister vara dumma, som läser så fel. Jag föredrar att tro gott om människor och om jag utgår från att det är medvetna missförstånd tror jag i varje fall bättre om dessa människors intelligens.

Moderaternas behandling av Bali de senaste dagarna går att förstå, vilket inte är detsamma som att de gjort rätt. Jag tror att de skjutit sig själva i foten, vilket i och för sig är en populär sport bland politiker nu.

Sociala medier är en fantastisk mötesplats. Bland mina vänner på Facebook finns allt från inflytelserika makthavare och samhällsdebattörer till uteliggare som ibland skriver om sin försäljning av tidningen Faktum eller om en särskilt svår natt på stan. Av alla dessa människor kan man ställa krav på gott uppförande, men jag tycker faktiskt att ribban måste höjas i takt med att man når en högre position. Jag ställer högre krav på en partisekreterare, en ledarskribent eller riksdagsman än vad jag gör på den som under utbildning anger ”livets hårda skola”. Följarskarans hejaklack i form av gillanden eller kommentarer kan dock driva den inflytelserike att skärpa tonen, att ge sig på meningsmotståndare med personangrepp och att slänga ur sig ogenomtänkta uttalanden.

Det finns en enkel tumregel som alla borde kunna följa: Utgå inte från att den digitala världen fungerar annorlunda än den verkliga. Det är samma människor som verkar i båda världarna. Det är samma hårda ord som sårar, men också samma tankeskärpa som kan övertyga. Det du inte vill säga en medmänniska i ansiktet, det skall du heller inte säga på nätet. Eftersom en del av oss tar med sig samtalstonen som råder i en byggjobbarbarack in på nätet, medan andra kommer med de välputsade salarnas hövliga tonläge uppstår lätt konflikter när alla möts på samma digitala torg. Vi uttrycker oss på olika vis. Därför gäller det att både vara förstående och inte leta efter fel, men samtidigt att ta ansvar för vad man säger. Klarar man inte det, kan man stänga av nätet.