Bör Stockholm få existera?
Stockholm är Sveriges populäraste plats att bo på. Ändå hade staden, med dagens byggregler, aldrig fått byggas i dag. Tillsammans lämnar strandskydd, bullerregler och handikappanpassningar inget utrymme för den sortens städer som människor faktiskt uppskattar.
Kötiderna och kvadratmeterpriserna talar sitt tydliga språk. Stockholms innerstad är Sveriges populäraste ställe att bo på. Det handlar inte bara om utbud och jobbchanser: Innerstaden är en helt annan typ av bebyggelse än förorterna.
Det har sin förklaring. Centrala Stockholm byggdes steg för steg. Gator flyttades, breddades och sprängdes ned i berget. Staden växte fram organiskt kring invånarnas önskemål och behov. Förorterna byggdes på ett annat sätt, i stora, pedantiskt detaljplanerade klumpar. Det som i innerstaden blandas på samma plats – bostäder, affärer och biltrafik – gjorde förorternas entusiastiska stadsplanerare allt de kunde för att skilja från varandra.
Bostadskön är dubbelt så lång för en bostad i innerstaden som för en i miljonprogrammen. Kvadratmeterpriserna skiljer sig åt avsevärt. Men egentligen behöver man inga siffror för att se var det är trevligast att vara: Odengatan i Vasastan eller Skärholmen centrum?
Egentligen behöver man inga siffror för att se var det är trevligast att vara: Odengatan i Vasastan eller Skärholmen centrum?
Ändå är det bara ett fåtal som har turen, eller pengarna, att bo i en traditionell stadsmiljö. Sju procent av Storstockholms befolkning, enligt Peter Elmlund vid Urban City Research. Utanför tullarna lyser den sortens bebyggelse med sin frånvaro; innanför tullarna är den dyr, eller kräver alltför lång kötid.
Och så ser det tyvärr ut att förbli. Lagar, förordningar och regleringar gör det i praktiken omöjligt att bygga den sortens traditionell stadsbebyggelse som människor uppskattar.
Till att börja med finns standarder för lägenhetsbyggande som gör att väldigt många äldre, populära hus aldrig skulle ha fått uppföras i dag. Kök måste ha dagsljusinsläpp; de kan inte placeras längre in i en lägenhet. Regler om tillgänglighet för handikappade innebär att dyrbara kvadratmetrar måste läggas på stora badrum och stor hallyta. 1,7 meters fritt utrymme mellan väggen där kapphyllan är placerad och väggen mitt emot, är kravet.
Någon annan har bestämt vad vi ska efterfråga.
Och de hus som faktiskt får byggas, får inte byggas var som helst. Strandskyddet hindrar i normalfallet bebyggelse inom 100 meter från strandkanten. Eller 300 meter, om länsstyrelsen så vill. En av Stockholms mest attraktiva sidor, närheten till vattnet, skulle i dag i stället vara en förbannelse för den som ville bygga en ny liknande stad.
Vidare finns bullerregler, som inte bara gäller bullernivån inne i en bostad – som ju kan påverkas av isolering – utan även vid utsidan av fasaden. Att bygga bostäder vid trafikerade gator, som exempelvis Strandvägen, Stockholms allra dyraste, blir därmed väldigt svårt.
Denna utveckling inleddes redan på 30-talet. Planbestämmelserna blev plötsligt alltmer detaljerade, och en delad stad där boende, arbete, rekreation och transport skulle äga rum på separata platser blev idealet. Hyresregleringen 1942 gjorde att bostädernas läge, som är något de boende prioriterar högt, inte längre kunde påverka hyresintäkterna. Hyresbostadsbyggena flyttade ut till billig mark utanför stadskärnorna.
De som försvarar de strikta regler vi har i dag, säger i praktiken att inga fler ska få möjligheten att bo i de mest attraktiva stadsmiljöerna.
I praktiken har politiker och stadsplanerare tagit ifrån vanliga människor rätten att själva bestämma hur de vill bo. Ett extra rum, eller en extra stor hall? Ett centralt läge vid en trafikerad väg, eller möjligheten att sova med öppet fönster utan att störas av buller? Mildare strandskydd eller färre bostäder?
Någon annan har bestämt vad vi ska efterfråga genom att göra det omöjligt att tillgodose efterfrågan på något annat.
Resultatet blir att Stockholms innerstad inte hade fått byggas i dag. Och det får inte liknande bebyggelse heller. Det gör inget för den som redan har turen att bo i innerstaden, och ser värdet på sin bostad öka tack vare det låga utbudet. Men de som försvarar de strikta regler vi har i dag, säger i praktiken att inga fler ska få möjligheten att bo i de mest attraktiva stadsmiljöerna.
Man behöver inte tycka om Stockholm, men att säga att städer som den inte bör få existera är att gå lite för långt.