I dag hade ingen fått en så dum idé som public service
Systemet kallas fortfarande för ”public service”. Obligatorisk service vore ett mer passande namn, och påståendet att det som tillhandahålls är ”kvalitets-tv” är svårt att ta på allvar. Att staten med hot om straff tvingar oss att köpa just dess produkter är egentligen absurt. Skulle etermedierna ha uppfunnits i dag, hade ingen kommit på en så dum idé som public service.
Jag skäms. Och jag gör det åtminstone fyra gånger om året. En gång i kvartalet betalar jag nämligen fegt, laglydigt och pliktskyldigt min radio- och tv-licens. Hade jag mera råg i ryggen skulle jag skicka tillbaka blanketten med uppmaning till berörda myndighet att dra dit pepparn växer, men mer obscent och vulgärt formulerat. När jag erlägger denna avgift känner jag mig sjaskig, ungefär som om myndigheterna hade tvingat mig att prenumerera på Dagens Nyheter eller bli medlem i Miljöpartiet.
Man kallar fortfarande det nuvarande systemet för public service. Obligatorisk service vore ett mera passande namn. Tv-avgiften är på flera sätt en kvarleva av en svunnen tid då staten ansåg sig ha rätt att omyndigförklara den råa hopen; överhetens uppgift var att indoktrinera den med statlig propaganda. Man lyckades rätt länge i detta uppsåt. Så inte undra på den indignation som följde när tekniken började göra det svårt för staten att upprätthålla etermonopolet. I det längsta förföljde man uppstickare. När en liten båt utanför Sveriges kust sände reklamfinansierad schlagermusik var det en skandal. När parabolantennerna blev ett nytt hot menade några socialdemokrater att sådana borde förbjudas.
Tekniken har dock som vanligt visat sig vara starkare än politiken. Det gick inte att stoppa kommersiell radio och tv. Public service blev den anakronism som vi har i dag. Det finns inte längre någon anledning att behålla den.
Medietutbudet är nu enormt och mångskiftande. Om vi bara vill så är vi bättre informerade än någonsin förr genom mängder av kanaler och sociala medier. Men när något händer i värden, ja inte är det till SVT man vänder sig. När USA:s och Rysslands utrikesministrar häromveckan hade en bister presskonferens sände de stora utländska kanalerna direkt men inte hittade jag det i ettan eller tvåan. Om jag bara hade tillgång till vad de licensfinansierade medierna har att erbjuda skulle jag snart förvandlas till en lallande byfåne.
Alldeles oavsett om jag vill ta del av det ofta det bristfälliga innehållet – det är inte förbjudet att självmant göra sig till byfåne – så är public service en orättfärdig inrättning. Den snedvrider marknaden och gör livet svårare för de aktörer som faktiskt lever på marknadens villkor.
I den självförhärligande reklam för sig själva som svensk tv ibland hemfaller till påstår man att det är kvalitets-tv som licensbetalarna får tillgång till. Ibland stämmer det – jag hade inte velat vara utan Homeland – men vilken annan kanal som helst hade kunnat sända denna tv-serie.
En inte alltför djärv gissning är att om etermedierna hade uppfunnits i dag så hade ingen kommit på en så korkad idé som public service. Privata aktörer hade då fått sköta ruljangsen utan statlig inblandning. Att staten med hot om straff skulle tvinga oss att köpa just deras produkt hade väckt både förvåning och befogade protester.
Under åtta år hade Sverige en regering som påstod sig vara liberal. Den gjorde ingenting åt public service. Om Sverige någon gång i framtiden finge en genuint liberal regering – en, det erkänner jag, i dagens läge ganska verklighetsfrämmande tanke – så borde nedmonteringen av public service stå högt på agendan.