Olof Ehrenkrona:
Dagen då Sverige lade om kursen
Samhälle Essä
Den 15 september 1991 röstade väljarna fram en moderatledd regering med Carl Bildt som statsminister. Då som nu styrdes Sverige av en passiv S-regering oförmögen att hantera konsekvenserna av tidigare politiska felbeslut, skriver Olof Ehrenkrona.
Ibland känns det som det kanske ligger något i de gamla grekernas cykliska historiesyn med tidsåldrar och skeden som regelbundet återkommer. Bakom talesättet: ”Intet nytt under solen”, döljer sig insikten att det finns mönster från det förflutna som upprepas. Kollektiva beteenden som återkommer, därför att människor särskilt när de uppträder i flock har en tendens att göra som de har gjort förr.
Det har i dagarna gått trettio år sedan Sverige, den 15 september 1991, valde en moderatledd fyrpartiregering med Carl Bildt som statsminister, och det finns en del slående inslag i förutsättningarna som rådde då och som upprepas i dag. Tydligast är att det är en sönderregerad socialdemokrati, vars syre har tagit slut och som fördriver tiden i Rosenbad. Då som nu jagades en S-regering av uppblossande kriser som följer av tidigare politiska felbeslut eller ren och skär passivitet.
I likhet med vad som hände i somras fälldes regeringen Carlsson några månader före valet av Vänsterpartiet och återkom efter en ny talmansrunda, men skadskjuten och förlamad. Krispaketen fortsatte att avlösa varandra, och när regeringen Bildt tillträdde var Nordbanken med 70 procent statligt ägande i akut kris. Några dagar efter regeringsskiftet kom motsvarande besked från Första Sparbanken. Banken var konkursmässig.
Efter att ha regerat i tre mandatperioder och utan att få ordning på Sveriges ekonomi och oförmåga att reda ut Sveriges strukturella problem var Socialdemokraterna slutkörda. Nya krafter fick ta över med löftet om att ge Sverige en ny start. Den avgångne finansministern Kjell-Olof Feldt (S) beskrev det land som Bildt-regeringen fick överta som en ”ekonomisk avgrund”.
Sett i ett längre perspektiv var krisen i övergången mellan 80-tal och 90-tal kulmen på två decenniers vanskötsel av Sverige.
Sett i ett längre perspektiv var krisen i övergången mellan 80-tal och 90-tal kulmen på två decenniers vanskötsel av Sverige. Ett ekonomisk-politiskt sammanbrott som hängde samman med den offentliga sektorns ohämmade expansion och systematiska stabiliseringspolitiska missgrepp som svar på Bretton-Woods-systemets sammanbrott och 1970-talets oljekriser. Krisen i de offentliga finanserna förorsakades av en ansvarslös utgiftspolitik i kombination med en skattepolitik och en produktivitetshämmande strukturpolitik som försvagade skattebaserna och bidrog till ett snabbt växande gap mellan utgifter och inkomster.
Socialdemokraterna hade i decennier vägrat att ta in varningarna för konsekvenserna av deras försök att triangulera vänstervågen genom att stadigt och systematiskt försvaga tillväxtens drivkrafter. Den vind som Olof Palmes regeringar med pedantisk noggrannhet sådde blev den storm som Ingvar Carlsson senare fick skörda. Allt medan glåporden haglade från Stig Malm i LO-borgen. Att LO:s extremistiska krav på partiet att leverera ett socialistiskt systemskifte, bland mycket annat genom förslagen om att överföra alla svenska börsföretag i ett fackligt styrt jättekonglomerat, starkt bidrog till partiets och landets kris var en insikt som tydligen aldrig nådde fram till Norra Bantorget.
Men det finns också avgörande skillnader. Då var det vanskötseln av ekonomin, inflationen, arbetslösheten, underskotten, devalveringarna och räntekriserna som dominerade nyhetsrapporteringen. Idag är makrobilden, till följd av 1990-talets strukturreformer och alliansregeringens skattesänkningar ganska stabil, och reallönerna har stigit när skatterna har sänkts och inflationen har stampats ut. Strukturproblemen ser annorlunda ut. De skapas framför allt av politiskt beslutade tillväxthinder som begränsar elförsörjningen och en tillståndsbyråkrati som allvarligt försvårar företagens möjligheter att expandera och starta ny verksamhet. Samhället är också skörare till följd av en förstelnad integrationspolitik och en rättsstat som inte levererar den ordning och trygghet som vi har rätt att kräva.
LO:s roll som Socialdemokraternas drivankare har övertagits av Miljöpartiet.
LO:s roll som Socialdemokraternas drivankare har övertagits av Miljöpartiet. Likheten består dock i att Socialdemokraterna försvagas i opinionen och förlorar sina kärnväljare under sina försök att triangulera politiska sentiment som av den vanlige väljaren upplevs leda till en kontraproduktiv symbolpolitik.
Regeringen Bildt hade ett starkt politiskt mandat med ett program för en strukturell anpassning av Sveriges ekonomi. Medlet var att stärka ekonomins utbudsfaktorer, målet att skapa en dynamisk tillväxtekonomi. Nyckelreformerna handlade om att skapa konkurrens mellan producenterna för att erbjuda valfrihet åt konsumenterna, lägre skatter, avregleringar och en fullständig avveckling av löntagarfonderna.
Strukturreformerna var viktiga på längre sikt för att skattebaserna skulle växa och de offentliga utgiftsanspråken minska, men de kunde inte ersätta omedelbara stabiliseringspolitiska åtgärder för att möta balansproblemen som regeringen hade ärvt. Dessa var tvärtom av en sådan art och storlek att de i sig hotade den strukturella anpassningen.
Hade regeringen misslyckats med att lösa bankkrisen skulle reformerna i övrigt ha blivit i stort sett verkningslösa.
Hade regeringen misslyckats med att lösa bankkrisen skulle reformerna i övrigt ha blivit i stort sett verkningslösa. Vi ska komma ihåg att, när situationen var som mest allvarlig, var samtliga svenska banker med undantag av Handelsbanken konkursmässiga. Det var den avgrund som Feldt avsåg och som verkligen sög när vi såg ner i den.
Det hör till bilden att regeringen bara hade tre år på sig att vända utvecklingen. Samtidigt med den akuta krisen i banksystemet och de galopperande underskotten i statsfinanserna skulle valfrihetsreformerna inom barnomsorg och sjukvård föras till beslut i riksdagen; Statsföretagen skulle privatiseras och telemarknaden avregleras för att öppna för det som skulle bli det privata svenska digitaliseringsundret. Ett nytt robust pensionssystem skulle förberedas och universitets- och forskningsreformer skulle säkerställa nya resurser och ökad frihet inom universitetsvärlden. På skolans område skulle en friskolereform genomföras som gav alla familjer som ville ekonomiska möjligheter att välja skola, offentlig eller privat.
På agendan stod också att bryta det statliga monopolet för marksänd TV – att öppna för TV4 och fria sändningar via kabel. Förbuden hävdes mot reklamfinansierad TV och lokalradio. Äganderätten stärktes i författningen och Europakonventionen för mänskliga rättigheter skrevs in i den svenska grundlagen. Mandatperioderna förlängdes till fyra år och personvalselementet stärktes. Inom kriminalpolitiken avskaffades den obligatoriska halvtidsfrigivningen och straffen skärptes bland annat för sexualbrott mot barn.
Läs också:
Avregleringslistan innefattade inrikesflyget; bilprovningen; postbefordran; el- och tele, arbetsförmedling, import av vin och sprit. Privatiseringarna gällde företag som SSAB, Cementa, NCB, Svalöf AB, Celsius, Assi Domän, OK-Petroleum, Pharmacia och Semko. Av 34 företag som riksdagen bemyndigade regeringen att sälja hanns 18 med under mandatperioden.
Skattetrycket sänktes med fyra procentenheter. Socialförsäkringarnas ersättningsnivåer sänktes i brett samförstånd till 80 procent. Bostadssubventionerna, som var en av de tyngsta posterna i statsbudgeten avskaffades. Totalt reducerades de offentliga utgifterna med 120 miljarder.
Tilläggas kan att under krisförhandlingarna mellan regeringen och Socialdemokraterna krävde S att löntagarfonderna i praktiken skulle återinföras och att stora stora nedskärningar i försvarsutgifterna skulle göras. Tanken på löntagarfonder var emellertid död också inom socialdemokratin, så det blev aldrig någon återställare. Däremot realiserades de stora försvarsnedskärningarna tio år senare, när 1992 års försvarsbeslut ersattes med ett nytt 2004 under Göran Persson och hans försvarsminister Björn von Sydow.
Regeringens första proposition, som lades fram den fjärde oktober, fondmotståndets dag, gällde löntagarfondernas avveckling.
Regeringen Bildt innebar således ett tydligt systemskifte, och en symbol för detta var att regeringens första proposition, som lades fram den fjärde oktober, fondmotståndets dag, gällde löntagarfondernas avveckling. DN:s förre chefredaktör Hans Bergström har räknat ut att 29 procent av regeringen Bildts propositioner under det första året var drivna av regeringens ideologiska plattform. Motsvarande siffra var för Fälldin (76–79) och Palme (82–85) 13 respektive 11 procent. Bildts regering levererade 43 propositioner av ”förändringskaraktär”. Fälldin I levererade 19 och Palme II 15. Det var inte bara en nystart för Sverige utan också en rivstart som inte hade varit möjlig utan ett omsorgsfullt förberedelsearbete.
En viktig parallell mellan läget när Sverige gick in i valåret 1991 och i dag 2021 är den splittrade borgerligheten. Då som nu fanns ett nytt parti som tog fasta på underströmmarna i väljarkåren. Då som nu hade Centerpartiet gjort upp med Socialdemokraterna om ett flerårigt stöd för budgeten. Folkpartiets ledare Bengt Westerberg hade också intagit en position gentemot Ny Demokrati som i det mesta liknar den som Annie Lööf nu har till SD. Läget var således tämligen uppgivet på den borgerliga sidan, när Carl Bildt och Bengt Westerberg i en gemensam artikel, ”Så ska vi regera ihop”, presenterade sitt program för att efter en borgerlig valseger regera Sverige.
Axeln M–FP blev en rejäl moralhöjare i en sargad borgerlighet.
Det skedde i oktober 1990 och den nya axeln M–FP blev en rejäl moralhöjare i en sargad borgerlighet.
Trots kursen i inrikespolitiken var Bildtregeringens utrikespolitiska nyorientering av ännu större och mer långsiktig betydelse. I ett tal på Utrikespolitiska institutet i december 1994 analyserade Carl Bildt själv huvuddragen i den förändring som hade skett. EU-medlemskapet hade förhandlats fram på rekordtid och ett avtal hade signerats, integrationen i Norden och Europa-gemenskapen av de återupprättade baltiska staterna hade inletts och förhandlingarna om det ryska trupptillbakadragandet från baserna i Baltikum hade avslutats. Samtidigt hade den gamla neutralitetsdoktrinen ersatts av en modern samarbetsdoktrin baserad på Sveriges nordiska och europeiska tillhörighet.
De avgörande stegen hade tagits från 1814 års isolationistiska utrikes- och säkerhetspolitik till en doktrin som byggde på att freden och stabiliteten i Östersjöområdet skulle bevaras genom samverkan med likasinnade demokratiska stater och öppna samhällen. Under åren 1991–1994 spelade Sverige en avgörande och bitvis ledande roll i bilaterala dialoger med Ryssland och USA och som ordförande i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa för att forma den nya säkerhetspolitiska arkitekturen i närområdet efter Sovjetunionens fall och den stora europeiska frigörelsen.
När Carl Bildt för 30 år retade gallfeber på Socialdemokraterna genom att konstatera att den nya regeringen skulle lyfta politiken ”från det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå”, var han kanske ändå inte helt snett ute.
Omslagsfoto föreställande Carl Bildt tillsammans med Gösta Bohman på valnatten 1991: Roger Turesson/Scanpix