Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Folk vantrivdes i Palmesamhället

Nostalgin hos den socialdemokratiska vänstern ger skäl att påminna: Sverige var på 1980-talet ett land i vilket människor kände vanmakt och välfärden inte levererade enligt löfte.

Foto: Sverre Børretzen Aktuell/Scanpix

Socialdemokratisk historieskrivning

Drygt 34 år efter kvällen den 28 februari 1986 då Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen i Stockholm avslutades ett kapitel i svensk historia med en digital presskonferens. Den offentliga utredningen av mordet har nått vägs ände och stängs nu.

Nedläggningen av utredningen har också ånyo fört upp frågan om statsminister Olof Palmes politiska eftermäle på agendan. När nostalgin blir som starkast är det inte utan att tankarna förs till romanen ”Hundarna på huvudgatan” av kulturskribenten Elin Grelsson. I den drömmer det socialdemokratiska kommunalrådet i en norrländsk kommun om hur Olof Palme ska återvända och ställa allt till rätta. Om han bara hade fått leva hade 1990-talets nedskärningar och avregleringar – rent av EU-medlemskapet – aldrig skett.

Det är inte bara ett tema för fiktionen, utan en återkommande föreställning i samhällsdebatten. Nyligen skrev historieprofessorn Kjell Östberg om hur mordutredningen har överskuggat arvet efter 1900-talets främste svenske politiker, och att det är dags för en ny generation att lyssna på Olof Palme. Ibland överträffar verkligheten faktiskt dikten:

I dag, när nedskärningar och privatiseringar utarmar den solidariska välfärdsstaten är det däremot inte förvånande att en ny generation lyfter fram Palme och idéerna från det radikala 1960- och 70-talet. Idéer som fick fackföreningsrörelsen att kräva makt över sina arbetsförhållanden, kvinnorna att kräva jämställdhet och vänstern att kräva socialism.

Ingen kunde bättre än Olof Palme fånga upp dessa stämningar, förhoppningar, drömmar, sätta ord på dem, foga dem samman och ge dem en inriktning som pekade mot en annan värld – och inte sällan se till att det gjordes politik av dem.

Vurmen för Olof Palme ska också förstås i en kontext av den nostalgi som under ett tag har funnits i den socialdemokratiska vänstern. Det är en längtan tillbaka till tiden innan 1980-talet då den beryktade men aldrig särskilt tydligt definierade nyliberalismen satte sina klor i folkhemmet, företrädd av debattörer som Daniel Suhonen och Göran Greider. Det beskrivs som ”socialdemokratins svängning bort från idén om en expanderande offentlig sektor, keynesianism och ökad jämlikhet som inleddes på åttiotalet” och heter att ”när Daniel Suhonen ser tillbaka på sin uppväxt på 1980-talet känns det som att hela välfärdsstaten jobbade för honom”.

Det finns naturligtvis ett före och ett efter kvällen den 28 februari 1986. Mordet på statsministern påverkade både det svenska samhället och det socialdemokratiska partiet. Under slutet av 1980-talet stärktes kanslihushögern, och tankarna som hade förts fram av till exempel finansminister Kjell-Olof Feldt om förändringar av den ekonomiska politiken fick gehör inom partiet.

Decennierna som föregick maktutredningen präglades av en gigantisk maktöverföring från individ till stat.

Men historieskrivningen blir kontrafaktisk: Vilka av förändringarna var oundvikliga, och en följd av att socialiseringarna hade nått vägs ände? Vad hade hänt i riksdagsvalet 1988? Enskilda berättelser om hur man upplevde 1980-talet går aldrig att ta ifrån någon. Den stora nostalgin hos den socialdemokratiska vänstern ger dock skäl att påminna om den större bilden: Folk vantrivdes i Palmesamhället. Sverige var ett land i vilket människor inte fick bestämma själva, många var missnöjda och välfärden inte levererade enligt löfte.

Vanmakten i 80-talets Sverige

Det var en insikt som fanns inom den socialdemokratiska rörelsen. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund under Karl-Petter Thorwaldsson drev ett projekt om ökad egenmakt. Dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson tillsatte år 1985 den omtalade maktutredningen – i vilken man bland annat skulle komma att skriva:

Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt.

Decennierna som föregick maktutredningen och omsvängningarna inom politiken präglades av en gigantisk maktöverföring från individ till stat. Om detta påminner den nyutgivna boken ”Ett bättre land: Hur rätten att välja förvandlade Sverige” från nätverket Valfrihetens vänner. Den tar sin utgångspunkt i begreppet DDR-Sverige som myntats och populariserats av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson om uppväxten i ett samhälle med två statliga tv-kanaler.

Det är en kanske nött beskrivning av samhällsordningen på 1970- och 1980-talen efter långvarigt socialdemokratiskt styre, men de två tv-kanalerna är bara en symbol bland många. I boken går att läsa:

Det var en stat där Astrid Lindgren betalade 102 procent i skatt, där pensionssystemet var uppbyggt som ett kedjebrev, där Televerket inte bara hade monopol på telefoni och försökte förhindra att det skulle uppstå några alternativ utan också ägde landets alla telefoner. […] Det var ett land där ledande politiker ville förbjuda parabolantenner så att ungdomarna ”för död och pina skulle slippa reklam i tv”.

(Minns att moderatledaren Ulf Adelsohn fick betala böter efter att ha tagit med sig en telefon hem från Hongkong 1985 eftersom Televerket hade monopol på att förse svenskarna med telefoner.)

Vi var inte med i Europeiska unionen. SAS hade monopol på flygresor, och Arbetsförmedlingen på förmedling av jobb. Det offentliga bestämde vilken skola dina barn skulle gå i, var någonstans du skulle söka vård och på vilken långvård dina föräldrar skulle tillbringa sin sista tid. Det var mycket som inte fungerade som det skulle.

Liberaliseringarna var en reaktion på den reella vanmakt som människor kände.

Mellan år 1975 och 1995 stod reallönerna stilla. Vi gick från att ha världens fjärde högsta levnadsstandard till att sjunka till plats fjorton. Det var med bakgrund av detta som Sverige precis som resten av västvärlden trädde in på en väg av större grad av marknadsekonomi och mer begränsad offentlig sektor.

Boken påminner också om de i mångt och mycket bortglömda folkliga protesterna, och hur människor demonstrerade, hungerstrejkade och anmälde Sverige till internationella domstolar för mänskliga rättigheter för att få inflytande över sitt eget liv.

Liberaliseringar var oundvikliga

Det är ur dessa perspektiv man bör förstå förändringarna som skedde inom socialdemokratin och de reformer som genomfördes både av Socialdemokraterna och borgerligheten för att normalisera det svenska samhället. Boken lyfter fram en sista meningen i maktutredningens slutrapport:

En huvudfråga när det gäller att finna en ny balans mellan en samhällscentrerad och en individcentrerad syn är hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet.

Liberaliseringarna var en reaktion på den reella vanmakt som människor kände. De var en naturlig följd av ett samhälle som låtit maktöverföringen från individ till stat gå för långt, och hade antagligen skett även om historien hade utspelat sig annorlunda.

Det är anledningen till att socialdemokratin aldrig på riktigt har nedmonterat de mer frihetliga system som infördes, och inte ens med den största grad av nostalgi kommer att våga göra det framgent: Människors strävan efter individuell valfrihet består.