Dåliga människor kan fortfarande göra bra TV

Svallvågorna efter #metoo-kampanjen sköljer inte bara bort skådespelare från Hollywood. De sköljer också bort deras filmer från biograferna och gamla TV-serier ur arkiven. Martin Timells program Äntligen hemma, som gått på TV4 i 20 år, går inte längre att hitta i kanalens streamingtjänst sedan han anklagades för ett sexuellt övergrepp i en badtunna. Komikern Louis CK lär ha onanerat i synnerligen olämpliga sammanhang, och nu försvinner hans standupshower från HBO:s betaltjänst och en film han skrivit och medverkat i har portats från svenska och amerikanska biografer.

Kevin Spacey, som enligt branschkollegor har utsatt flera män och pojkar för sexuella ofredanden, klipps bort ur en kommande film och får sparken från House of Cards. Netflix överväger nu att avsluta serien med en sista säsong utan honom – förmodligen den sämsta idén sedan ”låt oss fortsätta producera Top Gear utan Clarkson, Hammond och May” – men de fem existerande House of Cards-säsongerna finns åtminstone kvar på Netflix. Än så länge.

Det är inte svårt att förstå impulsen att stänga en person ute ur branschen som anklagas för sexuella trakasserier. Ingen vill ta risken att anställa, eller arbeta med, en potentiell sexualförbrytare. Men att radera allt personen tidigare har medverkat i är en annan sak. Inte bara för att man därigenom klipper bort en bit ur CV:t för alla andra som medverkat i produktionen. Det är också något som drabbar publiken. Att Martin Timell, Louis CK och Kevin Spacey, om anklagelserna stämmer, är minst sagt obehagliga människor innebär inte att de inte kan producera något av värde.

August Strindberg är till exempel en av Sveriges mest namnkunniga författare. Den allra bästa, hävdar somliga. Han var samtidigt uttalad antisemit, och hans mikroaggressioner mot kvinnor hade fått även den mest garvade genusvetenskapsstudenten att sätta Fairtradekaffet i halsen.

Kommer du att plocka bort Röda rummet ur bokhyllan nu?

Viljan att sminka över historiens fläckar och skavanker finns överallt.

Förhoppningsvis gör du inte det. Annars bör du i rättvisans namn inte sätta punkt där, utan även rensa ut Charles Dickens, Rudyard Kipling, H P Lovecraft och alla de andra världsberömda författare som i sina verk har reproducerat alla möjliga fördomar om judar, afrikaner, indier och andra grupper.

För att inte tala om dem som gått längre än att skriva sådant som på 2010-talet är oacceptabelt. Dramatikern och poeten Christopher Marlowe, som lär vara en av Shakespeares största inspirationskällor, förfalskade pengar och tillbringade en kort tid i fängelse i samband med ett bråk som ledde till hans grannes död. Beatnikförfattaren William S Burroughs sköt ihjäl sin fru. Poeten Paul Verlaine sköt och skadade Arthur Rimbaud efter ett relationsbråk. Och så vidare.

Ska man sortera bort verk av kulturpersonligheter som misslyckas med att leva upp till vår tids moraliska standarder, står man där med en tom bokhylla.

En del svenska bibliotek har tagit de första stegen på vägen. Nu verkar de vara på väg att bli omsprungna av TV även på den här punkten. Bortgallringen ur arkiven ger nästan ett smått historierevisionistiskt intryck, vilket tyvärr inte längre uppfattas som negativt i alla sammanhang. Viljan att sminka över historiens fläckar och skavanker finns överallt, från studenter vid Oxford University som inte vill kännas vid att byggnader på deras college uppfördes av kolonialherren Cecil Rhodes, till Behrang Miri som i egenskap av Kulturhusets konstnärlige ledare ville avlägsna Tintin-album från hyllorna eftersom de innehåller vissa av sin tids stereotyper. Som om stereotyperna eller kolonialismen därmed skulle försvinna ur historien.

Dåligt rykte smittar och ingen vill ha #metoo stämplat på sin verksamhet.

I George Orwells 1984 arbetar huvudkaraktären Winston Smith på det statliga sanningsministeriet. Supermakten Oceania (tänk en federal EU-stat som expanderat geografiskt och byggt ut sin övervakningsapparat) befinner sig i krig med Eurasia och är allierat med Eastasia, men bara fyra år tidigare var Eastasia fienden och Eurasia den allierade. Winston Smith sitter vid sitt skrivbord och ändrar i tidningsarkiv så att det ser ut som att rollerna aldrig har varit ombytta.

Officiellt hade partnerbytet aldrig inträffat. Oceania var i krig med Eurasia, därför hade Oceania alltid varit i krig med Eurasia. Fienden för ögonblicket representerade alltid den absoluta ondskan, och därav följde att alla sorters förflutet eller framtida överenskommelse med den var omöjliga.

På samma sätt är det svårt att inte se en sexualförbrytare som en form av ondska, och vilja ta permanent avstånd från den. Dåligt rykte smittar och ingen vill ha #metoo stämplat på sin verksamhet. I stället försöker man sudda bort den anklagade personen ur sina arkiv, men det ändrar inte på faktum att man en gång anlitade honom.

Det drabbar inte heller primärt personen i fråga. Han har oftast redan fått betalt för jobbet och klättrat förbi den aktuella pinnen i karriärstegen. Att den försvinner påverkar inte hans kändisskap, särskilt inte i skuggan av anklagelserna som vädras. Däremot drabbar det publiken.

Den surrealistiske konstnären Salvador Dalí lär ha varit en anhängare av Franco och sägs ha slagit sin fru, men det gör inte hans tavlor sämre.

Även våldsamma och kriminella personer som Christopher Marlowe, William S Burroughs och Paul Verlaine har nämligen skapat verk av värde. De har i sin tur inspirerat andra, ibland ännu större konstnärer – Shakespeare, till exempel. Likaså har både Dickens, Kipling, Lovecraft och alla andra författare med omoderna uppfattningar och daterat språkbruk, bidragit till en fantastisk litteraturkanon. Den surrealistiske konstnären Salvador Dalí lär ha varit en anhängare av Franco och sägs ha slagit sin fru, men det gör inte hans tavlor sämre.

Till och med Harvey Weinstein, som om bara en fjärdedel om anklagelserna stämmer är ett riktigt praktsvin, har bidragit till filmer som världen vore fattigare utan.

Även dåliga människor kan skapa bra saker. De kanske inte förtjänar att fortsätta med sin karriär när de avslöjats, men de filmer, böcker, målningar och pjäser som redan existerar, som har skapats av mer eller mindre klandervärda människor, borde få vara kvar. Annars är det inte de själva som förlorar på det, utan publiken.

Att Kevin Spacey eller Louis CK har producerat uppskattad kultur gör dem inte till bättre människor. Men om de är dåliga människor gör det inte heller deras verk sämre. Det är inte svårare än så att skilja på sak och person.

Precis som alla andra delar av samhället vilar kultursfären på giganters axlar. Är man för kräsen med vilka giganter vars axlar man är beredd att stå på, är risken att man till slut inte har mer än luft under fötterna.