”I vår tid gäller det endast penningen och penningen, capitalet, räntan… men det gäller icke anlagens bildning och gäller icke människan.” 

Citatet kommer från en artikel i den konservativa tidningen Svenska Biet mot slutet 1830-talet. Då beskrevs de liberala idéerna ständigt i liknande ordalag. Framför allt målades liberala tankar om näringsfrihet och frihandel upp som motsatsen till humanistiska värden: fria marknader skulle enbart leda till egoism och materialism på bekostnad av konsten och bildningen. Det är slående hur lik denna kritik är den som förekommer i dagens debatt. Men i dag kommer den inte främst från det konservativa lägret utan i stället från vänsterperspektiv.

Ett exempel går att finna i en text av förläggaren Gunnar Nirstedt i DN. I texten beskriver Nirstedt hur den moderna marknadslogiken som liberaler anfört konkurrerat ut den kvalitativa litteraturen. Idag vill alla enbart ha enkla dramatiserade berättelser av Hollywood-karaktär, och den stora modernistiska litteraturens tid, personifierad av Virginia Woolf och James Joyce, är förbi.

Inte mycket tycks ha förändrats sedan 1830-talet. Den fria marknaden beskrivs fortfarande stå i motsats till kulturen och människan. Men historien om liberalismens framväxt i Sverige visar på det direkt motsatta – hur liberalism, marknader, och ett rikt kulturliv växte fram i symbios. Ett historiskt exempel som illustrerar detta återfinns i den stad som kanske mer än någon annan förknippas med svensk liberalism – Göteborg. 

***

Göteborgsliberalismen är ett begrepp som ibland förekommer i den politiska debatten, och som under delar av 1900-talet framförallt kopplats till Folkpartiets starka ställning i staden. Men dess tidiga historia handlar mer om ett ideologiskt perspektiv snarare än om partipolitik. För att förstå hur liberalismen under 1800-talet kom att få en så central plats i Göteborg behöver man först förstå den miljö staden utgjorde vid århundradets mitt.

Under 1800-talets första hälft var Göteborg en relativt liten handelsstad, men det kom att förändras efter de brittiska frihandelsreformerna under 1840-talet. Göteborg blev då länken till väst och den ekonomiska stormakten Storbritannien. Till Göteborg kom rika handelsmän för att etablera fabriker och boende, däribland familjerna Carnegie och Dickson som även kom att ta plats i stadens kommunfullmäktige. Med köpmännen från England och Skottland följde inte bara pengar och arbetstillfällen utan också idéer. Bland annat Oscar Dickson kom att föra in argument från David Ricardo och Adam Smith i kommunfullmäktiges debatter om kommunalskatten.

Kommunalskatten var platt och låg på en procent.

Politiken i staden gynnade framväxten av starka kommersiella miljöer. Kommunalskatten var platt och låg på en procent. I boken Liberalernas stad: Fattigdom och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg (2009) beskriver Jan Christensen hur det låga skattetrycket även ökade möjligheterna för donationer, och under andra halvan av 1800-talet kom det att växa fram en stark mecenatkultur där den rika borgarklassen tävlade i att stödja konst, litteratur och musik. När Oscar II mot slutet av århundradet visades runt på Göteborgs museum, som var resultatet av en rad privata bidrag, sa han ”Ja ni är storartade här i Göteborg, och allt bekosta ni själva. Men i Stockholm ska alltid staten vara med.”

De miljöer som växte fram i Göteborg utgör ett perfekt exempel på vad sociologen Jürgen Habermas beskrivit som den borgerliga offentligheten. Begreppet åsyftar de historiska sammanhang som utvecklades i städer som centrerades runt kommers och handel. Dit kom handelsmän och grosshandlare för att utbyta varor och tjänster, men de ville också diskutera idéer i form av politik, filosofi och litteratur. Som följd etablerades kaffehus, debattsällskap och krogar. Dit kom inte bara köpmän, utan också filosofer, författare och skådespelare. De upplevde de nya miljöerna som friare och mer stimulerande än den gamla offentligheten som funnits i hovets korridorer och på adelsmännens gods. Dessa borgerliga sammanhang beskrivs ofta varit den mylla som liberalismens idéer växte fram ur. Så var även fallet i Göteborg.

Det kanske bästa exemplet på den liberalism som kom att prägla staden går att finna i Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Tidningen startades 1832 av grosshandlaren Magnus Prutz, och kom under den pågående representationsdebatten att ta tydlig ställning för att avskaffa den dåvarande ståndsriksdagen.

Till skillnad från mer moderata liberaler tog tidningen ställning mot en inkomstgraderad rösträtt, och hävdade, med referenser till John Stuart Mill, att rösträtten även skulle tillfalla kvinnor. Det var dock först 1852, när Sven Adolf Hedlund tog över rollen som chefredaktör, som tidningen skulle se sina stora glansdagar. Hedlund hade tidigare jobbat för Lars Johan Hierta på Aftonbladet och inspirerats av ”Aftonblads-liberalismens” tydliga förespråkande för näringsfrihet och den enskildes rätt. När Hedlund skulle utfärda en prenumerationsanmälan för nästkommande år vid slutet av 1852 slogs tidningens politiska hållning fast:

Frihet i de borgerliga som i de kyrkliga förhållandena, i all redlig verksamhet, i utbyte av tankar och åsikter, i handel både inom landet och nationer emellan, i näringar och all slags ärligt förvärv, utgör grunden för den bästa ordningen. Tidningen vill värna den enskildes rätt utan att glömma det allmännas väl; söka väcka ett vänligt och aktningsfullt sinnelag mellan olika tänkande…

Göteborgs handels- och sjöfartstidning blev dock inte enbart en bastion för försvaret av ekonomisk frihet. Hedlund oroade sig för att de snabba ekonomiska framstegen som kunde ses under 1800-talets andra hälft i Göteborg, vilka han i sig såg som önskvärda, skulle leda till att de humanistiska värdena i samhället glömdes bort.

Under Hedlunds tid som chefredaktör och ansvarig utgivare inledde tidningen en kulturliberal offensiv. Hans vän, författaren Viktor Rydberg, knöts till redaktionen som kulturskribent, där han kom att bedriva en radikal idédebatt. Rydberg kom inte bara att arbeta på tidningen utan förde även in det liberalt borgerliga Göteborg och vänskapen med Hedlund i sitt författarskap.  Litteraturvetaren Lars Lönnroth har beskrivit att detta särskilt kan ses i Rydbergs bok Den sista Athenaren där hjälten Kristantius till viss del baserades på Hedlund.

Christensen beskriver i Liberalernas stad hur Göteborgs handels- och sjöfartstidning var starkt bidragande till att etablera den mecenatkultur som kom att bli så vanlig i Göteborg. De flesta av kulturinstitutionerna som etablerades baserades helt på enskilda initiativ och bidrag. Redan på 1820-talet hade Chalmers slöjdskola grundats med hjälp av arvet från den skotska köpmannen William Chalmers. Skolan skulle hjälpa till att bilda de fattigas barn, men blev också under 1800-talet en plats för att uppmuntra hantverk- och tekniskt kunnande. Idag heter skolan Chalmers tekniska högskola. Det var dock under andra hälften av 1800-talet som Göteborg kom att bli en riktig kulturstad. Även här spelade Hedlund en huvudroll. 

Han var själv inblandad i grundandet av några av Göteborgs viktigaste kulturinstitutioner, däribland Göteborgs högskola, Göteborgs museum, och stadens konstsällskap. Det fanns en stor skillnad mellan den kulturella infrastruktur som växte fram i Göteborg och den som redan fanns etablerad i Stockholm.

Göteborgs kulturliv blev friare och mer pluralistiskt än huvudstatens.

I Göteborg var kulturlivet kopplat till enskilda initiativ och en tydligt konkurrensbaserad mecenatkultur. I huvudstaden gick det hand i hand med staten. Det gjorde Göteborgs kulturliv friare och mer pluralistiskt. Här kunde invånarna ta del av en rad kulturella experiment och introduceras till några av kontinentens nyaste strömningar, både inom litteratur, konst och musik. I sin avhandling Handel och Bacchus eller Händel och Bach? beskriver musikhistorikern Anders Carlsson träffande de värderingar som kom att prägla stadens det i kulturliv: ”såväl den nyrikes hänsynslöshet, fräckhet och vulgaritet som uppkomlingens frigjordhet, antitraditionalism och möjlighet till tänkande utanför de banor som annars var comme il faut”.

***

I 1800-talets Göteborg växte det fram en liberalism som, med Handelstidningen och Hedlund som förgrundsfigurer, förespråkade närings- och handelsfrihet samtidigt som man även argumenterade för humanistiska värden i form av ett pluralistiskt kulturliv baserat på enskilda initiativ i dåtidens borgerliga offentlighet. För de som i dag utmålar marknadskrafter som den kulturella kvalitetens motsats kan det tyckas motsägelsefullt. Men när Hedlund på en av sina många resor ner till kontinenten befann sig på en politisk debattklubb i Berlin, skymtade den teoretiska bakgrunden till hans gärning fram. I biografin S. A. Hedlund: Hans liv och gärning beskriver Hedlunds brorson hur hans farbror i ett meningsutbyte sagt något i stil med följande: 

Rörande den sociala frågan lösning föreligger två olika tankeriktningar. Den ena lägger frågan på materialistisk grund och strävar endast till bättring av de lekamliga villkoren och förbiser det andliga, glömmande att utan hågens upplysning och förädling bli de materiella villkoren för välstånd utan gagn. Den andra förbiser, att det materiella välståndet är ett viktigt och betydelsefullt villkor för den andliga utvecklingen. Det är med såväl materiella som andliga medel vi skola arbeta för vårt släktes höjande till sann kultur, till sedlighet och upplysning, och vi skola glädja oss över att hava fått uppleva om än endast gryningen till den skönare dag, som uppgått för människosläktet.

Marknader, kommers och ett rikt kulturliv står med andra ord knappast i motsats till varandra. Jag har tidigare här i Smedjan skrivit om hur liberaler till viss del har sig själva att skylla för att de blir beskyllda för att vara för materialistiska. Under de senaste decennierna har försvaret för frihetliga principer varit alltför inriktat på enbart ekonomiska förklaringsmodeller. Göteborgsliberalismens historia visar dock på hur rik och pluralistisk liberalismen kan vara. Ett bättre exempel för att mota dagens kritiker är svårt att finna.

Omslagsfoto föreställande det gamla Göteborg: Nationalmuseum