Samhälle Åsikt
Därför ger mer pengar till polisen sämre resultat
Trots att polisen fått kraftigt ökade resurser under lång tid tycks resultaten bara bli sämre. Det är en varningssignal till politiker om att mer pengar till en dysfunktionell organisation snarare riskerar att leda till fler problem, skriver forskaren Erik Lakomaa.
Att polisen, trots rekordstora resurser, fler anställda än någonsin och en lång rad nya befogenheter, blir allt sämre på att klara upp brott har uppmärksammats under hösten. Först genom Hanne Kjöllers bok Polis – Så funkar det! (inte) – En omorganisation, 10 år och 100 miljarder senare (Fri tanke, 2025) och därefter genom Riksrevisionens granskning. Det som framkommit är inte munter läsning.
Trots dramatiskt ökade anslag under rikspolischef Petra Lundhs ledning, och trots nya och ofta integritetskränkande befogenheter, är effektiviteten sannolikt lägre än vad den varit vid något tidigare tillfälle. Riksrevisionen skriver: ”Sedan 2015 har polisens anslag ökat med nästan 93 procent, från drygt 21 miljarder 2015 till knappt 41 miljarder kronor 2024. Samtidigt har både antalet personuppklarade brott och personuppklaringsprocenten sjunkit.” Till detta kan läggas att polisen från och med 2024 dessutom beviljats ytterligare omkring fyra miljarder kronor årligen.
Räknar man bort den här typen av brott ligger den verkliga uppklaringsandelen på omkring sju procent.
Siffrorna för uppklarade brott är anmärkningsvärda. Endast omkring 11 procent av de anmälda brotten klaras upp. Men även detta är missvisande. Kjöller påpekar att statistiken i stor utsträckning drivs av ringa narkotikabrott, en brottstyp som till betydande del är ”självuppklarande”. När polisen muddrar en känd narkoman på Plattan och hittar amfetamin på honom krävs i praktiken inga ytterligare utredningsåtgärder. Samma sak gäller exempelvis fortkörningar. Räknar man bort den här typen av brott ligger den verkliga uppklaringsandelen på omkring sju procent (Riksrevisionen noterar också att narkotikabrottsuppklaringen till stor del består av kontroller av postförsändelser). Enligt de siffror som Kjöller redovisar är antalet uppklarade brott i dag lägre än det var 1975. Inte relativt befolkningen eller relativt anmälningar, utan i absoluta tal.
Riksrevisionen beskriver samtidigt hur de ökade resurserna inte lett till högre produktivitet. I stället har utvecklingen gått i motsatt riktning:
Antalet anmälda brott per årsarbetskraft har minskat med en dryg tredjedel. Antalet uppklarade brott och lagföringsbeslut per årsarbetskraft har båda halverats sedan 2009. Sett från 2015 har antalet handlagda anmälda brott per anställd minskat med knappt 34 procent, antalet personuppklarade brott per anställd med knappt 42 procent och antalet lagföringsbeslut per anställd med knappt 28 procent. Både antalet anmälda brott och antalet personuppklarade brott har minskat sedan 2015, samtidigt som polisens personalstyrka har vuxit.
Riksrevisionen fortsätter:
Kostnaden per brott blir då högre och antalet brott per anställd lägre. Rimligen skulle utredningsresultaten förbättras med fler anställda per brott, vilket skulle ha sänkt kostnaderna per uppklarat och lagfört brott. Men som nämnts tidigare har både antalet personuppklarade ärenden och antalet ärenden som redovisas till åklagare minska.
Samtidigt utreds många brottstyper som drabbar stora grupper människor inte alls. Stöldbrott och bedrägerier, trots att bedrägeribrotten numera är en central del av den organiserade brottsligheten, har i praktiken en personuppklaring nära noll. Kjöller visar dessutom hur statistik systematiskt friseras. Ett exempel är när bedrägerier (felaktigt) avskrivs som tvistemål, till exempel när någon beställt en mobiltelefon och fått en tegelsten. Då görs inga utredningsåtgärder alls, och det blir ett färre ouppklarat brott som påverkar statistiken.
Kjöller visar också hur verksamheten inte heller alltid gått att följa upp, varken av Statskontoret eller Riksrevisionen, eftersom polisen antingen inte lämnat ut uppgifter eller lämnat dem i sådan form att de inte gått att tolka. Vissa centrala nyckeltal, såsom antalet poliser i yttre tjänst, sekretessbeläggs. Myndigheten hävdar att detta skulle avslöja ”hur de arbetar”. Tack vare en artikel i Polistidningen 2019 vet vi dock att antalet poliser i yttre tjänst minskat med en tredjedel sedan 2009. Detta trots alla resurstillskott och trots den ökande brottsligheten, och trots att befolkningen är tjugo procent större. Inget tyder på att utvecklingen vänt. Forskningen visar att synlig polisnärvaro är en av de mest brottsförebyggande faktorerna, därför är detta särskilt allvarligt.
***
Kjöller ger exempel som kan förklara varför resurserna inte styrs dit de gör nytta. Bland annat att man regelmässigt använder telefontömning som utredningsmetod. Detta är en oerhört ingripande åtgärd som ofta ger mer information om en person än en husrannsakan i bostaden, men som av den låga uppklarningen att döma får man förmoda inte ger särskilt mycket – om det inte främst är personer som inte begår brott som utsätts (Polisen har som en del i del av de nya befogenheter fått numera även möjlighet att använda sådana tvångsmedel mot personer som inte är misstänkta för brott).
Detsamma gäller explosionen av övervakningskameror. Inte heller denna tycks ha lett till fler uppklarade brott. I detta kan en förklaringshypostes anas. Att undersöka innehåll i telefoner, från masttömning, eller från kameror, kan göras från skrivbordet på kontoret och under kontorstid. Det kan inte de traditionella metoderna, och att åka ut till ett utsatt område kan både vara obekvämt och till och med farligt. Till detta kan läggas – vilket Kjöller lyfter fram – att befordringsssystemet inom myndigheten fungerar så att den som stannar i yttre tjänst inte kan räkna med med samma karriär- eller löneutveckling som den som går till inre.
Detta påverkar brottsbekämpningen. En polis som är ute och knackar dörr, pratar med vittnen på plats eller bara rör sig i området kan, till skillnad från den som sitter vid skrivbordet, samtidigt ingripa mot andra brott och genom detta göra nytta även om man inte skulle få fram något om det brott man utreder.
Ett av dessa fenomen kallas failure reward: när resultaten försämras belönas myndigheten med mer resurser.
Det som Kjöller och Riksrevisionen beskriver överensstämmer med vad forskare inom public choice länge visat. Ett av dessa fenomen kallas failure reward: när resultaten försämras belönas myndigheten med mer resurser. Politiker har svårt att säga nej till ökade anslag när brottsligheten ökar, även när ökningen i sig beror på brister hos polisen.
Stora resurser leder dessutom till felprioriteringar och till mer verksamhet som inte har med polisiär kärnuppgift att göra. Ekonomin fungerar inte längre som en restriktion. Hade resurserna varit knappa hade myndigheten tvingats prioritera och valt det som faktiskt gav resultat. I stället satsas stora summor på att påverka mediabilden och på att manipulera statistik. I Petra Lundhs myndighet är bilden viktigare än resultaten.
Polisen har också aktivt kämpat för att behålla verksamheter som inte är polisiära kärnuppgifter och har till och med försökt utöka dem. Just nu bereds ett förslag om att flytta ansvaret för vapenlicenser och besiktning av skjutbanor från polismyndigheten. Dessa två verksamheter har fungerat mycket dåligt, och polisen saknar och kan inte rimligen bygga upp relevant kompetens. Trots detta har betydande resurser lagts på att lobba både mot utredaren och mot politiker för att behålla ansvaret. I fråga om skjutbanebesiktningar har man dessutom tagit fram ett eget regelverk i stället för att följa det etablerade SäkB som bygger på Försvarsmaktens och skytterörelsens kunskap. Detta har uppmärksammats som inte bara slöseri utan också som potentiellt farligt. Den som besiktar skjutbanor eller utformar kriterier för detta måste ha kompetens inom området – något som saknas inom Polismyndigheten.
Även denna kan också förstås genom några centrala mekanismer från public choice-forskningen. En av dem är mission creep, tendensen hos byråkratier att utvidga sina uppgifter bortom kärnverksamheten. I Polismyndighetens fall märks det i viljan att behålla och till och med expandera verksamheter som inte har med brottsbekämpning att göra, som vapenlicenser eller skjutbanebesiktningar. Genom att bredda sin uppgiftsportfölj kan myndigheten både motivera högre anslag och skapa fler chefs- och stödfunktioner, något som passar väl in i Niskanens klassiska teori om budgetmaximering. En större budget innebär ökad status, fler organisatoriska nivåer och större kontroll över resurser, vilket skapar starka interna incitament att efterfråga mer medel oavsett resultat.
Detta gör att arbetssätt som kan genomföras vid skrivbordet, till exempel telefontömningar och kameragranskning, gynnas framför yttre tjänst.
Samtidigt verkar incitamenten inom myndigheten forma beteenden som ligger nära bilden av homo bureaucraticus, den riskaverta byråkraten som premieras för att undvika misstag snarare än för att åstadkomma resultat. Detta gör att arbetssätt som kan genomföras vid skrivbordet, till exempel telefontömningar och kameragranskning, gynnas framför yttre tjänst. Yttre tjänst innebär mer osäkerhet och större risk för kritik, och är dessutom mindre meriterande. Därmed uppstår en systematisk obalans: de metoder som har störst faktisk effekt på brottsligheten trängs undan av metoder som är enklare, tryggare och mer gynnsamma för karriären.
Till detta kommer fenomenet X-ineffektivitet, som beskriver hur organisationer utan konkurrens eller tydlig extern kontroll blir slappare internt. När det saknas krav på att hushålla med resurser tenderar arbetsprocesser att svälla, administrativa lager byggs på och produktiviteten sjunker. De stora variationerna i uppföljning, de hemligstämplade nyckeltalen och avsaknaden av mätbara resultat talar för att Polismyndigheten utvecklat betydande X-ineffektivitet. Det förklarar också varför fler anställda inte leder till fler uppklarade brott.
Tillsammans skapar dessa mekanismer en organisation som både drar sig bort från kärnuppdraget och samtidigt kräver allt större resurser, men utan att resultaten förbättras. Det gör att mer pengar inte bara misslyckas med att lösa problemen, utan ibland förstärker dem.
Men lösningen har hittills varit ständigt ökande resurser i förhoppning om att det ska vända skutan. Jag har tidigare kallat denna typ av felslut för The Soda Fountain Fallacy: om du betalar för läsk ur en amerikansk läskautomat som ger läsk i lösvikt i en mugg, och läsken du får inte går att dricka, kommer du inte kunna lösa det genom att mata i fler mynt. På svenska skulle man kunna använda det inte lika slagkraftiga kaffeautomatsfelslutet: lägger du i mer pengar får du mer, men inte godare, kaffe.
När organisationen är problemet leder resurstillskott inte till förbättring utan till fler problem. Politikerna bör, med detta i åtanke, som ett första steg stanna upp och fråga sig om det verkligen är rimligt att fortsätta ge Petra Lundh allt hon pekar på.