Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Åsikt

Åklagaren som ropade varg

De eventuella brott som begicks i fallet Karl Hedin utfördes av polis och åklagare. Att staten varken gett Hedin upprättelse eller försökt rätta de fel som begicks i processen pekar mot att liknande saker kommer att ske igen, skriver Erik Lakomaa.

Företagaren Karl Hedin med advokater på väg in till sin rättegång. Foto: Pontus Lundahl/TT

2018 greps skogs- och trävaruentreprenören tillika debattören i rovdjursfrågor Karl Hedin av insatsstyrkan i sitt hem. Han anklagades då för att ha förgiftat varg med insektsmedel och för att ha skjutit en varg och eldat upp den i sitt företags värmepanna. Några döda vargar fanns emellertid inte – varken i värmepannan eller någon annanstans. Förutom i åklagarens fantasi. Ingenting tyder på att Hedin tjuvjagat varg eller haft avsikt till detta. Det är en historia som kunde ha varit slut innan den började. Eller borde i alla fall ha varit det.

Sedermera uppdagades även att eventuella brott i sammanhanget snarare hade begåtts av polis och åklagare. Det som låg bakom gripandet och häktningen var ett utdrag ur ett avlyssnat telefonsamtal som förvanskats genom att relevanta ord i utskriften utelämnats eller ändrats. På så sätt gavs sken av att Hedin var ute på tjuvjakt. Själva avlyssningen saknade dessutom lagstöd. Även om ribban för att sätta in telefonavlyssning är mycket låg i Sverige finns vissa krav, och dessa var inte uppfyllda (för en analys se Borgström, ”Varg i veum” Juridisk tidskrift Nr 1 2019/20, s 272–83).

Det har också senare framkommit att polisen manipulerat en kvinna med psykiska problem i syfte att försöka sätta dit Hedin. Bland annat har hon avslöjats med att i samförstånd med polisen ha planterat bevismaterial. 

För Hedin blev detta ingen trevlig historia. Han fick sitta inlåst med restriktioner i en månad, först i en fyllecell och sedan i häkte, och hans vapen omhändertogs under flera år, vilket hindrade honom från att jaga. Trots avsaknaden av bevisning drev åklagaren fallet till domstol.

När målet togs upp i Västmanlands tingsrätt friades Hedin: Rätten konstaterade att det inte fanns något som styrkte att Hedin skulle ha ägnat sig åt illegal vargjakt. Den ”bevisning” i form av Hedins kritik mot den svenska rovdjurspolitiken som åklagaren lagt fram avfärdade domstolen med att: ”Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.” Åklagaren väljer trots detta att överklaga till hovrätten, som på nytt friar Hedin.

***

Kan detta hända igen? Troligen. För detta talar såväl institutionella som organisationskulturella faktorer. 

Till de institutionella faktorerna hör dels de stora befogenheter som svenska åklagare har – en åklagare i Sverige är inte alls begränsad på det sätt som den som fått sina juridiska kunskaper från amerikanska polisserier kan komma att tro – och dels svårigheterna att utkräva ansvar när statens företrädare begår brott.

Ingen har blivit lagförd för de tjänstefel som begicks.

Ingen har blivit lagförd för de tjänstefel som begicks, antingen för att åklagare inte funnit att de nått upp till tjänstefel av normalgraden (ringa tjänstefel är inte straffbart), eller för att det på grund av bristande dokumentation inte gått att fastställa vem som begått dem.

Till detta kommer Petra Lundhs agerande i fallet, vilken är relevant, i synnerhet som Lundh efter Hedin-processen kommit att utses både till president i Svea hovrätt och till rikspolischef. Lundh var riksåklagare under en stor del av processen och därmed högsta ansvarig. Förvisso är det ingen som förväntar sig att riksåklagaren är insatt i alla mål. Men att åtala en person där det överhuvudtaget inte finns några indikationer på att något brott begåtts, och där domstolen tvingas markera i domen att man i Sverige inte dömer människor på grund av deras åsikter, är tämligen ovanligt. I stället för att vidta åtgärder mot de personer inom myndigheten som utfört den olagliga avlyssningen (utredningarna om tjänstefel lades ner) gick hon också i stället till regeringen och krävde legalisering av förfarandet. Av detta kan man lätt dra slutsatsen att hon tycker att det som kollegorna gjorde borde ha varit lagligt. När det gällde tjänstefelen medverkade också Lundh personligen till att de inte skulle utredas närmare. 

En av få möjligheter som finns, förutom ansvar för tjänstefel, är åtal för obefogat eller falskt åtal. Den möjligheten stängdes dock också för Hedin eftersom preskription för dessa brott hade inträtt när Svea hovrätt fastställde tingsrättens friande dom, så Hedin hade ingen möjlighet att gå den vägen. Frågan om prövning för obefogat åtal är relevant eftersom om det någonsin funnits möjlighet att få en åklagare fälld för sådant ovanligt brott skulle det nog varit här. Precis som konstateras i domen finns ingenting som tyder på att Hedin, eller någon annan, skulle ha begått något jaktbrott. Åklagarens huvudnummer – Hedins åsikter om rovdjursförvaltningen – har ju domstolen också skarpt avfärdat med att vi i Sverige inte dömer någon på sådana grunder.

Här hade det varit rimligare att se obefogat eller falskt åtal som perdurerande brott, det vill säga att brottet pågick så länge åtalet var levande. Av naturliga skäl kommer anmälningar (eller eventuella åtal) för obefogade eller falska åtal främst att kunna inkomma eller behandlas efter att det mål som åtalet gällde är avslutat. Regeringen har precis lagt förslag om ändrade preskriptionsregler, men just dessa brott omfattas inte. 

REMA har också en historia av att ta till de mest fantasifulla resonemang i sin iver att få jägare fällda för jaktbrott.

För att förstå hur fall som Hedinfallet uppstår – och hur de kan undvikas – måste man även förstå den miljö som de inblandade verkar i. Att exempelvis åklagaren i målet kom från en miljö där kollegor tidigare uttalat sig jaktkritiskt i media eller varit verksamma inom jaktkritiska organisationer. Att det inom Polismyndigheten finns personer, i synnerhet inom Enheten för artskyddsbrott, med antipatier både mot jakt och mot att personer legalt innehar skjutvapen, är även det nog knappast okänt för personer som läser jaktpressen men kan vara det i bredare kretsar.

Åklagarmyndighetens riksenhet för miljö- och arbetsmiljömål, REMA, har också en historia av att ta till de mest fantasifulla resonemang i sin iver att få jägare fällda för jaktbrott. Det finns fler exempel än fallet Hedin. En jägare som skyddat sin hund mot ett vargangrepp anklagades av REMA för att egentligen ha jagat varg; hunden skulle då ha fungerat som ett levande bete eller åtel för att locka fram varg som sedan skulle kunna skjutas i förment syfte att skydda hunden.

En REMA-åklagare menade också att en diskussion mellan två jägare som polisen avlyssnat om att äta ”raggmunk” egentligen var kodspråk för att tjuvjaga varg.

Nyligen friades en grupp björnjägare i ett mål om jaktbrott avseende jakt på björn 2019. Där var en av REMA-åklagarens anklagelser att jägarna skulle ha simulerat en skadeskjutning av en björn för att därmed kunna få använda motorfordon för att genskjuta björnen (man får använda fordon vid eftersök, men inte vid jakt).

Osannolik, närmast löjeväckande, konspirationsteori? Inte för REMA-åklagaren som framfört teorin i media.

När REMA 2017 menade att det illegalt skulle ha skjutits en varg i Hälsingland och det ett år senare hittades spillning från samma varg i Dalarna menade en REMA-åklagare att någon måste ha samlat in spillning från vargen, fryst in denna, och sedan långt senare spritt den i skogen (så att någon orelaterad person sedan skulle kunna hitta den och skicka in den på analys) för att dölja jaktbrottet ett år tidigare. Osannolik, närmast löjeväckande, konspirationsteori? Inte för REMA-åklagaren som framfört teorin i media. Listan är lång.

Det är inte svårt att tänka sig hur denna kultur kunnat uppstå och reproduceras. REMA är en liten enhet där ingen placeras mot sin vilja. Det är också lätt att tänka sig att den som brinner för vargen är mer sannolik att söka sig till en enhet som REMA snarare än till en allmän åklagarkammare eller till, säg, Riksenheten mot korruption. Resultatet blir en internkultur där åklagarna som värnar djuren står mot de grymma jägarna. I en sådan miljö är det sannolikt lättare att starta förundersökning på lösa boliner och likaså att inte lägga ner dem när man finner att misstankarna saknar grund. Det kan också förklara varför så få REMA-åtal om grovt jaktbrott (vilket otillåten jakt på stora rovdjur är) leder till fällande domar. Historiken visar att REMA haft framgång i endast 26 procent av dessa åtal, att jämföra med åklagare i vanliga brottsmål som vinner framgång i cirka 90 procent av fallen. 

***

Hedin väntar ännu på upprättelse. När möjligheterna att utkräva ansvar personligen återstår att utkräva det av staten och Hedin har nu stämt staten. Till skillnad från de ovan nämnda personerna som råkat ut för REMA har han pengar nog att göra det.  Stämningsansökan tar upp flera intressanta juridiska frågor: Dels om staten kan undvika ansvar för de brott och fel som begåtts genom att ingen kunnat dömas. Hedin menar detta och har där stöd i tidigare skadeståndsmål. Dels på vilka grunder ersättning ska ges när någon grundlöst hållits frihetsberövad. 

Här är inte heller Hedinfallet jämförbart med andra fall där någon misstänkts för brott och därför gripits och häktats, men där misstankarna sedan avskrivits. Den enda anledningen till att Hedin kunde gripas och sedan hållas frihetsberövad var ju de manipulerade utskrifterna från den olagliga telefonavlyssningen. Det vill säga, hade polis och åklagare följt lagen hade han inte kunnat gripas, än mindre frihetsberövas. 

Justitiekanslern som företräder staten i dylika ärenden har erbjudit Hedin en schablonersättning 31 000 kronor som ersättning för det felaktiga frihetsberövandet. Även här skiljer sig Hedinfallet från vanliga frihetsberövandefall. Hedin var vid gripandet VD och huvudägare i koncernen Karl Hedin AB med omsättning på fyra och en halv miljard kronor och med över tusen anställda. Såväl frihetsberövandet – som gjorde att han inte kunde utföra sitt arbete – som uppvisandet av honom i media som brottsling i fångkläder, hand- och midjefängsel, hade såklart påverkan på affärerna. 

Under de fyra år som gick från gripandet, via det åtminstone i objektiv mening obefogade åtalet, till den friande domen var ju företaget med Karl Hedins namn förknippat med någon som utmålats som brottsling. Återigen handlar det om sådant som inte kunnat hända om polis och åklagare följt lagen. Såväl omsättning som vinst i koncernen, och därmed också värdet på Hedins ägande, sjönk också under den aktuella tiden. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

I och med att det handlade om jaktbrott beslagtogs även Hedins jaktvapen. Dessa fick han tillbaka först 2021, tre år efter att de togs i beslag och ett år efter den friande tingsrättsdomen, och först efter att Hedin överklagat till Förvaltningsdomstolen (Polismyndigheten menade att det inte räckte att han friats eftersom åklagaren överklagat). Den som fått jaktvapen beslagtagna får – till skillnad från den som fått exempelvis en bil beslagtagen – inte låna eller köpa några nya och kan därför inte heller jaga. I Hedins fall handlar det inte bara om det utan även om att han inte kunnat nyttja jakträtten på de tusentals hektar skogsmark han äger. Denna jakträtt betingar ett större ekonomiskt värde. Hade den arrenderats ut hade intäkterna sannolikt varit flera miljoner årligen. Vinner Hedin blir det dyrt för staten.

Skadeståndsmålet kommer sannolikt att dra ut på tiden. Statens företrädare har hittills inte visat någon vilja till ånger eller rättelse. Och Hedin lär inte vara särskilt intresserad av förlikning om den inte innebär att staten medger ansvar för vad den gjort. Så processen fortsätter. Kanske är den klar till tioårsdagen av gripandet. Då är Hedin 79 år.