De digitala bokbålens tid
Det går inte att bedöma kulturella verk utifrån upphovsmännens privatmoral. Det går inte att rensa bland konstnärliga verk baserat på den moraliska vandeln hos dem som skapat dem. Varje försök att formulera en generell princip för sådana utrensningar kommer att urarta i godtycke och pöbelvälde.
Röster höjs för att kultur som skapats av personer som begått förkastliga handlingar skall rensas bort från offentligheten. Det uppmanas till bojkott av artister och mediebolag försöker blidka opinionen genom att ta bort förbrytarnas, snuskhumrarnas och provokatörernas verk från sina plattformar. Men går det att formulera en princip för vilken kultur som skall finnas tillgänglig, utifrån upphovsmännens personliga vandel? Hur mycket får vi kvar om endast sådant som skapats av personer som lever upp till våra moraliska krav skall finnas tillgängligt?
Norska public service-bolaget NRK valde nyligen att ta bort allt material av den amerikanske sångaren Michael Jackson, efter att dokumentären Leaving Neverland där uppgifter om att Jackson gjort sig skyldig till pedofili framkommit. ”Vi som spelar musik i massmedia ska vara lyhörda och inte hjälpa till att utlösa negativa känslor genom att spela hans musik”, säger Knut Henrik Ytre-Arne, musikchef på NRK, till den norska kvällstidningen Verdens Gang. Ett par dagar senare, efter massiva protester, backade NRK från beslutet och Jackson hittade tillbaka till spellistorna.
I samband med #metoo-uppropet häromåret pekades en rad kända män i kultur- och mediesektorn ut som förövare av sexuella övergrepp. Många fick sina karriärer förstörda. Några stycken blev dömda för brott. Andra dömdes av nätmobben på blotta anklagelser. Men det var inte bara uppdrag och rykten som grusades när anklagelserna utslungades. Det fanns också en opinion för att dessa personers verk skulle rensas ut retroaktivt, att deras verk inte längre skulle finnas tillgängliga. Som om de aldrig hade funnits. Ett svenskt exempel är programledaren Martin Timell, vars program rensades från TV4:s arkiv sedan denne anklagats för sexövergrepp.
Ett av de mest uppmärksammade exemplen var skådespelaren Kevin Spacey, huvudrollsinnehavare i HBO:s flaggskepp House of Cards, som anklagades för sexuella övergrepp årtionden tillbaka i tiden. Produktionsbolaget valde att sparka Spacey från den kommande säsongen av serien och diskuterade även om det skulle gå att radera honom ur de tidigare säsongerna.
Den sista tiden har det stormat kring sångaren och musikproducenten R Kelly, efter en dokumentär där flera kvinnor anklagar honom för att ha utnyttjat dem sexuellt när de var minderåriga. R Kelly avvisar anklagelserna, men saken ska avgöras i domstol. I spåren av dokumentären har det uppstått en opinion som menar att R Kellys musik ska bojkottas och i sociala medier läggs det upp fotografier av sönderbrutna cd-skivor.
Det står naturligtvis var och en fritt att välja bort vilka artister de vill, på vilka grunder de vill. Att bedöma konstnärliga verk utifrån upphovsmännens personliga vandel är dock en vansklig väg att gå. Skulle jag börja rensa i mina bokhyllor och skivsamlingar utifrån kriterier om den moraliska halten hos upphovsmännen skulle det förmodligen inte bli många böcker eller skivor kvar. Det skulle dock kräva en hel del efterforskningar: om de flesta artisters som jag lyssnar på privatliv vet jag nämligen mycket lite eller rentav ingenting alls. Vad gäller dem som jag känner till lite mer om är det sällan personer som jag skulle vilja umgås med privat.
Skulle jag börja rensa i mina bokhyllor och skivsamlingar utifrån den moraliska halten hos upphovsmännen skulle det förmodligen inte bli många böcker eller skivor kvar.
Ytterligare en fråga som infinner sig är hur långt bakåt de retroaktiva utrensningarna av kultur ska sträcka sig. Bör även artister som levde i en annan tid, med andra ideal, rensas ut om de inte levde upp till vår tids moraliska måttstockar? Bör avlidna artister få dispens? Det verkar inte så av fallet Michael Jackson att döma.
Privatpersoner må bojkotta vilka artister de vill, på vad grunder det vara må, men för mediebolag blir situationen mer komplicerad, eftersom de behöver utforma generella riktlinjer att förhålla sig till. Det är begripligt att företag som är beroende av god publicitet och den breda publikens gunst är känsliga för upprörda opinioner. Ska de kunna hantera den här typen av stormar måste de dock utforma en policy som kan tillämpas konsekvent, annars riskerar de att falla offer för påtryckningar och framstå som godtyckliga och inkonsekventa. En sådan policy måste därför utgå från generella principer.
Men hur skulle en sådan princip kunna se ut? Bör gränsen gå vid brottsliga handlingar? Ska alla skådespelare som dömts i domstol uteslutas från de digitala plattformarna.? Det blir ett digert arbete för NRK, SVT, Netflix och HBO att granska brottsregistret för alla medarbetare i alla produktioner om de skulle anta en sådan policy. Bör det kanske bara handla om vissa typer av brott, till exempel sexualbrott och våldsbrott? Eller bör det röra sig om särskilt grova brott, som renderar särskilt höga straff? Men straffsatserna ser olika ut i olika länder – ska man då tillämpa samma måttstock för alla eller utgå från lagstiftningen i det land där den aktuella artisten eller skådespelaren befinner sig?
Alla de handlingar som föranlett uppmaningar till bojkott och utrensning var inte ens brottsliga, åtminstone inte bekräftat så. Många av dem som fick se sina karriärer grusade under #metookampanjen fick det på blotta anklagelserna. Hur ska en policy hos ett mediebolag se ut som tar hänsyn till anklagelser som riktats mot en artist eller skådespelare? Är det självklart att det bara är anklagelser om sexuella handlingar som skall rendera uteslutning? Ska någon som slagit någon på käften få vara kvar på spellistorna? Någon som sålt knark? Och hur är det med personer som torgfört omoraliska och upprörande åsikter?
Det här är inte ens en fråga om huruvida det går att separera verk och person. Det finns förkastliga personer som skapat fantastiska verk, som det vore en stor förlust för mänskligheten om de rensades ut, på grundval av upphovsmannens personliga vandel. Det finns också provocerande, omoraliska och upprörande verk som skapats av till synes normala personer.
Kulturskapare är inga helgon. Kanske är de som folk är mest, sannolikt är de värre.
I somliga fall går det inte att göra en sådan gränsdragning; det kan handla om förfärliga personer som skapat förfärliga verk, som likväl kan ha ett existensberättigande och vara intressanta för publik och eftervärld. Häromåret rasade en debatt på kultursidorna sedan det avslöjats att den mystiske norrländske författaren Nikanor Teratologen, upphovsman till Äldreomsorgen i övre Kågedalen under pseudonym på nätforumet Flashback gav uttryck för rasistiska och antisemitiska åsikter. Gick det ens att fortsätta läsa Teratologen efter detta avslöjande? frågade sig det nervösa kulturetablissemanget. En vedervärdig men genial bok hade skrivits av en författare med vedervärdiga åsikter. Var boken plötsligt mindre genial?
Marquis de Sade verkar ha varit en synnerligen obehaglig person som både levde ett förkastligt privatliv, skrev litteratur där han torgförde vedervärdiga åsikter, och dömdes för brott. Sammanlagt satt han inspärrad 28 år av sitt liv. Med dagens nymoralistiska måttstock bör hans böcker rensas från boklådor och bibliotek och filmer baserade på dessa tas ned från streamingsajterna.
Valerie Solanas skrev inte bara ett radikalfeministiskt manifest där hon argumenterade för att utplåna halva mänskligheten, hon avtjänade också ett treårigt fängelsestraff för mordförsök. Hennes verk skulle ligga risigt till om den generell princip för kulturell utrensning formulerades.
Sid Vicious, basist i Sex Pistols, anklagades för mord på sin flickvän Nancy Spungen, men avled själv av en heroinöverdos före rättegången, vilket ledde till att fallet blev olöst. Det är svårt att hitta något mer moraliskt förkastligt än att mörda sin partner. Betyder detta att Sex Pistols bör försvinna från spellistorna?
Exemplen fortsätter i det oändliga. Kulturskapare är inga helgon. Kanske är de som folk är mest, sannolikt är de värre. Skulle bara verk från moraliskt oförvitliga personer få finnas i offentligheten skulle kulturlivet vara oändligt mycket fattigare. Problem med sexism och övergrepp i dagens kultursektor löses inte heller genom retroaktiva utrensningar och tillrättalägganden av konstnärliga verk från det förflutna. Där handlar det i stället om att förändra de kulturer som möjliggjort att förövarna kunnat hållas under alla år. Många av dem som skrek högst under #metoouppropet var samma personer som hållit förövarna om ryggen i åratal.
Ju mer man anstränger sig för att hitta en generell princip för vems verk som ska rensas bort från offentligheten desto svårare blir det. Antagligen går det inte att hitta någon sådan och frågan är om det ens hade varit önskvärt. Brottsliga handlingar hanteras av rättsväsendet. Icke brottsliga men moraliskt tveksamma handlingar korrigeras genom sociala stigman. Obekräftade anklagelser bör inte vara grund för agerande över huvud taget. Det här är diskussioner som mediebolagen bör föra i lugn och ro, när det inte stormar, så att de inte står handfallna när drevet går. Annars riskerar de att framstå som lika ryggradslösa som NRK i fallet Michael Jackson.