De gula västarna kan bli Macrons räddning

Lördagen 27 januari gick uppemot 70 000 ”gilets jeunes” – gula västar – varav 4 000 i Paris, ut på gatorna för att protestera mot president Macrons ”rikemanspolitik”. Det var den elfte protestlördagen i rad av blockerade motorvägar, gatukravaller, bilbränder, fönsterkross och misshandel som närmast lamslagit landet. Ändå var det rejäl minskning från den första demonstrationslördagen i november, som lockade 284 000 människor.

Mellan juni och november i fjol tappade den 41-årige presidenten nära 15 procentenheter i popularitet. Både han och regeringen var rejält skakad. Nu har han sakta börjat klättra uppåt igen och ligger på runt 31 procent.

Via televisionen har världen från läktarplats under ett par månader kunnat följa ett land som kan tyckas implodera och gå mot sammanbrott. Den utlösande faktorn var när regeringen Macron skulle öka skatten på bensin och diesel till årsskiftet för att nå utsläppsmålen. Den skattehöjningen fick han backa ifrån. Dessutom tvingades han höja minimilönen med 100 euro i månanden från årsskiftet till drygt 1 500 euro vilket kommer att kosta regeringen mellan åtta och tio oplanerade miljarder euro.

Grunden i protesterna mot Macron är känslan av att många, särskilt på landsbygden, inte känner sig sedda eller hörda, medan glassiga politiker i storstäderna bara skor sig och utfärdar pålagor. Macron upplevs vara en president för de rika medan det riktiga folket får det alltmer knapert i takt med att skatterna höjs.

Det är dock inte riktigt sant.

Vart går mina pengar?

Källskatt är införd sedan årsskiftet. Macron är i full färd med att under en treårsperiod fasa ut fastighetsskatten för 80 procent av befolkningen. Löner upp till 100 000 kronor är skattefria. Arbetslösheten är inte längre tvåsiffrig och arbetsgivare har börjat våga anställa i större utsträckning. Men positiva nyheter har en benägenhet att försvinna i röken från brinnande bildäck.

Vad som tycks lugna den franska opinionen är initiativet ”le grand débat” – den stora debatten, där vanligt folk träffar sina lokala politiker och även tillresta rikspolitiker i kommunhusen. Där får människor lufta och lyfta sin frustration. Initiativet sjösattes 15 januari och ska pågå till 15 mars.

En central och återkommande fråga från de ilskna gräsrötterna är: ”Vart går mina pengar?”

Känslan är att medan politikerna skor sig får vanligt folk på landsbygden uppleva hur både polisstationer stängs och förlossningsavdelningar flyttar. Att servicen minskar medan skatterna ökar. En rapport från den franska skattemyndigheten visar samtidigt att skattefusket uppskattades undanhålla staten mellan 80 och 100 miljarder euro 2017.

Macron märker själv att ”le grand débat”-initiativet i viss mån lugnar opinionen. Nyligen kom han själv till kommunhuset i den lilla byn Bourg-de-Peage där 50 invånare hade samlats. ”Ursäkta jag kommer i sista minuten”, sade han leende inför de överraskade åhörarna, och svarade på frågor i över två timmar utan att använda en enda anteckning eller papper. Han berättade också att: ”Jag inte är född med silversked” och ”jag är ingen rik arvinge. Min far var provinsialläkare. Jag kommer inte från Paris utan från Amiens.”

Macron håller på att tvätta bort delar av bankirstämpeln som vänstern satt på honom.

Taktiken har visat sig framgångsrik. Macron håller på att tvätta bort delar av bankirstämpeln som vänstern satt på honom, och är i färd med att ”förmänskligas”. Han inser troligtvis också att både han och hans tre-fyra företrädare på presidentposten förefaller ha glömt att landet faktiskt består av över 36 000 kommuner med varsin borgmästare, varav många har mindre än 500 invånare och därför närmast osynliggjorts.

Söndagen den 29 januari syntes i demonstrationståget i Paris en kavat kvinna i 60-årsåldern med ett hemmagjort plakat som hon höll över huvudet med båda händerna. Men det var inte de gula västarna som arrangerade tåget, utan motkraften ”les foulards rouge” – de röda scarfarna. De har gått ut i ”försvar av republikens värderingar och mot angrepp på poliser och journalister”, och samlade 11 000 demonstranter, mer än dubbelt så många som de gula västarna samlat dagen före. Texten på kvinnans plakat löd i svensk översättning: ”45 miljoner väljare! 80 000 gula västar! = 99,8% västar är inte gula!”

Man kan som utomstående lätt förledas tro att de gula västarna bara är anti-Macron. Inte alls! Snarare är denna massrörelse utan ledning emot politikeretablissemanget i allmänhet, oavsett parti. Det visar opinionsmätningarna. Flera partiledare med annan ideologi ligger popularitetsmässigt och harvar i samma härad som Macron. Både högerextrema Nationell Samling med Marine Le Pen och vänsterextrema La France Insoumise med Jean-Luc Mélenchon har försökt dra fördelar av massdemonstrationerna – utan att lyckas.

Det är nu paradoxen kommer in: de gula västarna håller på att bli en fördel för Emmanuel Macron.

De gula västarnas val

Förklaringen står att finna i 31-åriga Ingrid Levavasseur, ensamstående tvåbarnsmamma från Normandie och en av förgrundsgestalterna i Gula västarna. Nyligen kallade hon till presskonferens och meddelade att hon och nio andra förgrundsgestalter i rörelsen ska använda rörelsen de gula västarna till att ställa upp i det kommande valet till Europaparlamentet. Det har hon för övrigt fått omfattande intern kritik för av aktivister inom rörelsen som menar att Gula västarna är en alternativ kraft till de rådande politiska strukturerna och därför ska stå utanför det politiska etablissemanget. Inte bli en del av det.

Hennes tillkännagivande har skakat om. Opinionsinstitutet Elabe visade att hon skulle få stöd av 13 procent av väljarkåren och hux flux bli landets tredje största parti. Samma mätning visade att hon skulle ta flest röster från just Marine le Pen, som skulle tappa nära fyra procent, och från vänsterextreme Jean-Luc Mélenchon, som skulle tappa nära två. Däremot skulle hon i stort sett inte locka någon alls från Macrons styrande regeringsparti LREM.

Det innebär att Macrons parti, med hjälp av de gula västar som vill störta honom, kan bli det största franska partiet i Europaparlamentet

Man ska i sammanhanget vara medveten om att trots Macrons dåliga opinionssiffror visar mätningar att 85 procent som röstade på honom i presidentvalet 2017 är honom trogna i dag. Man ska också minnas att nästan halva den franska väljarkåren stannade hemma i protest i presidentvalet, men att deras åsikter i dag självklart ingår i opinionsmätningarna. Macron själv sitter säker som president till 2022, och hans parti har betryggande majoritet i nationalförsamlingen.

Det innebär att Macrons parti, med hjälp av de gula västar som vill störta honom, kan bli det största franska partiet i Europaparlamentet, där LREM förväntas få runt 22,5 procent av rösterna.

Det slutar inte där. Opinionsinstitutet Ifop visar i en mätning sedan Ingrid Levavasseur presenterat sina planer, att hela 41 procent kan tänka sig att rösta på hennes nystartade parti. Det skulle naturligtvis innebära en ännu större åderlåtning för Le Pen och Mélenchon – men inte för Macron.

Macrons plan

26 maj går EU:s invånare till val för att välja de 705 ledamöterna till Europaparlamentet, där exempelvis Sverige har 21 mandat och Frankrike 79. Det blir ett val där mätningar och prognoser entydigt pekar på att högerextremism och populism är på stark frammarsch i en mängd medlemsländer. Det handlar om isolationistiska krafter som eftersträvar ett mer nationalistiskt Europa i stället för ett omfamnande och inkluderande liberalt.

Mätningar ger vid handen att högerpopulisterna kan nå uppemot 20 procent i valet. I någon mening är det flyktingströmmarna och migrationspolitiken – eller avsaknaden av den – som bidrar till detta. Det betyder inte att de högerpopulistiska grupperna kommer att få någon kontroll, men de kan i kraft av sin storlek ändå försena, förhala och framgångsrikt motarbeta förslag i Europaparlamentet. Dessutom utgår ett omfattande ekonomiskt stöd till parlamentets partier i förhållande till deras storlek.

Vad har Macron att erbjuda EU med så litet stöd på hemmaplan?

Redan under Emmanuel Macrons valkampanj 2017 gjorde han klart att han ville stärka EU:s politiska roll i världen. Han ville att EU:s makt med dess 28 medlemmar skulle bli mer sammanflätad på bland annat det ekonomiska och försvarspolitiska området. Gärna en gemensam eurobudget med en gemensam ansvarig finansminister. Macron menar att ett starkt och homogent EU är den enda chansen att slippa köras över av Ryssland, USA och Kina.

Hans plan var att hans eget LREM skulle dra in i Europaparlamentet med stora väljarframgångar, gå in i den liberala gruppen Alde och på så sätt få det liberala blocket att växa, men så klart med stort franskt inflytande. Allt för att skapa en europeisk liberal och centeristisk förnyelserörelse.

Så kom oroligheterna i Frankrike, som aktualiserar frågan: Vad har Macron att erbjuda EU med så litet stöd på hemmaplan?

En hel del, som jag visat här ovan. Macron kan paradoxalt nog komma att klara av det kommande valet riktigt bra, tack vare de gula västarna. Dessutom tillstår många som fortfarande vill satsa på EU att Emmanuel Macron faktiskt är den enda europeiska politiker av rang som har en kompass och en genomtänkt färdriktning för vad han vill med Europa. Ett Europa som för många känns alltmer famlande och handlingsförlamat inför de framväxande högerkrafterna. Eller, som Macron sade i ett tal i oktober:

– Nationalism är ett förräderi mot patriotism och därmed mot våra moraliska värderingar.

Ett Europa av nationer

Helt klart mobiliserar de högerextrema partierna i EP-valet. I Sverige har Jimmie Åkesson precis meddelat att Sverigedemokraterna inte längre kräver utträde ur EU, utan inför valet ämnar arbeta med att förändra inifrån och därmed försöka bli en del i den ännu väldigt diffusa högerpopulistiska internationalen.

De här partierna spridda över unionen är visserligen inte tillräckligt eniga och organiserade inbördes för att driva igenom en gemensam politisk plattform, men ändå tillräckligt starka för att effektivt kunna bromsa europeiska integrationsstrukturer. Partierna finns nu i nästan samtliga EU-länder. I Italien, Slovakien, Ungern, Österrike, Polen, Danmark och Finland är de, direkt eller indirekt, del av regeringsunderlagen.

Alla dessa partier hävdar självsvåldigt att de talar för den ohörda europeiska majoriteten. Alla har de ställt sig bakom begreppet ”Europe of Nations” – ett Europa av nationer.

Samtidigt tycker 50 procent att EU ”går i fel riktning”. Det är en ökning med åtta procent bara på ett halvår.

Enligt den senaste Eurobarometern tycker 62 procent av EU:s invånare att medlemskapet är bra. Samtidigt tycker 50 procent att EU ”går i fel riktning”. Det är en ökning med åtta procent bara på ett halvår, och det är frågor om hur EU hanterar migrationsfrågorna och hur nationalstaten ska säkras och skyddas som ligger bakom. Det här ser högerpartierna, som medvetet har förenklat sina budskap:

Vilken sorts Europa vill vi ha? Öppet eller stängt? Ska EU i sanning bli en stark politisk union med större makt på bekostnad av nationalstaterna? Eller bara ett löst framgångsrikt handelsblock där varje enskilt land i övrigt bestämmer sin egen riktning? ”Bryssel har blivit ett hot mot friheten!”, är budskapet. Och det finns egentligen ingen seriös bedömare som inte anser att stämningsläget i Europa just nu spelar högerpopulisterna i händerna.

Splittringen

I dag finns två grupperingar av högerpopulistiska partier i Europaparlamentet. Den ena är Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) och den andra är Europe of Nations and Freedom (ENF), där Marine Le Pen och Nationell Samling är ledande. Problemet är att det är ganska lösa allianser och de som ingår är dåliga på att samarbeta.

Å andra sidan visar mätningar att de här två grupperingarna kan få uppåt 150 av de 705 platserna i parlamentet.

En av de frågor som delar Europas högerpopulister är synen på Ryssland och Putin. Av historiska skäl skyr naturligtvis Polen allt som Ryssland står för. Både Marine Le Pen i Frankrike och Victor Orbán i Ungern har däremot vänt sig till Putin och fått billiga lån. För högerpopulisterna i Polen vore det av samma historiska skäl även problematiskt att samarbeta med högerpopulisterna AfD i Tyskland. AfD är i sin tur kritiskt mot Italien och vill inte att Tyskland ska fungera som kassakista för – som de ser det – en slapphänt publikfriande italiensk budget.

Putinvänligt är även det österrikiska högernationalistiska FPÖ (bildat av Jörg Haider) som ingår i regeringen, där partiets Heinz-Christian Strache innehar posten som vicekansler. Vem minns inte hur Vladimir Putin i augusti i fjol kom till Österrike i sitt presidentplan, inbjuden till ett bröllop, och avspänt dansade med utrikesminister Karin Kneissl? Det gillade inte Bryssel.

Splittrat är det som sagt. Hur den högerpopulistiske inrikesministern Matteo Salvini för Lega i Italien, som kom till makten i mars i fjol, vill att flyktingarna över Medelhavet ska spridas ut solidariskt över unionen. De högernationalistiska regeringarna i både Polen och Ungern är stenhårt emot. Salvini står för övrigt nära Le Pen och hyllar gula västarnas ”kamp” mot president Macron.

Att det är kylslaget mellan regeringarna i Frankrike och Italien just nu är inte svårt att förstå.

Som om inte dessa interna stridigheter skulle räcka har vi också ett amerikanskt inslag i form av Steve Bannon, tidigare kampanjchef för Donald Trump, som i fjol reste runt på olika högerkonvent i Europa för att ge kampanjtips och draghjälp inför Europaparlamentsvalet i maj. Någon särskild framgång har han dock inte haft. Europeisk nationalism och ”amerikanism” går inte riktigt ihop.

De här två grupperingarna kan få uppåt 150 av de 705 platserna i parlamentet.

Sammantaget har dock den samlade högerpopulistiska retoriken om att ”folket måste återta makten från eliten”, delvis burit frukt. Den synes handlingsförlamade och splittrade unionen arbetar i motvind, inte bara på grund av oron för konsekvenserna av Brexit, utan även för att exempelvis Polen och Ungern vägrar inordna sig utan vill gå sin egen nationalistiska väg. Detta trots att Ungern mellan att landet gick med i EU 2004 och fram till slutet av 2017 har kvitterat ut 40 miljarder euro från Bryssel. Unionens gemensamma mål har tryckts tillbaka av en flyktingpolitik som är allt annat än solidarisk, och i realiteten helt saknas. Det måste åtgärdas, även om situationen inte längre är lika akut som tidigare.

Emmanuel Macron framstår för många famlande politiker och trötta men EU-positiva medborgare, som en enande kraft. I dag är Alde – det liberala partiblocket i Europaparlamentet Macrons parti ämnar ingå i – det fjärde största, men det kommer att växa. Man kan dessutom vänta sig att Macron gör upp med en del gamla liberala krafter och profiler som han anser har suttit för länge, gjort sitt och behöver bytas ut.

Om fyra månader vet vi lite mera. Kanske kan vi då även skönja svaret på följande fråga: Är Frankrike en del av Europa? Eller är Europa en del av Frankrike?