DEBATT: Borgerlighetens splittring bevarar S-samhället
Under 1900-talets första decennier gjorde liberaler och socialdemokrater gemensam sak för att hänga av högerns inflytande. Konsekvensen blev att borgerligheten förlorade problemformuleringsprivilegiet. Det är en utveckling som ser väldigt bekant ut hundra år senare, skriver nationalekonomen Anders Bergeskog.
Socialdemokraterna har efter valet i höstas lyckats med två konststycken: att sitta kvar vid makten och att splittra borgerligheten. Just dessa färdigheter har under de senaste hundra åren visat sig vara två av Socialdemokraternas paradgrenar. Det gav dem närmare ett halvt sekel i regeringsställning utan avbrott. De hade därmed gott om tid på sig att utforma det svenska samhället efter sin egen ideologi – socialismen.
Det samhällssystem vi har i dag vilar ännu till stor del på de principer och mekanismer som etablerades under denna hegemoni. I den nyligen lanserade boken Sveriges väg till högskatteland – utopi och verklighet under hundra år undersöker jag mer i detalj framväxten och bevarandet av detta samhällssystem, särskilt med avseende på skatternas roll.
Medan Socialdemokraternas maktinnehav har vilat på en tydlig ideologi har borgerligheten varit splittrad på flera olika ideologier – ideologier som dessutom har bytt skepnad under historiens gång. Centern (Bondeförbundet) fick i början av 1930-talet igenom begränsningar av frihandeln på jordbruksprodukter och ökade regleringar av jordbruket i utbyte mot stöd för ökade skatter till arbetsmarknadsåtgärder i den så kallade ”kohandeln”. Socialliberalismens framväxt under 1930-talet riktade i likhet med Socialdemokraterna uppmärksamheten mot statens roll i sociala frågor och ledande liberaler omfamnade idén att politiken bör styra den ekonomiska utvecklingen enligt Keynesianska teorier. I båda fallen handlade det om tydliga inskränkningar i den tidigare så framgångsrika svenska marknadsekonomin, och därmed också om att ge legitimitet åt socialdemokratisk politik.
Partiet hade både före och efter andra världskriget varit i koalition med Socialdemokraterna, som tack vare Centern kunde sitta kvar vid makten.
Centerpartiet ville inte förrän på 1970-talet kalla sig ett borgerligt parti. Partiet hade både före och efter andra världskriget varit i koalition med Socialdemokraterna, som tack vare Centern kunde sitta kvar vid makten. Under 1980-talet gjorde Centern och Folkpartiet i de så kallade Hagaöverenskommelserna upp med Socialdemokraterna om att den synliga, direkta skatten (inkomstskatten) på arbete skulle sänkas och att de osynliga, indirekta skatterna (arbetsgivaravgifterna) skulle höjas. Under 1990-talet samverkade Centern med den socialdemokratiska regeringen och hade politiska tjänstemän i regeringskansliet.
Borgerligheten har alltså under lång tid varit splittrad både när det gäller politikens roll, marknadsekonomin, sociala frågor, regleringar och skatter. Därför har de borgerliga partierna inte heller kunnat enas om en gemensam samhällsvision som alternativ till det samhälle som Socialdemokraterna har format.
Under 2000-talet har de ideologiska skillnaderna mellan de traditionella blocken blivit allt mer otydliga. En orsak är att de ideologiska skillnaderna i synen på vilket samhällsekonomiskt system som är önskvärt, tenderar att hamna i skuggan av andra frågor. Det handlar exempelvis om migration, jämställdhet och miljö. En annan orsak är att flera partier har velat framstå som mittenpartier. När så sker riskerar ideologiska skillnader att skapa bräckliga regeringsunderlag och politisk instabilitet.
Fram till valet 2018 lyckades den tidigare fyrpartikonstellationen hantera de inbördes olikheterna genom gemensam sakpolitik. Nu är de ideologiska skillnaderna återigen synliga och på nytt har de svenska väljarna fått bevittna dilemmat med mittenpartier som kan ge majoritet till både det röda och det blå laget. När det skapar osäkerhet hos väljarna om vilken politik de i praktiken röstar på kan de ta det säkra före det osäkra och åter vända sina förhoppningar till mer ideologiskt tydliga alternativ.
Återigen har Socialdemokraterna använt sig av borgerlighetens brokiga ideologier för slå in en kil mellan de forna Alliansvännerna.
Återigen har Socialdemokraterna använt sig av borgerlighetens brokiga ideologier för slå in en kil mellan de forna Alliansvännerna. Precis som i frågan om kärnkraften och Öresundsbron har det återigen handlat mer om vad man är emot än vad man är för. På så sätt lyckas Socialdemokraterna bevara fundamenten och strukturen i det samhälle de själva har byggt upp. Att identifiera dessa strukturer och mekanismer och hur de fortfarande verkar i dagens samhälle är en nödvändig förutsättning för att få en förändring till stånd.
Insikten att Sverige var den mest framgångsrika marknadsekonomin i världen under halvseklet före andra världskriget då skattebördan så sent som 1930 var mindre än tio procent av BNP bör mana till eftertanke. Detsamma gäller insikten att utvecklingen halvseklet efter andra världskriget var en helt annan med ökade skatter, fler regleringar och med hälften av sysselsättningen i början av 1990-talet förlagd till den offentliga sektorn. I spåren av detta och den solidariska lönepolitiken nådde samtidigt sysselsättningen i den privata sektorn först år 2000 åter upp till samma nivå som 1950. Offentliga tjänster som i dag är privat utförda är dessutom fortfarande skattefinansierade och politiskt styrda.
En väl fungerande demokrati kräver en stark opposition och en vital ideologisk debatt. För att i grunden utmana socialismen behöver borgerligheten en egen samhällsvision och en strategi för att nå dit, baserat på genuint borgerliga värderingar som ger tydliga kontraster. Om inte ett gemensamt alternativ till socialdemokratin utgör en större drivkraft för borgerligheten än de enskilda partiernas vilja att få igenom sina sakpolitiska mål, kommer det svenska samhället till stora delar fortsatt vara underställt politiska beslut med en skattebörda som motsvarar halva landets produktion och som urholkar grunden för all välfärd: den ekonomiska tillväxten och levnadsstandarden.