DEBATT: Klassresan måste få handla om pengar
I Sverige talar vi om klassresor som en kulturell utveckling, men för dem som försöker genomföra en klassresa är motivationen ekonomisk. Det måste få vara okej att anstränga sig av rent materiella skäl – och Sverige måste vara ett land där det är möjligt för den som anstränger sig att bli rik, skriver Benjamin Dousa, ordförande för MUF.
Vi lever i ett delat land med tydliga klassbarriärer. Samtidigt som arbetslösheten hos inrikes födda är låg, präglas områden med en hög andel utrikes födda av arbetslöshet, kriminalitet och låga skolresultat. En av Alliansens främsta uppgifter borde vara att bana väg för fler klassresor – inte att utjämna skillnader.
Sverige behöver bli ett land där strävsamhet och ansträngning – inte familjenamn eller bostadsadress – ska leda till framgång. I dag dignar klassresenärer ned under skatter och statliga regleringar som hindrar företagande och bostadskarriärer. Byråkratiska system och straffavgifter gör att det är i princip omöjligt att bli rik i Sverige, om man inte börjar med miljoner på banken.
Ett stort problem med diskussionen om social rörlighet och klassresor i Sverige är att den nästan alltid handlar om den kulturella resan, snarare än den materiella och ekonomiska. De allra flesta som anstränger sig i skolan eller riskerar sin tid och sitt kapital i ett företag gör det däremot inte för att hamna i en annan social klass – utan krasst för att tjäna pengar. För att kunna flytta ifrån ett område, försörja sin familj, kunna åka på semestrar eller köpa fina bilar. Politiken ska inte bedöma eller värdera avsikterna. Det måste få vara okej att anstränga sig av rent materiella skäl.
Fler unga i förorter skulle, med egna ögon, behöva se hur en granne som driver en ICA-butik eller arbetar som ingenjör kan ta sig fram.
Det materiella skapar en mycket mer direkt effekt och kan innebära skillnaden mellan bidragsberoende och jobb. De sociala skillnaderna kan däremot ta generationer att överbrygga: hur många böcker man har hemma, om man tar av sig handsken innan man hälsar och om man lyssnar på Studio Ett på eftermiddagarna borde inte vara politikens uppdrag att reglera – utan en eventuell bieffekt.
I dag finns väldigt få förebilder i utanförskapsområdena. När jag växte upp träffade vi sällan några jurister, ingenjörer eller läkare. Skulle man ta sig fram och köpa dyra teknikprylar eller en fin bil så såg många två vägar: att sälja cannabis eller att bli fotbollsproffs. Och det är få människor som blir fotbollsproffs. Fler unga i förorter skulle, med egna ögon, behöva se hur en granne som driver en ICA-butik eller arbetar som ingenjör kan ta sig fram. Då behövs lägre skatter på arbete och företagande, och fler bostadsrätter och ägarlägenheter i områden med många hyresrätter.
Ska Sveriges högerpartier börja prata mer om klassresor och social rörlighet behövs såklart skarpa förslag för bättre skolor, mindre bidragsberoende och fler jobb. Men grundidén med klassresan måste i större utsträckning bygga på att den ska vara ekonomisk – inte social och kulturell.