DEBATT: Missionärernas ”kulturimperialism” förutsättning för demokratiutvecklingen
Var västerländska missionärer kulturimperialister utsända på kolonialmakternas uppdrag, eller resulterade deras arbete i något gott? Ny forskning visar att tvärtemot populära postkoloniala idéer om att samtliga kontakter med västvärlden under kolonialismen var negativa, var kristna missionärer katalysatorer för demokratiska reformer som vi i dag tar för givet.
På senare tid har det pågått en debatt om den europeiska kolonialismens kvarvarande negativa effekter på olika länder och världsdelar. På flera håll har det som kallas postkolonialistiska studier på upphöjts till att förklara i stort sett samtliga nutida förtryck och missförhållanden i Mellanöstern och stora delar av Afrika. Varför effekterna av exempelvis det expansiva Osmanska riket, som varade under 600 år, inte också ingår i analysen, förblir osagt.
En del svenska debattörer på vänsterkanten har därför beskrivit stenkastande ungdomsgäng i förorter som en direkt konsekvens av västerländsk kolonialism. På andra håll har postkolonialismen tillsammans med normkritiken byggts in som ideologisk överbyggnad i Världskulturmuseernas omorganisation. Fokus ska numera ligga på att ”stärka toleransen för mångkultur”, inte kunskapsspridning, som Kinakännaren Ola Wong har uppmärksammat. Normutställningen Playground på Etnografiska i Stockholm är kanske det tydligaste exemplet.
På flera håll har det som kallas postkolonialistiska studier på upphöjts till att förklara i stort sett samtliga nutida förtryck och missförhållanden i Mellanöstern och stora delar av Afrika.
Ett viktigt ämne för en del, medan andra skulle invända att Sverige knappast lider någon brist på sådan aktivism när man tittar på de flertalet intresseorganisationer, debattörer, och festivaler som går i normkritisk riktning. Man skulle även kunna invända postkolonialt; att mästra med människors normer och värderingar är en nutida form av kulturimperialism.
Huruvida samtliga européer som verkade i kolonialismens spår ägnade sig åt kulturimperialism är däremot en fråga värd att undersöka. 2014 försökte krönikören Ulf Nilson utmana den bilden när han bland annat belyste vad ”kristna missionärer åstadkommit i fråga om både sjukvård och allmän upplysning” i kolonialismens spår. Expressen-kollegan Bilan Osman anklagade då Nilson för rasism och menade att han förminskade de ”negativa erfarenheterna som kolonialismen”. Inte olikt den bild som en del historieböcker beskriver, att missionärer var kulturimperialister utsända på kolonialmakternas uppdrag.
Utan att förneka de brutala övergrepp som utfördes av kolonisatörer, förde missionärernas parallella arbete något gott med sig? Eller kan man på sin höjd bara inta en ambivalent hållning: även om missionärerna markerade avstånd mot kolonialadministrationernas våld, bar arbetet ”drag av en ’imperialistisk’ världsbild”, som en forskningsrapport om rasism från Forum för levande historia uttryckte det förra året.
Vi vet i dag att även om den kristna missionen på en del håll var tätt sammanvävd med kolonialismen var den även i kraftfull opposition. I senaste numret Axess av skriver journalisten och författaren Birger Thureson om en av dessa visselblåsare: E V Sjöblom (1862–1903). Utsänd av Svenska baptistsamfundet för att arbeta med brittiska och amerikanska missionsorganisationer i belgiska Kongo, som efter Berlinkonferensen 1884–1885 var kung Leopold II:s privata egendom, blev Sjöblom vittne till fasansfulla övergrepp.
Industrialismen hade lett till stor efterfrågan på gummi och i den belgiska kungens privata skogsmarker nära ekvatorn växte gummiträden så de knakade. Befolkningen tvingades under terrorliknande förhållanden att leverera gummit. Thureson citerar ur Sjöbloms dagbok: ”Om endast den civiliserade världen visste, hurusom hundra – ja, tusentals mördas, byar ödeläggas och de ännu levande infödingarna framsläpa sin tillvaro i det värsta slaveri för att utföra detta tvångsarbete”.
EV Sjöbloms avslöjande rapporter publicerades i svenska, franska och belgiska tidningar. Under en hemresa via London ordnades ett offentligt möte där bland andra Reuters och Times refererade Sjöbloms ögonvittnesskildringar, som så småningom blev spiken i kistan för kung Leopold II:s skräckvälde.
Ungefär hälften av variationen i demokratinivåer i Afrika, Asien, och Latinamerika i dag kan förklaras av protestantisk missionsarbete.
Statsvetaren Robert Woodberry har forskat på vilken historisk betydelse protestantiska missionärer haft för demokratiutvecklingen i Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien och kommit fram till att de var avgörande för utvecklingen av demokratiska strukturer. Ungefär hälften av variationen i demokratinivåer i Afrika, Asien, och Latinamerika i dag kan förklaras av protestantisk missionsarbete, menar han.
Tvärtemot den populära bilden av missionärer som ”kulturimperialister” var de helt enkelt katalysatorer för spridningen av religionsfrihet, massutbildning, hälso- och sjukvård, tryckkonst, tidningar, frivilligorganisationer och reformer i kolonialstyret. Motivationen bakom bland annat utbildnings- och tryckerisatsningar var att alla skulle kunna läsa Guds ord på sitt språk. Detta fick oanade resultat i genomgripande samhällsreformer.
I en artikel i American Political Science Review (2012) redogör Woodberry för hur det inom loppet av 32 år efter att missionärer hade fört in en tryckpress till Indien år 1800, trycktes mer än 212 000 böcker på 40 språk. Man skapade även det typsnitt som dominerade södra Asien under större delen av 1800-talet. Detta ledde till att hinduiska och muslimska grupper responderade genom att bemöta kristna traktat med egna trycksaker – som man hade lärt sig ta fram vid kristna missionsstationer. På sikt fick detta betydelse för framväxten av fria medier. Som Woodberry avslutar sin artikel:
Max Weber argumenterade att protestantismen hjälpte till att stimulera kapitalismens uppkomst. Några av hans orsakssamband kan ha varit fel, men hans grundläggande intuition verkad vara rätt: Religiösa övertygelser och institutioner spelar roll. Vad vi anser som modernitet var inte det oundvikliga resultatet av ekonomisk utveckling, urbanisering, industrialisering, sekularisering eller Upplysningen, utan en mycket mer villkorad process som var djupt formad av aktivistisk religion.
I en liten avgränsad del av den permanenta utställningen på Etnografiska museet i Stockholm kan man läsa om några av dessa ”kulturimperialistiska projekt”. Här möter man bland annat svenska Kongomissionärers fotobevis av bybor med avhuggna händer – kolonialmaktens straff för att man inte uppfyllde gummikvoten. Långt innan Amnestys människorättsarbete var påtänkt. Här finns även tidiga redogörelser av internationell solidaritet i hur söndagsskolor i Sverige samlade in motsvarande 2,2 miljoner kronor för skolor, sjukhus och kyrkor.
I en tid när historiska institutioner är ambivalenta till att tänka i hierarkier kring olika kulturbyggen och en sekulariserad biståndspolitik tycks tänka att religiösa organisationer är ett nödvändigt ont, kan det vara värt att titta i backspegeln ett tag.