Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Kampen om salighetsverket

Kyrkovalet 2017 ser ut att bli ett ödesval för svenska kyrkan. Trots det låga valdeltagandet rustar sig tre av riksdagens partier för att göra kyrkovalet till en förövning inför riksdagsvalet nästa år: S, SD och C. Annika Borg, präst och teologie doktor, tecknar bakgrunden till dagens politiserade kyrka och Socialdemokraternas ansvar för Sverigedemokraternas framgångar.

 

Inför kyrkovalet i september, som brukar ha ett för demokratin hotande lågt valdeltagande på ungefär 12 procent, finns det anledning att titta närmare på Svenska kyrkan och kyrkopolitiken. Varför finns det fortfarande, över femton år efter separationen mellan kyrka och stat, politiska partier representerade med starkt inflytande i kyrkomötet (kyrkans ”riksdag”) och därmed Kyrkostyrelsen (kyrkans ”regering”)?

Kyrkovalet 2017 blir på många sätt avgörande för Svenska kyrkans framtid. Kommer Svenska kyrkan förbli partipolitiserad eller kommer en vändpunkt, där reformen om en fri kyrka som Socialdemokraterna genomförde, men själv aldrig efterlevde, har utsikt att äntligen genomföras?

Kampen om salighetsverket

S ambition att göra den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan till ett under staten administrerat salighetsverk började redan under första hälften av 1900-talet och utvecklades under den andra. Så här sade Arthur Engberg, ecklasiastikminister under 1930-talet och aktiv i frågan fram 1940-talet, under en riksdagsdebatt:

”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket…” [1]

I den här artikeln ska jag dock ta min utgångspunkt i de senaste decennierna för att belysa dagens situation i Svenska kyrkan.

Under våren utkom Johan Sundéens gedigna forskningsmonografi 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 som med minutiös precision frilägger de nätverk som väcktes politiskt av 68-vågen, aldrig slutade surfa på den och som fann en kyrka att göra till lukrativ plattform för sin marxistiska-maoistiska kamp.

Då gällde befrielsen från kapitalismen och förverkligande av det himmelska och marxistiska riket sådant som miljö, fred och nedrustning – från Västs sida – och stöd till våldsbejakande befrielserörelser. Idag är fokusfrågorna för den så kallade generationseliten på skilda kyrkliga positioner ungefär desamma, med vissa variationer och tillägg.

Då gällde befrielsen från kapitalismen och förverkligande av det himmelska och marxistiska riket sådant som miljö, fred och nedrustning – från Västs sida – och stöd till våldsbejakande befrielserörelser.

Miljö, planekonomisk befrielse (idag exempelvis genom Svenska kyrkans engagemang i FN:s Agenda 2030), vapenexportfrågan, flyktingamnesti, legitimering och stöd till ”befrielserörelser” som inte tar avstånd från våld, upprop, plakat och aktivism.

Privat och politiskt

Elisabeth Gerle, professor i etik, själv sprungen ur 68-rörelsen, hävdade felaktigt i Dagens nyheter nyligen (17/7) att feministisk religionskritik fanns med i den tidiga kyrkliga 68-rörelsen.[2] Men den kritiken vaknade senare. För vänstern var klass det överordnade. Den som studerat det material Johan Sundéen närgranskat finner att feministteologin dyker upp på allvar och blir centrum i den kyrkliga debatten först senare.

Vidare gör Gerle en halsbrytande och anakronistisk jämförelse mellan kung Gustav Vasas projekt och dagens politiserade Svenska kyrka, för att legitimera det senare. Hennes jämförelse med nationalsocialismens lojala kyrka Deutsche Christen är även den vansklig när man, som Gerle, företräder uppfattningen att kyrkan ska vara politisk.

Kyrkan i Tyskland var maktlojal under förment opolitisk flagg, menar Gerle, och drar slutsatsen att kyrkan ska vara öppet politisk och ta ställning. Men hennes exempel kan lika gärna kraftigt understödja den motsatta positionen, precis som exemplen Boerkyrkan och Quislingkyrkan gör: En kyrka som blir politisk riskerar alltid att gå maktens ärenden.

Elisabeth Gerle refererar till boken Sedd men osedd. Om Folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet (2016), en bok om kyrkan som inte fått någon större uppmärksamhet. Gerle kallar, med boken som stöd, den grundläggande lutherska distinktionen mellan andligt och världsligt (som hon benämner andligt och politiskt) för ”högmodernitetens motsatspar” och menar att detta lutherska arv är något kyrkan gjort upp med.

För dem som önskar sig Svenska kyrkans fortsatta politisering är självklart den lutherska distinktionen mellan andligt och världsligt en stötesten.

Att denna lutherska grunddistinktion inte längre skulle vara aktuell har upprepats i en rad texter från centralt kyrkligt håll under de pågående debatterna om årets Lutherjubileum och om 68-kyrkan. Men påståendet underbyggs aldrig och reds inte ut teologiskt. I själva verket är Svenska kyrkan fortfarande en evangelisk-luthersk kyrka. Men för dem som önskar sig Svenska kyrkans fortsatta politisering är självklart den lutherska distinktionen mellan andligt och världsligt en stötesten.[3] Men distinktionen har inte övergivits, varken i luthersk teologi eller i kyrklig självförståelse, bara för att dessa politiseringsapologeter hävdar det.

Religionen som påverkansfaktor

I boken Sedd men inte osedd, kan man läsa bidrag av exempelvis tidigare ärkebiskop Anders Wejryd, nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén, aktivisten Anna Ardin och statsvetaren Marie Demker. Sammanfattningsvis handlar bidragen i boken om hur en kyrka, vars medlemstal och relevans minskar, ställer sig till välfärdssamhällets förfogande, gör gemensam sak med andra religiösa grupper i civilsamhället och driver linjen att sekulariseringen nått sin slutpunkt. Samt, inte att förglömma, intalar sig att religion som påverkansfaktor i Sverige har en lysande framtid.

Nu är den hållningen knappast mainstream och sannerligen inte okontroversiell inom Svenska kyrkan. Varken samhällsanalysen eller den kristna teologi som är och blir konsekvenserna av de uppfattningarna är förankrad i kyrkolivet eller bland medlemmarna i stort. I grunden handlar det om en kyrkoledning som söker relevans i att vara en politisk samhällsaktör och omförhandla kontraktet mellan kyrkan och staten.

Politisk aktivism från kyrkans ledning

Förra året gav Timbro ut en rapport, författad av forskaren Eli Göndör och mig, om Svenska kyrkan och opinionsbildningen.[4] I rapporten finns talrika exempel på vilka frågor kyrkoledningen och det centrala Kyrkokansliet i Uppsala driver och hur Svenska kyrkans ledning ser på kyrkans uppdrag. Ett citat från ärkebiskop Antje Jackelén i Dagens arena från 2014, då hon valts till ärkebiskop, illustrerar synsättet:

”Antje Jackelén anser att kyrkan måste vara politisk. – Kyrkan är inte partipolitisk, men på ett sätt kan den inte vara annat än politisk, eftersom tro aldrig är något som bara är privat.” [5]

Uppfattningen att inget är privat utan att också vara politiskt är en klassisk vänsterutgångspunkt, inte en sanning. Som exempel i intervjun i Arena tog den nyvalda ärkebiskopen de upprop mot Reva hon och andra biskopar engagerade sig i. I själva verket gjorde de gemensam sak med grupper långt ut på extrema vänsterkanten och förmedlade desinformation om polisens arbete med inre säkerhetskontroller. [6] Den återkommande distinktionen mellan politisk och partipolitisk blir, när man tittar närmare på aktiviteter och retorik, inte särskilt tydlig, som vi visar i Timbro-rapporten.

Antje Jackelén är på intet sätt unik och har inte medfört någon ny politisk riktning för Svenska kyrkan. Hon har fortsatt på den väg företrädare som Anders Wejryd och KG Hammar och andra trampat upp, möjligen med förändringen att hennes kommunikation om sig själv, i första hand på twitter, är intensivare.

Det finns åtminstone centrala ämnen som saknas när Svenska kyrkan ska sammanfatta sitt uppdrag: Gud och Jesus Kristus.

En färsk illustration till Svenska kyrkans lednings syn på kyrkans uppdrag får man genom att titta på årets kyrkliga Almedalsprogram. Så här lyder programförklaringen:

Svenska kyrkan finns med i Almedalsveckan för att bidra i det politiska samtalet. Genom vår närvaro vill vi lyfta angelägna frågor och tillsammans med andra arbeta för ett hållbart samhälle och liv.”

Det finns åtminstone centrala ämnen som saknas när Svenska kyrkan ska sammanfatta sitt uppdrag inför medlemmar, intresserade samt den samlade politiker- och journalistkåren: Gud och Jesus Kristus.

Förutom samtalen under valven i Visby Domkyrka, dit alla politiska partier bjuds in som gäster, har programmet en viss slagsida. Av de drygt sexton arrangemangen i det officiella programmet handlar ett, detta reformationsår med Lutherjubileum, om något som liknar teologi.[7] Två seminarier handlar om olika bojkotter av Israel. Ett seminarium handlar om den politiserade kyrkan, dock utan representanter för den starka internkyrkliga kritiken. Flyktingkrisen och miljö är i fokus, som tidigare år.

Bestickande lojalitet mot makten

Svenska kyrkans ledning kräver öppna gränser och allmän amnesti, om man ska dra ut konsekvenserna av deras skilda utspel och ageranden under många år. Under ett av seminarierna i Almedalen deltog ärkebiskopen tillsammans med representanter för de regeringsbärande partierna: Miljöpartiets Maria Ferm och Carina Ohlsson (S). Seminariet handlade om kyrkoledningens Julupprop för att stoppa den återgång till reglerad invandring som skett samt uppropets efterföljare #vistårinteut, som kräver amnesti för unga män från Afghanistan.

Uppseendeväckande var att den centerpartistiske representanten Johanna Jönsson framstod som den enda hårda kritikern av Ferm och Ohlsson för den återgång till reglerad invandring deras regering beslutat om. Ingen kritik framfördes från de kyrkliga representanterna. Ferm och Ohlsson å sin sida hyllade kyrkornas engagemang och initiativ till Juluppropet, samtidigt som de således tillhör de regeringsbärande partier som genomfört den från kyrkoledningen kritiserade politiken. Ingen representant för en annan syn på migrationspolitiken var inbjuden. Kvar finns frågan hur det kan komma sig att panelen var så överens. Den kyrkliga lojaliteten mot makten var bestickande.

Förövning inför riksdagsvalet 2018

Det finns tre partipolitiska grupper som kandiderar till kyrkomötet: S, Centern och Sverigedemokraterna. Bataljen kommer i offentligheten att utkämpas mellan S och SD, som båda gjort Svenska kyrkan till arena för sin förövning inför riksdagsvalet 2018. Det är givetvis ovärdigt en kristen kyrka att utgöra en sådan partpolitisk spelplan.

Vid förra kyrkovalet 2013 uttryckte dåvarande gruppledaren för S, Olle Burell förövningstanken mycket tydligt:

”– Det är trots allt 600 000 personer som röstar i kyrkovalet och det är en siffra som inte ska föraktas. S fick 186 000 röster, det skulle motsvara ett rätt maffigt första maj-tåg, inte sant? Använd gärna dessa bilder när ni diskuterar kyrkovalet, säger Olle Burell.

Han betonade vikten av kyrkovalet som det inledande steget i den trestegsmobilisering som även innefattar valet till Europaparlamentet i juni 2014 och riksdagsvalet i september 2014

. – Vi vill utveckla Socialdemokraternas metoder för mobilisering inför val. Det gäller att påminna folk om att gå och rösta, de behöver påminnas ända fram till valdagen. Kyrkovalet är första ronden i matchen som ska göra Stefan Löfven till statsminister 2014, säger Olle Burell.[8]

Burell och förra LO-basen Wanja Lundby-Wedin, som 2013 utan tidigare svenskkyrkligt engagemang placerats på S-listan till kyrkomötet, skrev tillsammans:

”I vårt valmanifest presenterar vi tolv punkter som vägleder våra nästan 7 000 S-kandidater i församlingar runt om i Sverige. Det handlar om att sätta människornas behov i centrum och att stå upp för allas lika rätt och värde. Det handlar också om att bekämpa de växande klassklyftorna, som förstör både kyrkan och samhället.” [9]

Den politiska retoriken är tydlig från det parti som öppnar sitt gruppmöte i kyrkomötet med att sjunga Internationalen.[10]

För S handlar det i år, precis som år 2013, om att sätta bilden av att Svenska kyrkan tas över av mörka krafter, homofober och kvinnoprästmotståndare om inte S stannar kvar som moralisk och demokratisk garant.[11] Det är en självbild, som vittnar om S lösliga koppling till Svenska kyrkans centrum och budskap: Jesus Kristus är kyrkans garant.

SD försöker kidnappa delar av den mångfacetterade internkyrkliga kritiken för sina partipolitiska syften.

För SD:s del handlar det om att kapa retoriken om klassisk kristendomens samt att kyrkan ska vara kyrka och krydda den med nationalism. SD försöker även kidnappa delar av den mångfacetterade internkyrkliga kritiken för sina partipolitiska syften. Denna ohederliga manöver har sedan 2012 hårdexploaterats av S och skapat ett hårt och kvävande samtalsklimat i Svenska kyrkan. Jimmie Åkesson sammanfattar partiets syn på sin roll i kyrkovalet i en intervju i Kyrkans tidning:

-Vi är en folkrörelse som utmanar etablissemanget. Jag tror att vi kommer att göra ett bra val.

Socialdemokraternas ansvar för SD:s framgångar

Det finns de som menar att SD kommer att röna framgångar i kyrkovalet. En del anser att det nu finns en chans att bli av med vänstereliten i Svenska kyrkan. Detta genom att, utan att själva sympatisera med SD, rösta på partiet så att de får representanter i Kyrkostyrelsen, vid samma bord som Lundby-Wedin och Jackelén. Dessa skulle då tvingas samarbeta med SD och förlora sin trovärdighet.

Hade S, som är den största kyrkomötesgruppen, tagit konsekvensen av sin egen reform hade inte SD kunnat spela en roll i Svenska kyrkan överhuvudtaget. Hade S lämnat Svenska kyrkan skulle partipolitiken krympt och spelat ut sin roll. S ansvar för att SD kunde bli en aktör i kyrkovalet kommer att skrivas in i kyrkohistorien. Det är S som gjort Svenska kyrkan till en arena för SD som parti.

 S ansvar för att SD kunde bli en aktör i kyrkovalet kommer att skrivas in i kyrkohistorien.

2013 plockade S således in Wanja Lundby-Wedin på kyrkligt valbar plats. På årets lista till kyrkovalet har partiet satt Ulla Löfven, gift med statsminister Stefan Löfven, förtroendevald i Stockholms stift och tidigare kyrkopolitisk ombudsman. Stefan Löfven var nyligen intervjuad i Kyrkans tidning och agerade kyrkovalslokomotiv, detta trots att både han och hustrun deklarerat att de inte är troende. För honom är Svenska kyrkan en folkrörelse, en politisk plattform och ett verktyg för välfärdsarbete:

” – Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget. – /…/ Kyrkan ska stå upp för människors lika värde. Jag tänker också på den viktiga diakonala verksamheten och kyrkans verksamhet för ungdomar och människor från olika kulturer.”[12]

Det är inte heller i huvudsak mainstream socialdemokrati som är tongivande i Svenska kyrkan, utan den S-gruppering som har stort inflytande är Tro och Solidaritet. Många i den rörelsen har reformert, frikyrklig bakgrund, där politik och tro flätas samman. De ger således inte uttryck för en luthersk samhällssyn. En annan teologisk – reformert – riktning har flyttat in i Svenska kyrkan och är överrepresenterade i kyrkans ledning och andra ledningsfunktioner. Det är den teologiska förklaringen till att kyrkan politiseras starkt och agerar aktivistiskt.

Det är S som gjort Svenska kyrkan till en arena för SD.

S är förvisso redan den största gruppen i kyrkomötet, men man måste se utvecklingen i ett vidare perspektiv: En ideologisk slagsida och en socialdemokratisk samt vänsterorienterad generationselit har genomsyrat Svenska kyrkan i decennier. Den rika och rikstäckande kyrkan utgör en utmärkt plattform för politisk påverkan.

Centerpartiet härmar S

Annie Lööf (C) har inte heller några planer på att C ska dra sig ur kyrkovalet. Hennes retorik är en kopia av den som framförs av S:

”- Jag ser ingen anledning varför vi skulle sluta att vara med i kyrkovalet. Svenska kyrkan behöver nomineringsgrupper som bär en tydlig ideologisk prägel och som har tydliga grundvärderingar. /…/ – Det gör vi för att vi är folkrörelse och våra medlemmar är ju är väldigt aktiva i verksamheten lokalt, men vi vill också gärna påverka kyrkans utveckling. Våra lokala krafter är med och kokar soppa och är med och samlar in pengar för ensamkommande. Då är det naturligt att de vill vara med när beslut fattas.”[13]

De partipolitiska frågor som ska drivas i kyrklig regi och med kyrkan som draghjälp är miljö samt flyktingpolitik, områden som även Stefan Löfven och S pekar ut. Kyrkan ska vara välfärdsaktör, något som även det är teologiskt kontroversiellt i en evangelisk-luthersk kyrka. Det innebär även att såväl våra skattemedel som medlemsavgifterna till Svenska kyrkan ska gå till att upprätthålla välfärden.

Intervjuerna med partiledarna visar tydligt hur kyrkan blir en partipolitisk arena för moderpartierna.

Intervjuerna med partiledarna visar tydligt hur kyrkan blir en partipolitisk arena för moderpartierna. De visar även partiernas avgrundsdjupa okunskap om vad en luthersk kyrka är, om vad som är en kristen kyrkas uppdrag och existensberättigande. Det är inte som socialdemokrater, centerpartister eller sverigedemokrater kyrkligt engagerade är med och påverkar i kyrkan, utan som medlemmar och engagerade i Kyrkan. Människors partipolitiska engagemang är en omistlig del av samhället, men i Kyrkan representerar man sig själv och manifesterar sin relation till Kyrkan och till den kristna gemenskapen, inte till sitt politiska parti.

Partipolitiken har cementerats

Kritiken mot partiernas maktutövning i Svenska kyrkanuttrycktes elegant av den socialdemokratiske nestorn i svensk kyrkopolitik, Sören Ekström 2014:

Partiet (S, min anmärkning) måste, liksom stat och kommun, i sig vara sekulärt för att kunna bejaka den livsåskådningsmässiga mångfalden. Ett sekulärt och livsåskådningsmässigt öppet parti kan rimligen inte fastställa program för hur ett visst trossamfund bör styras och inte heller mena att engagemang på ledande nivå i ett visst trossamfund måste ske via partiet.[14]

Ekström menade i sina ursprungsartiklar att banden till moderpartiet S ska kapas och att ansvaret ska överlåtas till de många socialdemokrater som tillhör Svenska kyrkan och är verksamma där, en parallell således till vad som skett i andra politiska partier då de agerat i enlighet med kyrka-statreformen. Kärnpunkten i hans kritik var att S partistyrelse och arbetarekommuner inte längre ska fastställa kyrkopolitiska program. Det ska nomineringsgrupperna på den då fria kyrkans olika nivåer göra.[15]

Tyvärr blev inte Ekströms förslag verklighet. Istället är Svenska kyrkan, mer än någonsin en plattform för partipolitik och används i höst som en kraftmätning mellan S och SD. Partipolitiken har cementerats ytterligare och kyrkoledningen tiger still. Biskoparna har avskaffat sin egen rösträtt i kyrkomötet. Antagligen kunde inte ens Arthur Engberg föreställa hur genomfört hans socialdemokratiska program för kyrkan skulle bli.

Annika Borg

* De grupper i kyrkomötet är fristående från partipolitiken är POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan) och Frimodig kyrka. ÖKA (Öppen kyrka) anger sig vara partipolitiskt fristående. De kyrkopolitiska grupper som tidigare hade formella kopplingar till moderpartierna, är Borgerligt Alternativ, FiSK (Fria liberaler i Svenska kyrkan) och Kristdemokrater för en levande kyrka, ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan), Miljöpartister i Svenska kyrkan. De partipolitiska grupperna vars moderpartier således bestämmer i Svenska kyrkan är som framgått S, C och SD. Svenska kyrkans hemsida om kyrkovalet och de partipolitiska och icke partipolitiskt bundna nomineringsgrupperna finns här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoval

Noter

  1. Utförligt beskrivet i journalisten och författaren Maciej Zarembas artikelserie i Dagens nyheter 1999. Artiklarna finns samlade här: https://zaremba.wordpress.com/2008/12/14/kyrkan-och-friheten/ Arthur Engberg (S), ecklasiastiksminister, var starkt pådrivande från 1930-talet: ” ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket…”
  2. ”Vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 pågick avkoloniseringen för fullt. Kristna som visste vad kolonialism betydde inpå bara kroppen gjorde starkt intryck. Olika befrielseteologier utmanade kyrkorna. Feministteologer ifrågasatte traditionellt manliga, ofta patriarkala tolkningar av bibeltexter och riter och krävde ett inkluderande språk, där även kvinnor framstod som människor.” http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/elisabeth-gerle-darfor-ar-det-dags-att-gora-upp-med-den-svenska-religionsblindheten/
  3. 19/8 2016 http://www.gp.se/nyheter/debatt/kyrkans-politisering-luckrar-upp-den-sekulära-staten-1.3708522 , 3/2017 http://tidskriftenrespons.se/article/svenska-kyrkan-stanger-porten-for-luther/ , 1/2017 https://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=3218#.WW86ahT7Zfh
  4. https://timbro.se/allmant/omvägen-om-gud-svenska-kyrkan-och-opinionsbildningen/
  5. 24/2 2014 http://www.dagensarena.se/magasinetarena/maste-kyrkan-vara-vanster/
  6. Läs om de kyrkliga Reva-uppropen: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopar-dags-att-ta-ansvar-kampanjen-mot-reva och här http://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskoparna-representerar-inga-andra-sig-sjalva-i-kampanjen-mot-reva
  7. 2017 https://www.svenskakyrkan.se/almedalsveckan , 2016 https://www.svenskakyrkan.se/almedalsveckan/seminarium-2016 .
  8. 10/12 2012 http://www.dt.se/dalarna/hedemora/s-mobiliserar-infor-kyrkovalet
  9. 9/9 2013 https://www.svt.se/opinion/ge-inte-framlingsfientliga-och-abortmotstandare-makt-i-kyrkan
  10. 28/9 2015 https://kristenopinion.wordpress.com/2015/09/28/sanggladje-hos-s/
  11. http://www.blikyrkopolitiker.se Informationen på sajten något redigerad idag, för bild av det såg ut när kyrkovalskampanjen drog igång: 5/10 2016 http://www.barometern.se/ledare/s-sprider-propaganda-om-svenska-kyrkan/
  12. 22/ 6 2017 http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par Läs också 25/6 2017 https://kristenopinion.wordpress.com/2017/06/25/medlem-i-svenska-kyrkan-tvangsansluten-till-s/
  13. 6/7 2017 http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/annie-loof-centerpartiet-lamnar-inte-kyrkovalet?key=8aca09bb2ee823f17ebbdc8fde3bc156&time=1499201538
  14. 2/1 2014 http://www.kyrkanstidning.se/debatt/partiet-s-maste-vara-sekulart
  15. 19/6 2014 http://svenskkyrkotidning.se/artikel/svenska-kyrkan-och-partipolitiken/