Demokrati utan funktionskrav

Den svenska demokratin firar 100 år denna december. I allmänhet får den sägas fungera väl: Vi lever i ett land med omfattande fri- och rättigheter och upplever väl i allmänhet att vi kan göra vår röst hörd som enskilda medborgare – antingen i val eller i rättsliga processer. Låt vara att det under senare år tycks ha uppstått ett ökande avstånd mellan den politik som många vill se genomförd och den faktiskt förda politiken.

Står inget annat till buds kan vi flytta, endera från en kommun eller ett landsting som inte levererar till ett annat, eller till ett annat land. Även om skattenivåerna är likartade så kan vi ända välja bort en bristfällig politisk och byråkratisk organisation för en annan. Vi har en fri och utbredd rösträtt, en omfattande och skyddad fri- och rättighetsreglering och fria medier. Vi har mekanismer för att utkräva ansvar för innehavare av olika ämbeten, både i val och mellan val, och ett relativt väl fungerande rättssystem.

En av de klassiska frågorna när styrelsen av ett demokratiskt land ska organiseras är hur den institution som på nationell nivå ska ge uttryck för folkets vilja som den uttrycks i val ska utses och hur denna institution ska fungera. En ytterligare fråga är om systemet fungerar bäst om det finns en balans mellan olika delar av den centrala statsmakten, eller om det räcker med ett maktcentrum för att uttrycka folkviljan. Här finner man vid närmare eftertanke att demokratiska system kan organiseras på mycket olika sätt.

Att faktiskt ha förmågan att styra de mycket komplexa processer som den offentliga sektorn består av kräver alltmer av folkets företrädare.

I Sverige har vi efter en serie av reformer under 1900-talet breddat rösträtten till att innefatta allt fler grupper. Tidigare krav på kvalificering av olika slag, genom ålder, ägande, inkomst eller medborgarskap, som alla kan anses vara rimliga, har successivt i stort sett avvecklats. Det säger sig självt att en demokrati som baseras på en rösträtt som omfattar alla medborgare utan krav på kvalificering av något slag (utom att man levt i 18 år) kommer att fungera väsentligen annorlunda än en demokrati som baseras på högre ställda krav för att få delta i val.

Det är inte någon orimlig tanke att olika sätt att höja kvalifikationerna hos dem som ska företräda folkviljan skulle kunna öka kvaliteten hos riksdagens ledamöter. Det kan handla om att ha varit medborgare i landet en viss tid eller genom att äga fasta tillgångar. Att just den individuella anknytningen till landet och erfarenheten av att äga tillgångar kan vara bland de främsta kvalifikationerna för att företräda folkets vilja är för övrigt en tanke som framförts i klassisk liberal teoribildning.

I ett land med en begränsad offentlig sektor och lågt skattetryck skulle man kunna hävda att behovet av kompetens hos de folkvalda spelar en mindre roll. Allteftersom ambitionerna hos den offentliga sektorn har vuxit har systemet blivit alltmer avancerat. Att faktiskt ha förmågan att styra de mycket komplexa processer som den offentliga sektorn består av kräver alltmer av folkets företrädare.

Det kan också vara rimligt att förvänta sig att en enkammarriksdag, utan en andra kammare att balansera den första med, kan vara mer benägen att besluta om utökningar av ambitioner och utgifter snarare än minskningar. Dessutom är det enklare att nå kompromisser mellan flera grupper om det gäller flera sammanhängande frågor, än i ett mindre sammansatt beslut. Det kan till exempel gälla budgetbeslut, ett problem som vi har erfarit i Sverige och försökt åtgärda med budgetlagregleringar med ett utgiftshämmande syfte.

En brist i det demokratiska styrelseskicket har därigenom lösts med en teknokratisk reglering. Att vi saknar två kammare i riksdagen, där en har till uppgift att mer långsiktigt bevaka olika frågors utveckling och därmed hålla tillbaka ogenomtänkta reformförslag, har ytterligare bidragit till en bias mot utökningar av det offentliga åtagandet över tiden.

Riksdagen måste kunna utföra sin viktigaste uppgift: att utse en regering som kan tolereras av ledamöterna.

Dessutom har Sveriges proportionella mandatfördelningsprincip och den relativt låga tröskeln för val till riksdagen har bidragit till att ledamöternas partitillhörighet över tid har blivit påfallande splittrad. Även i detta avseende kan demokratiska system organiseras på mycket olika sätt med olika utfall, och även här finns flera frågor att överväga för framtiden.

Frågan hur man bäst utser en regering har under hösten blivit oväntat aktuell. I en situation där tidigare principer för regeringsbildning inte längre fungerar, har hela regeringsbildningsprocessen gått i stå. Detta måste anses vara ett av de allvarligaste tecken på bristande effektivitet i vår demokrati som vi har upplevt sedan 1918, som nu firas som demokratins födelseår.

Nu har vi levt med något av en tjänstemannaregering i tre månader. Riksdagen har fattat beslut i väsentliga frågor och statsförvaltningen fungerar alltjämt. Kanske indikerar detta att vi fäster för stor vikt vid regeringsmakten. Ur ett frihetligt perspektiv är det glädjande att se att livet fortsätter även om vi inte har en statsminister och andra statsråd som otåligt vill förändra det mesta. Samhället är utan tvekan mer än staten och det offentliga.

Riksdagen måste dock kunna utföra sin viktigaste uppgift som riksdagen själv har definierat den: att utse en regering som kan tolereras av ledamöterna. Här finns flera brister i dagens system. Talmansämbetet, som hastigt infördes i ogenomtänkt form efter en kompromiss sommaren 1971 – här fanns inte något krav på beredning av ärendet – visar sig inte fungera i tider av obeslutsamhet i riksdagen.

Höstens misslyckade försök att bilda regering är resultatet av en bristande maktdelning i vårt statsskick. Det är inte osannolikt att en annan aktör i staten hade kunnat föra processen framåt mer beslutsamt än talmannen. Tidigare hade statschefen denna roll, en ordning som fungerade väl under hela 1900-talet. Det finns goda skäl att fråga sig om verkligen en politiker från ett av de stridande partierna är bäst lämpad att föra processen framåt.

Regeringen kanske inte behövs så mycket som vi tror.

En annan tydlig lärdom från höstens turer i riksdagen är att riksdagsledamöterna inte förmår att hålla det demokratiska systemets funktion skilt från politikens innehåll. Detta är på sikt allvarligt. Ett väl fungerande institutionellt system bör vara så robust att det kan hantera strategiska utmaningar och konflikter mellan olika intressegrupper.

Vi lär få en regering så småningom, även om det kan komma att krävas ett extra val. Erfarenheterna från detta demokratins märkesår är dock inte goda. Vår demokrati behöver fortsätta att utvecklas, med fokus på långsiktighet, kompetens och effektivitet. Kraven på företrädarna behöver skärpas, formen för att välja regeringsbildare behöver ses över och institutionerna i demokratin behöver skyddas från det politiska taktiserandet.

En positiv lärdom är dock att vi medborgare under hösten fått erfara att regeringen kanske inte behövs så mycket som vi tror. För oss som tycker att individer och spontant samspel mellan individer och mellan företag är viktigare än kollektiv är det en glädjande slutsats.