Frida Jansson:
Den första riktiga valrörelsen
Samhälle Essä
Efter att Sverige infört kvinnlig rösträtt i slutet av 1910-talet blev valet 1921 det första med allmän och lika rösträtt. Trots att det är 101 år sedan lade valrörelsen 1921 grunden för det som idag är en svensk valspurt, skriver Frida Jansson.
Årets valfrågor framstår lätt som slätstrukna i ett historiskt perspektiv. Vänstern har släppt kravet på sex timmars arbetsdag och verkar vara mer intresserade av att höja pensionerna något. Högern vill ha ordning – tillbaka till hur det var förr. Om man är moderat vill man ha ordning på gatan, om man är liberal vill man ha ordning i klassrummet och om man är centerpartist vill man ha ordning i partiet. Även om allt detta kan vara bra och viktigt är det knappast den typ av framtidsvisioner som kommer att stöpa om samhället, och bli ihågkomna om 100 år.
Valet 1921 lade grunden för det som idag utmärker svenska valrörelser
Annat var det inför valet 1921. Genom införandet av lika och allmän rösträtt 1919 gavs 1,5 miljoner medborgare möjligheten att rösta. Det är svårt att idag föreställa sig en reform som skulle ha så stora effekter på samhället. På reformen följde ett val som lade grunden för mycket av det som idag utmärker svenska valrörelser, men som också ger lärdomar om regeringsbildningar och politiskt mod.
Den organiserade kvinnorörelsen i Sverige bestod framförallt av liberaler och socialdemokrater, men även några högerkvinnor. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades 1903 med syftet att införa allmän och lika rösträtt. Föreningen använde sig till skillnad från Suffragetterna av mer lågmälda metoder – de skrev brev och gick på möten. Men kvinnokampen var inte immun mot klassiska höger-vänsterkonflikter. En av föreningens ordföranden, Lydia Wahlström, var en konservativ prästdotter som engagerade sig i kvinnorörelsen i början av 1900-talet. Hon trodde på ett starkt försvar och hämtade sin tro på jämställdhet ur en religiös övertygelse om att män och kvinnor är skapade som jämlikar – snarare än ur politisk ideologi. Konflikten mellan henne och de socialdemokratiska kvinnorna blev så infekterad att hon blev petad som ordförande 1911.
Kvinnorörelsen vann och 1918 fattades beslut om att, som sista land i Norden, införa kvinnlig rösträtt. År 1921 blev därmed det första valet där kvinnor fick rösta. Det blev en unik valrörelse – och mer lik dagens valrörelser än vad man först kan tro.
***
Det var många som höjde på ögonbrynen när Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i våras ville knacka dörr istället för att syssla med den svenska Nato-processen. Det är val och det ska delas flygblad och arrangeras kaffekampanjer. Genom åren har många valrörelseturnéer väckt uppmärksamhet – Bert Karlsson, Calle Schulman, Stig-Björn Ljunggren och Ebba Busch åkte på förvalsturné 2018, den gamla Alliansen hade ett “allianståg” 2006 som gick genom Sverige. Ännu längre tillbaka var Ian Wachtmeister och Ny demokrati på valrörelseturné, och höll ett slags standup-föreställning som mer lät som ett gammalt avsnitt av Hans Alfredsons och Tage Danielssons Lindeman-serie än ett valtal.
Dörrknackandet slog igenom
Men den första valturnén gjordes faktiskt i valet 1921 av högerledaren Arvid Lindman. Det var en bil- och tågturné genom Sverige som utgjorde kulmen på den organisationsutveckling högern genomgått före valet. Fler partiombudsmän anställdes. Eftersom andelen röstande ökade blev partiernas valkampanjer mer omfattande. Det var även 1921 som dörrknackandet slog igenom på riktigt. Fler flygblad skulle tryckas och delas ut och mer pengar samlades in till valfonderna.
Om vi hade varit väljare 1921 hade mycket varit annorlunda, men vissa delar hade varit bekanta för oss som går och röstar 2022.
Jag ringer Torbjörn Nilsson, som är professor i historia vid Södertörns högskola.
Jag frågar honom om man hade någon uppfattning om hur den kvinnliga rösträtten och den ökade andelen röstberättigade skulle påverka valet. Han pekar på att det var otroligt svårt att veta något om det, det fanns inte opinionsundersökningar på samma sätt som finns idag. Men i partierna fanns alltjämt teorier.
– Inom högern trodde man att kvinnor, som var mer religiöst orienterade än männen som gick på fackföreningsmöten, skulle rösta på högern och inte Socialdemokraterna. I Liberalerna och Socialdemokraterna trodde man att kvinnorna skulle fortsätta vara engagerade och rösta på dem, och kanske att de sociala frågorna skulle avgöra. Hur mycket det bara var förhoppningar är svårt att säga.
Enligt SCB:s statistiska årsbok från 1923 var valdeltagandet i 1921 års val 54 procent totalt och 47,2 procent bland kvinnor. Bland männen var valdeltagandet högre; 62 procent röstade. Totalt var det dock fler kvinnor än män som var röstberättigade, och det varierade i större utsträckning beroende på om man bodde i stan eller på landet. Högst var valdeltagandet bland kvinnor i skånska städer – Lund, Helsingborg, Malmö och Landskrona.
Valrörelsen handlade om att försvara gamla framgångar för Socialdemokraterna
Jag undrar vilka som var de stora frågorna i valet. Torbjörn Nilsson säger att även om man precis genomfört en stor reform var valrörelsen mer koncentrerad på att försvara gamla framgångar för Socialdemokraterna.
– Valrörelsen var nedtonad.
Tidigare hade Socialdemokraterna drivit på för mer socialisering. Men i valet 1920 hade Socialdemokraterna backat och partiledaren Hjalmar Branting ville inte att man skulle gå på offensiven i det stundande valet. Man gick till val på att försvara åtta timmars arbetsdag och på tullfrågan. Trots den stora reform som precis genomförts var det alltså precis som idag inga stora visioner som dominerade valet. Socialdemokraterna satt i opposition efter att under några månader 1920 haft statsministerposten.
– Socialdemokraterna gick till val på att återta regeringsmakten, säger Torbjörn Nilsson.
Jag tänker att det också är något som påminner om den nutida valrörelsen. Socialdemokraterna går till val på socialdemokratisk regering som viktigaste fråga. Jag säger det till Torbjörn, som skrattar.
Tidigare hade man vid parlamentariska dödlägen haft en typ av opolitiska regeringar, ämbetsmannaregeringar, men det tog slut under 20-talet. Innan valet 1921 hade vi vänsterregering med Socialdemokraterna och Liberalerna, som brakade ihop efter att man avgjort rösträttsfrågan. Jag frågar Torbjörn Nilsson om orsaken.
– Vänstersamarbetet mellan Socialdemokraterna och liberalerna hade varit så tydligt inriktat på parlamentarismen och rösträtten.
När man hade löst ut den frågan fanns det alltså inte så mycket gemensamt.
– Det fanns en opinion i Socialdemokraterna att man inte skulle samarbeta med ett borgerligt parti, och det fanns i liberalerna en strömning som inte gärna ville samarbeta med Socialdemokraterna.
***
Det är svårt att bilda stabila regeringar. Det framställs ibland i tidningarna och på nyheterna som att detta skulle vara närmast unikt för vår tid, men man brottades alltså med regeringsfrågan redan på 20-talet. Regeringarna avlöste varandra. Precis som idag hade vi både under 1910- och 20-talen svåra parlamentariska lägen och problem med att få ihop majoriteter.
Konflikten mellan de borgerliga partierna, som resulterade i samarbete med Socialdemokraterna, efter valet 2018 präglades av ungefär samma ingångar som 1921. Det är svårt att bygga stabila majoriteter och det parlamentariska läget är relativt instabilt. Så ser det också ut i den stundande valrörelsen och så har det sett ut den här mandatperioden i allt vad gäller misstroendeomröstningar och avsättandet av statsministern på grund av fri hyressättning i nyproduktion.
Vår tids “rösträttsfråga” – där samarbete mellan liberaler och socialdemokrater är oundvikligt utifrån vissa partiers synsätt – är att blockera Sverigedemokraterna. I övrigt har partierna på vänstersidan inte särskilt mycket gemensamt. Om vi använder oss av hypotesen att valet 1921 kan ge oss ledtrådar kring hur det kommer gå framgent, eftersom många av förutsättningarna är lika, skulle det peka mot att det samarbetet, precis som det mellan liberaler och socialdemokrater på 20-talet, kommer att spricka. Även hur Liberalerna hanterade januariavtalet ger historien rätt. Även om det är naturligt, och inte ovanligt, att mittenpartier samarbetar över blockgränsen så bygger det i regel på att det finns någon sakpolitik att enas om.
Läs också:
Under 1920- och 30-talen började Liberalerna inta rollen som en slags borgerlig opposition gentemot Socialdemokraterna, när man inte var upptaget med att splittras i nykterhetsfrågan. Trots stora interna bråk klarade man ändå av att vara ett liberalt parti. Se där, ännu fler skeenden vi känner igen.
Jag berättar för Torbjörn Nilsson om min spaning att 1921 års valrörelse var den första riktiga valrörelsen, som påminner om de valrörelser vi har idag. Han håller delvis med men menar att massmedia som aktör saknades på 1920-talet.
Bondeförbundet valde skörden framför valrörelsen
Det fanns ännu inga radiosändningar och dagstidningarna var klart mer partipolitiskt färgade. Istället samlades man på torgmöten och knackade dörr. Högerns Arvid Lindman höll nästan 40 valtal, medan Branting gjorde åtta. En rolig detalj i sammanhanget är att Bondeförbundets partiordförande Johan Andersson inte var med i valrörelsen eftersom skörden inföll samtidigt. Enligt riksdagens specialgjorda hemsida om valet 1921, som skapades i samband med att demokratin fyllde 100 år i Sverige, hölls över 10 000 valmöten under valet. Så även om det inte fanns TV-debatter med högt tempo och mer eller mindre fyndiga one-liners så bedrevs det ändå en intensiv valrörelse.
Socialdemokraternas mål nåddes och partiet fick ett valresultat på 36,2 om man räknar bort vänstersocialisterna. Högern nådde ett valresultat på 25,8 och Liberalerna landade på 19,1. Valrörelsestrejkande Johan Andersson från Centern fick nöja sig med 11,1. Bortsett från valet 1924 var det partiets sämsta valresultat fram till 1952. Vänstern fick blygsamma 4,6 procent. Socialdemokraterna fick bilda regering, som så många gånger senare. Till skillnad från tidigare så fanns det dock nu fem kvinnliga riksdagsledamöter – liberalerna Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm, socialdemokraterna Nelly Thüring och Agda Östlund samt högerns Bertha Wellin.