Den frivilliga tanklöshetens tyranni

Kevin D Williamsons The smallest minority: Independent thinking in the age of mob politics är en säregen bok. Att läsa den är både som att få sig sitt livs utskällning och som att motta en utsträckt hjälpande hand – samtidigt.

De flesta böcker är likadana. De är uttryck för författarens vilja att så tydligt som möjligt göra en viss poäng. Det innebär att man undviker vissa formuleringar och är så saklig som möjligt, man är salongsfähig helt enkelt. Inte den här boken. Williamson har insett att det inte är den bildade salongen som avgör vad man får säga och inte utan den högljudda pöbeln, och om högaffelgardet hotar honom tänker han inte ge sig utan strid.

För den svenska publiken är Williamson förmodligen mest känd för sin mycket korta tid som anställd på tidskriften The Atlantic i fjol. Williamson är en genial skribent av amerikanskt konservativt snitt, vilket givetvis inte är ett dugg uppskattat på vänsterflygeln. Efter en finkamning av Williamsons sociala mediekonton och artiklar återfanns ett par gamla tweets om att stater som tillämpar dödsstraff bör överväga att tillämpa det för aborter – att Williamson är emot dödsstraff i sig och främst var ute efter att visa det absurda i lagstiftningen spelade ingen roll. En högljudd nätmobb krävde att Williamson skulle avskedas och efter ett kort och närmast spelat motstånd från the Atlantics ledning skedde just det. Williamson hann inte ens börja.

Williamson avskydde dock sociala medier långt innan den senaste nätmobben satte efter honom, och inte utan goda skäl. Han menar att de är en marknad där upprördhet och kränkthet är handelsvarorna. Man betalar genom att söka uppmärksamhet och belönas genom att få den. En tillfredsställelse på samma sätt som droger och alkohol, mer överslätande än grundlig och är allt annat än varaktig. Följderna är dock både påtagliga och negativa.

Sociala medier bidrar enligt Williamson enbart med ett antisamtal, motsatsen till faktisk kommunikation. Likriktning, upprördhet och självradikalisering på gruppnivå blir resultatet. Där en diskussion kan innebära ökad förståelse ger antisamtalet blott massans högljudda gillande eller avsky.

Det är en nattsvart beskrivning som kanske inte stämmer fullt ut. Det finns faktiska diskussioner och samtal på sociala medier och avståndet mellan dem med makt och plattformar och dem utan har krympt, även det inte är vad som främst kännetecknar dessa medier. Temat för The Smallest Minority är dock mer allmängiltigt än en samtida internetreflektion. Twitter och populism må vara i ropet just nu, men boken behandlar egentligen gruppdynamik och masspsykologi på ett tidlöst sätt.

En idés kvalitet blir varken bättre eller sämre av antalet anhängare.

Williamson ser inga stora fördelar med demokrati utöver som ett medel, och även som sådant bör den begränsas till offentliga institutioner. Människan är inte upplyst av sig själv och sätter man ett moraliskt värde i att en uppfattning delas av hälften plus en kommer resultatet att bli lidande. En idés kvalitet blir varken bättre eller sämre av antalet anhängare. Människan är kapabel till stordåd, både intellektuellt och fysiskt, men det fordrar ansträngning.

Boken är en hyllning till den tänkande individen som grunden för ett fungerande samhälle. Det meritokratiska inslaget för tankarna till den amerikanske filosofiprofessorn Jason Brennans bok Efter demokratin (Timbro, 2017) som också den mötte ett tämligen kompakt motstånd.

Williamson vill dock främst tvinga människor att tänka igen. Det är en kamp mot oklokratin, pöbelväldet. Pöbelmänniskan är den tänkande individens motsats. Den är någon som behandlar politik som vore det en fråga om rivaliserande fotbollslag. Det är för att mota pöbelns framgångar som Williamson ger sig ut på en vansinnesfärd som spänner över allt från Tysklands stridbara demokrati till djävulens utveckling. I början kan det te sig tämligen slumpmässigt i början – det stundtals överlastade och utåtagerande språket gör också sitt till för detta – men Williamsons väv blir allt tätare för varje sida och allt svårare att värja sig mot.

The Smallest Minority är på sätt och vis som ett samtal med en god vän. Ett samtal där man inte bara säger det man menar, den frustration man bär på gör att man tar ifrån tårna eftersom man vet att ens vän inte kommer att försöka missförstå en avsiktligt. Bokens språkliga uttryck är en provokation i sig. Ett sätt att se om läsaren är villig att ta sig an idéerna och tankarna som läggs fram i texten, eller om vederbörande nöjer sig med att uppröras över språket – vilket faktiskt förtjänar att exemplifieras. Här följer därför en mening ur kapitel två, ”The road to smurfdom”:

The alternative to political discourse – you know, with sentences and stuff – is a hokey luchador wrestling match between the mind-killed partisans, grunting modern primitives, talk-radio hucksters, cable news hustlers, purveyors of freeze-dried apocalypse lasagnas and mystical doggie vitamins, associate professors of being pissed-off and generally aggrieved, and the sundry other dumbasstical shitweasels who currently dominate our political conversation, a spectacle and a debacle that will go on and on – until it doesn’t.

Williamson gör det inte alltid lätt för en. Men han är också rolig och han har mycket att säga. Efter att ha läst The Smallest Minority skulle man kunna nöja sig med att konstatera att USA är ett bra knepigt land. Så där beter vi oss minsann inte i Sverige. Det vore dock att bedra sig. En snabb titt i flödet på Facebook eller Twitter torde avgöra saken utifall att någon ämnar försöka.

Den tänkande individen står sällan högst i kurs i Sverige heller.

Vi ser också här hur en ökad sammanblandning av intressen mellan dem som styr och journalistkåren, i vart fall på rikstäckande medier, länge har lett till att samhällsfaror framför allt antas komma underifrån. När migrationsfrågan var som hetast fick därför vanligt folk löpa gatlopp för fullt legitima åsikter. Jag minns rapporteringen om en äldre dam som blev wallraffad när hon volontärarbetade på Röda korsets second hand-bod. Hon talade då om att hon nog trodde att man gjorde mest nytta om man fokuserade på att hjälpa människor i deras närområde. När detta ”avslöjades” tvingades hon lämna sitt sociala sammanhang; hon fick inte fortsätta som volontär längre. Men hotet mot samhället kommer sällan från den lilla människan. Att på detta sätt definiera faran nedåt är bara ett sätt att försöka kontrollera massorna, att begränsa vad man till och med vågar tänka.

Detsamma gäller fenomen som vikten av intolerans – bara den är rätt kalibrerad. Det är något vi har sett om och om igen, det har gällt allt ifrån Sverigedemokrater till människor som inte accepterar alltmer extrema inskränkningar av livet med hänvisning till klimatet. Under olika perioder har vi fått förklarat för oss att det är viktigt att vara intolerant mot vissa människor – godheten kräver det av oss. Även detta är till för att kontrollera människor, att begränsa vad som är acceptabelt att tänka och säga. Alla samhällen har sådana tendenser. Vissa beteenden och handlingar är föremål för stark social kontroll. Det är dock en avgörande skillnad mellan exempelvis folkdjupets djupt kända avsky mot pedofili och politiska försök att få människor att behandla vissa grupper på samma sätt.

Vi är varken immuna mot eller ovana vid de fenomen som Williamson beskriver i sin bok, vare sig det är skrika högst-demokratin och kränkthetshetsen på sociala medier, politiseringen av företag och organisationer eller ständiga hot mot yttrandefriheten. Den tänkande individen står sällan högst i kurs i Sverige heller. The Smallest Minority är värd att läsa även om man inte gillar författaren, hans uttryckssätt eller hans idéer, för det lär dröja innan du läser en liknande bok igen.